DE LITADE PÅ RADLER. Henning Frunder, Christine Girbig, Gesine Overkamp och Manfred Winter angavs av sin studiekamrat Aleksander Radler. Han avslöjade deras flyktplaner för sina chefer inom säkerhetstjänsten Stasi. Några veckor senare greps de och fängslades. Foto: Robban Andersson
DE LITADE PÅ RADLER. Henning Frunder, Christine Girbig, Gesine Overkamp och Manfred Winter angavs av sin studiekamrat Aleksander Radler. Han avslöjade deras flyktplaner för sina chefer inom säkerhetstjänsten Stasi. Några veckor senare greps de och fängslades. Foto: Robban Andersson

De blev stasiprästens offer

Publicerad

I 44 år har de känt till den svenske prästen Aleksander Radlers mörka hemlighet.

De lade - bokstavligen - sina liv i hans händer.

Resultatet: Åratal i säkerhetstjänsten Stasis fängelser.

- En präst ska hjälpa människor att övervinna problem och ge dem mod och kraft, men Aleksander Radler förrådde sina vänner, säger ­Thomas H., pensionerad läkare bosatt i Berlin.

Det blir alldeles tyst i det grå konferensrummet på hotellet i Berlin där vi samlats.

Allt som hörs är ett svagt surr från ventilationen.

När Christine Girbig talar är hennes röst så svag att det först nästan är svårt att uppfatta vad hon säger.

- Jag hade känslan att jag bara ville försvinna från jordens yta.

- Man blev helt... trasig.

Dr Henning Frunder tittar upp från travarna med Stasidokument som ligger på bordet framför honom:

- Man kan inte fatta hur någon från 1965 till 1989 kunde arbeta för denna usla stat för ett par hundra mark var eller varannan månad.

Aleksander Radler, 68, är sedan många år populär präst och kyrkoherde i Burträsk i Västerbotten.

Expressen avslöjade nyligen att en stor mängd dokument från den före detta östtyska säkerhetstjänsten Stasis arkiv pekar ut honom som spion och angivare för Stasi.

Det var anonyma uppgifter i forskaren Birgitta Almgrens bok "Inte bara spioner" som satte Expressen på spåret.

Vi vände oss i höstas till Stasis arkiv i Berlin och begärde ut alla dokument om den svenske prästen.

Det tog ett halvår för arkivforskarna att pussla ihop hela sanningen av delvis sönderrivna dokument.

I dokumenten avslöjades i detalj hur DDR-diktaturen betalat sin hemliga agent för att förråda sina vänner, studiekamrater och kolleger.

Enligt rapporterna hade Aleksander Radler spionerat för Stasi under studie­tiden på universiteten i Berlin och Jena 1965 till 1968, och fortsatt med det efter att Stasiledningen 1968 flyttat honom till Sverige.

Men när Expressens Knut-Göran Källberg konfronterade Aleksander Radler med bevisen nekade han till allt.

- Jag har gjort många, många fel, men inte detta. Detta har jag inte gjort, hävdade Radler.

"Vi kände oss ofria - och var det"

Men kyrkoherden har otur. Det visar sig att flera av de tidigare studiekamrater som han förrådde, enligt Stasis egna dokument, fortfarande lever.

De var sju från början, i dag finns bara fem av vännerna kvar.

Två av dem tog sina liv efter åren i Stasis fängelser.

1968 var de ett gäng unga kompisar. Det var studentrevolternas år. De pluggade på universitet i Jena.

DRR-regimen hade precis skruvat åt förtrycket ytterligare med en ny konstitution som i ett slag strök bland annat strejkrätten och trosfriheten.

- Jag var inte ensam, det fanns tusen och miljoner människor som ville lämna DDR. Vi var inte fria utan inspärrade. Vi kunde inte resa, inte läsa vad vi ville, inte lyssna på den musik vi ville lyssna på, det var helt enkelt så att vi kände oss ofria - och var det, säger Gesine Overkamp, lärare i ryska.

