En väldig ockragul byggnad mitt i centrala Moskva, känd som Lubjanka.
Det var den ryska huvudstadens mest fruktade plats. Här hade den hemliga polisen KGB sitt högkvarter. I källaren fanns ett fängelse där fångar brukade avrättas med nackskott.
Vid torget utanför stod en staty över organisationens grundare Felix Dzerzjinskij. Den revs 1991. Då kändes KGB som ett gammalt spöke på väg ut.
Men med Vladimir Putin har organisationen kommit tillbaka – med det nya namnet FSB, mindre blodbesudlad, men med ny styrka och ny prestige.
Jan Guillou är inte den förste svensken som haft kontakter med KGB. En viktig del i hemliga polisens arbete var att rekrytera utländska agenter, med den brittiske storspionen Kim Philby som den mest berömde. Philby hoppade av i Moskva 1963 och levde där till sin död.

Den svenske flygöversten Stig Wennerström greps 1963 som spion för Sovjetunionen. Han dömdes till livstidsfängelse, men släpptes efter tio år och dog 2006. I sina memoarer skriver han själv att han hjälpte till att upprätthålla terrorbalansen, och därigenom arbetade för freden. Troligare är att han handlade av ekonomiska skäl.
Stig Bergling, numera Eugén Sydholt, dömdes 1979 till livstids fängelse. Han var FN-officer och arbetade också på Säpo och försvarsstaben. Han lyckades rymma under en permission 1987 och flydde till sin uppdragsgivare i Moskva. 1994 återvände han frivilligt hem och satt av ytterligare tre år i fängelse, innan han frigavs.
Överstelöjtnant Bertil Ströberg dömdes 1983 mot sitt nekande till sex års fängelse för grovt spioneri för Polens räkning.
Marinspionen Hilding Andersson skiljer sig från de andra genom att han spionerade för Sovjetunionen av kommunistisk övertygelse. Han dömdes 1951 till livstid och frigavs på 1960-talet.
Fritiof Enbom och Hugo Gjerswold fick livstid 1952. Det har aldrig blivit riktigt klart om Enbom verkligen var spion för Sovjetunionen. Det har hävdats att han var mytoman. Han frigavs 1963.

Jag minns hur västjournalister och diplomater tvingades arbeta i Moskva under Sovjet-tiden. Regeln var stenhård: tänk på att det finns KGB-mikrofoner i telefoner och väggar. Avslöja aldrig viktiga saker, som namn på känsliga sovjetiska kontakter, i telefon eller inomhus. En vanlig metod för att få tala fritt var att ta en promenad.
Man kunde utgå att alla ryssar som umgicks officiellt med med utlänningar – som till exempel guider – hade rapportskyldighet till hemliga polisen.
För väst stod själva bokstäverna KGB som en symbol för politiskt förtryck och tvång i Sovjetunionen. Namnet är en rysk förkortning för ”Kommittén för statlig säkerhet”. Organisationen grundades efter oktoberrevolutionen och bytte namn många gånger. Den hette först ”Tjekan”, sedan GPU, OGPU, NKVD, MGB och från 1954 KGB.
Namnet för direkt tankarna till terrorn under Stalin. Arresteringar mitt i natten, tortyr, skådeprocesser, avrättningar. Människor som fostrades till angivare.
Under kalla kriget ledde KGB förföljelsen av sådana som Alexander Solzjenityn och Andrej Sacharov.

KGB fick en pånyttfödelse när Leonid Brezjnev dog 1982. Ny ledare för kommunistpartiet blev den förre KGB-chefen Jurij Andropov. Han ville visa att Stalin-terrorn hade ersatts av modernare form av kontroll. En väldig kampanj drogs i gång för att bekämpa korruption och ineffektivitet på arbetsplatserna
Andropov dog redan 1984. Också hans efterträdare Konstantin Tjernenko blev kortlivad.
1985 blev Michail Gorbatjov kommunistpartiets generalsekreterare. Reformerna med ”glasnost” (öppenhet”) och ”perestrojka (omstrukturering) fick den nya KGB-chefen Vladimir Krjutjkov att leda kuppförsöket mot Gorbatjov i augusti 1991.
Tack vare Boris Jeltsins motstånd misslyckades kuppmännen – och det ledde till en katastrof för det gamla KGB.
På kvällen 22 augusti 1991 hade jag varit på presskonferens med den nyss frigivne Gorbatjov. Plötsligt fick jag larm att jag måste åka till Lubjanka. Statyn över ”Järn-Felix” Dzerzjinskij, hemliga polisens grundare, skulle rivas. Han var en ruskig figur, ansvarig för mord, tortyr och röd terror i jätteskala mot revolutionens motståndare.
Vid midnatt var två stora gula kranar beredda lyfta bort den 14 ton tunga statyn – själva symbolen för KGB:s förtryck. Människorna jublade. Bland dem som höll tal var Andrej Sacharovs änka Jelena Bonner. Hon pekade på Lubjanka och sa:
Inne i den där byggnaden sköts min pappa. Min mamma tillbringade många, långa månader som fånge där.
– Sådana säkerhetsorgan som KGB får inte finnas om vårt land ska kunna kallas normalt!
En kvinna i folkmassan sa:
– Vi har väntat så länge på den här stunden. I dag är vi inte längre rädda för Lubjanka!
Så låg ”Järn-Felix” där, förödmjukad på mage med näsan mot marken. Han lyftes upp på en vagn och kördes bort.
Stämningen var fantastisk. Det kändes som om vad som helst kunde ske nästa dag. Som om människorna var beredda att storma själva KGB-högkvarteret. Men euforin kom av sig och ingenting hände.
Michail Gorbatjov satt kvar vid makten året ut. KGB-chefen Krjutjkov hamnade i fängelse och ersattes av Vadim Bakatin, som hade till uppgift att montera ner hela organisationen, lyckades inte med det.

En enorm förändring hade dock skett och i september fick jag själv chansen att träffa Bakatin på hans tjänsterum i Lubjanka. Jag var med när den nye KGB-chefen tog mot Raoul Wallenbergs halvbror Guy von Dardel och Sveriges ambassadör Örjan Berner. Tidigare hade ett sådant möte varit fullständigt otänkbart.
Bakatin hade ett porträtt av Gorbatjov på väggen. Han var lugn och humoristisk och gav ett allmänt trevligt intryck. Han överlämnade en del dokument, men något nytt om Wallenberg kom inte fram.
Jag frågade Bakatin om han trodde att svensken levde. Svaret blev:
–Jag tror avgjort att han inte lever...
Vid årsskiftet 1991–92 upphörde Sovjetunionen att existera och Rysslands president Boris Jeltsin övertog makten. Han vill ha kontroll över KGB och delade upp organisationen. Huvudavdelningen fick 1995 namnet FSB, rysk förkortning för “Federala säkerhetstjänsten”. Säkerhetsmännen höll en låg profil och byggde upp sin styrka igen.
1998 utnämnde Jeltsin den förre KGB-översten och agenten i Östtyskland Vladimir Putin till ny chef för FSB. I augusti 1999 blev Putin premiärminister och den 31 december samma år svors han in som president när Boris Jeltsin oväntat avgick.

I dag är Putin premiärminister igen, och fortfarande Rysslands starke man.
Putin har berättat att att han lämnade KGB 1991, då han tog civilt jobb i administrationen i Leningrad, som S:t Petersburg fortfarande hette. Han har förklarat:
Jag var själv förvånad över hur lätt det var för mig att få tillstånd att säga upp mig.
Andra har förstås sagt att en agent för KGB eller FSB har sin uppgift på livstid.
Putin har berättat att han bestämde sig för att bli KGB-agent redan när han gick i nionde klass. Han hade läste en berömd sovjetisk bok om en sovjetisk spion som arbetade i Tyskland före förra världskriget. Han gick till det lokala KGB-kontoret och sökte jobb. Agenten som tog mot förklarade att man inte anställde frivilliga som kom och anmälde sig. Dessutom måste en KGB-agent ha högre utbildning. Han rekommenderade juridikstudier, och Putin följde rådet.
När det gamla KGB bröts sönder i mindre bitar hade många agenter fått möjlighet att få ett slags jobb i reserven. Officiellt pensionerade de sig från KGB, men fortsatte att ha band till organisationen. De var mycket välutbildade och var eftersökta på arbetsmarknaden. Många fick toppjobb inom privata företag, banker, statliga organisationer – och inom maffian.

Det finns ocksåen militär underrättelsetjänst, GRU. Den ryska förkortningen står för Huvudstyrelsen för underrättelsetjänst. Till skillnad från KGB bröts inte GRU sönder när Sovjetunionen kollapsade. Internt har GRU setts som en rival till KGB. GRU:s högkvarter är känt som ”Akvariet”.
Med Putin som ett slags symbolgestalt odlar FSB i dag bilden av en effektiv och okorrumperad organisation till det ryska folkets tjänst. FSB-agenten ska, precis som Putin, vara en modern hjälte.
I väst är bilden av Putin och FSB en annan. Den ryska demokratin är hårt trängd. Människor med avvikande åsikter får allt svårare att göra sin röst hörd. Maktpartiet ”Enade Ryssland” har slagit ut all opposition. Och tre år efter mordet på Anna Politkovskaja blir situationen bara svårare för kritiska journalister och medborgarrättskämpar.
I omgångar har det kommit krav på att statyn över hemliga polisens grundare ”Järn-Felix” Dzerzjinskij åter ska resas på den gamla platsen vid Lubjanka. Men protesterna har varit för starka.
Statyn finns dock kvar i Moskva. ”Järn-Felix” är gömd på en ”statykyrkogård” utanför Centrala konstnärshuset. I sällskap med Brezjnev, Lenin och Stalin.