- Det fanns bara möjligheten att lämna DDR, och det var illegalt.

Och det var här Aleksander Radler kom in i bilden, enligt kamraterna.

Han var österrikisk medborgare och kunde fritt resa över gränsen till väst.

Han kände en i studentgänget och han erbjöd sig att hjälpa till att smuggla över brev från kamraterna till deras släktingar i Västtyskland.

I breven berättade de öppet att de planerade fly från DDR och de bad släktingarna om att sätta in pengar på bankkonton i Västberlin för att finansiera flykten.

- Aleksander var den som skulle se till att breven som vi skrivit kom till Väst, eftersom vi ville resa genom Polen för att komma till Förbundsrepubliken.

Texten fortsätter på nästa sida Fortsättning från föregående uppslag

- Breven skulle transporteras till Väst för att vi skulle få pengar där, berättar Manfred Winter, som i dag är pensionär efter ett yrkesliv inom teatern.

Vad var det som gjorde att ni litade så mycket på honom?

- Vi litade på honom eftersom vi trodde att han var en god vän. Han hade byggt upp det intrycket hos oss. Han verkade intelligent och förtroendeingivande. Och vi hade få västkontakter som man kunde lita på.

Arbetade för Stasi

Ingen av dem kunde ens föreställa sig att just den person som de satte allt sitt hopp till i själva verket var hemlig medarbetare i säkerhetstjänsten Stasi.

Eller att han då redan hade tipsat Stasi om deras planer.

- Det här kunde man bara diskutera i en liten krets, inte med andra människor. Bara med dem man litade på, och Alexander Radler var en av dem, säger Manfred Winter.

Henning Frunder är doktor i fysik. Efter åren i Stasis fängelser fick han komma till Väst, där han gjort karriär inom både den akademiska världen och inom industrin. Det var han som våren 1968 fick i uppdrag av kamraterna att överlämna breven till Aleksander Radler i Berlin.

- Vi gick tillsammans till gränsövergången till Västberlin vid Friedrichstrasse-stationen. Jag såg tydligt hur han stoppade in breven under sin skjorta, de var inslagna i ett stort omslag. Jag minns vårt samtal exakt och det speciella, plågade och vänliga ansiktsuttrycket han hade vid vårt avsked.

- Det var min sista kontakt med Aleksander Radler innan vi greps sju veckor senare.

För breven nådde aldrig sina mottagare. Av de tidigare hemliga Stasi-dokumenten som Expressen nu fått tillgång till framgår att Aleksander Radler aldrig postade breven i Västberlin.

Tvärtom: Bara någon timme senare var han - enligt rapporterna i hans egen Stasi-akt - tillbaka i Östberlin igen, där han överlämnade breven till sina överordnade inom Stasi.

I dokumenten skrivs Aleksander Radlers namn ut i klartext som den person som vännerna anlitat för att smuggla ut breven till Väst.

Nu finner vi breven noggrant arkiverade i Radlers egen Stasiakt, tillsammans med hans detaljerade rapporter om vännernas planer.

Där hittar nu Gesine Overkamp det brev hon skrev till sin faster i Bayern i maj 1968.

Hon läser inledningen på brevet som aldrig kom fram: "Kära faster, det här brevet är ett av de viktigaste jag skrivit i mitt liv"...

- Vad som gör mig särskilt arg är att Alexander Radler ljuger än i dag. Han tog ju emot breven! säger Gesine Overkamp.

- Bevisen är så starka. Jag saknar ord inför hans fräckhet.

"Var helt nedbruten"

Alla sju i studentgänget greps samma morgon, den 10 juli 1968.

- Förhören pågick hela natten. På morgonen, halv fyra, tog de dit min far. Jag höll av honom mycket även om vi hade olika politiska åsikter. Han var övertygad kommunist vilket jag inte på något sätt var. Han var helt psykiskt nedbruten, han grät våldsamt. Han vädjade till mig att göra allt för att inte hamna i fängelse. Att jag inte skulle utsätta min mamma för det. Därför erkände jag.

Det tog inte lång tid för Stasis förhörsledare att knäcka alla de unga studenterna. Snart berättade de allt om sina flyktplaner. De dömdes till fängelsestraff, som mest drygt tre år. Deras liv och i vissa fall deras familjers liv påverkades för alltid.

Manfred Winter:

- Min bror kunde inte få några ledande ställningar längre. Någon forskartjänst var det inte längre frågan om.

Gesine Overkamp hade precis avslutat sina studier. När hon greps hade hon börjat sitt arbete som lärare i ryska vid ett gymnasium i Thüringen.

- Jag fick omedelbart sparken. Efter fängelset blev jag placerad på en fabrik, men tack vare kontakter blev jag sjukskriven och fick i stället hjälpa till på ett sjukhus.

Tvingades vittna mot kamraterna

Christine Girbig var den enda som klarade sig undan fängelse. Hon var den av de unga studenterna som knäcktes först. Och hon slapp straff mot att hon vittnade mot sina kamrater. Något som plågat henne svårt sedan dess.

- Jag ville bara försvinna från jordens yta. Jag hoppades att jag skulle drabbas av en dödlig sjukdom. Vad som helst, bara jag skulle slippa komma dit och vittna, säger hon.

Skammen syns än i dag tydligt på hennes kroppsspråk. Hon vågar först nästan inte möta de andras blickar när hon kommer till vårt möte.

- Jag visste att det var fel, men jag hade ju redan lovat min far. Jag har aldrig riktigt förlåtit honom för det. Även om det var mitt beslut har jag alltid lagt skulden på honom.

- Att vittna mot sina vänner. Det var förfärligt. Skäms är inte rätt ord. Man känner sig fruktansvärd. Alldeles trasig.

"Jag finner det avskyvärt"

Christine Girbig berättar att hon 1968 hade lärt känna Aleksander Radler genom sin dåvarande pojkvän.

Alexander Radler bekräftade också när Expressen tidigare intervjuade honom att han verkligen varit vän med Christine Girbig.

- Han gjorde ett väldigt stort intryck på mig. Hans intelligens. Han var väldigt bildad. Visste väldigt mycket. Han var världsvan, hade varit på platser som jag bara kunde drömma om.

Även om det gått över 40 år sedan de sågs senast säger hon att hon direkt kände igen Aleksander Radler i Expressens TV-inslag.

- Jag vill säga till honom att det jag sett av intervjun med honom har påverkat mig djupt. Jag finner det avskyvärt, säger Christine Girbig.

Thomas H. dömdes till tre år och sex månader i fängelse. Han är i dag pensionerad läkare. Han lever i ett område i östra Berlin där många är tidigare höjdare inom Stasi. Det är orsaken till att han inte vill framträda med hela sitt namn eller på bild. Men han vill gärna ge Svenska kyrkan all hjälp han kan i den utredning av Alexander Radlers förflutna som just nu pågår i Luleå stift.

- Föreställ dig att du är en 14-åring som ska konfirmeras, och prästen är en Stasi-spion. Eller att du har låtit en Stasi-spion begrava din farfar. Eller ett par som ska gifta sig och får välsignelsen av en sådan människa. Det är förskräckligt. Det är att bli bedragen.

På frågan om han vill säga någonting till Aleksander Radler nu drygt 40 år senare svarar Henning Frunder:

- Föreställ dig verkligheten för de personer som du skadade och ägna resten av ditt liv åt att försöka gottgöra dem.

Manfred Winter:

- Han borde tänka över sitt liv, vad han har gjort, och vad han i sitt yrke säger från predikstolen, och om det är förenligt med hans eget liv. Jag väntar spänt på hans svar.

 

TV: Stasiprästens kamrater om hur han svek dem.


FOTNOT:
Expressen har erbjudit Alexander Radler att ta del av detta reportage, men han har avböjt. Han säger att han inte vill kommentera anklagelserna mot honom innan han fått ta del av Luleå stifts granskning av hans ­förflutna.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag