ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
Expressens Gunnar Johansson pressar sig upp ur Saddam Husseins "hemliga håla", där öppningen är cirka 35 x 50 centimeter.
Expressens Gunnar Johansson pressar sig upp ur Saddam Husseins "hemliga håla", där öppningen är cirka 35 x 50 centimeter.

EXKLUSIVT: Expressen i Saddams hemliga håla

ANNONS:
Tidigare artiklar
Visa flerVisa färre
AD DAWR. Jag försöker lägga mig ner för att samla tankarna och hålla paniken borta.
Det finns inte utrymme så att jag kan sträcka på benen.
Försöker jag sätta mig upp slår jag huvudet i taket.
Här utanför den lilla staden Ad Dawr lät Iraks förre diktator gräva sitt gömställe, det som skulle bli hans grav. Ett hål i marken som är cirka 50 gånger 70 centimeter. Tänk er den långhårige, skäggige och sluskige Saddam, modell uteliggare. Han har fått larm att amerikaner närmar sig. Först kryper han ner i hålet. Sedan täcker en av hans medhjälpare öppningen med en platta av frigolit, kamoflerad med smutsigt tyg, och lägger till sist en matta över. Nu ska jag ner själv. Det är mycket krångligt. Först måste jag ner genom ingångshålet, som blir trängre under markytan. Så måste jag vrida benen för att komma in i "huvudhålan". Mycket eländigare Det första och överväldigande intrycket är att allt är så mycket mindre och så mycket eländigare än jag kunnat föreställa mig. Hålan är cirka en och en halv meter lång och 75 centimeter bred. Vid ena änden finns ett rör för frisk luft och en eldriven fläkt. Vid den andra finns ett lysrör. Golvet är av jord. Väggarna är tegel täckta med lera eller cement. Taket är av träbjälkar. För en man av Saddams storlek är det svårt att föreställa sig ett mindre utrymme. Själv är jag 194 centimeter lång och väger en bit över hundra kilo - troligen störste som varit här nere. Och jag har det minst sagt obekvämt. Vad tänkte Saddam när han låg här nere? Själv är jag tom i huvudet, som om jag är ensam i världen, som om ingenting existerar utanför mitt bedrövliga hål. Saddam har beskrivits som förvirrad när amerikanerna tog upp honom. Vem skulle inte vara det efter att ha legat här nere och tryckt i kanske något dygn. Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att utmattad ligga här och vänta medan fienden finns alldeles utanför. "Det var ett gömställe" Vid "Saddams hål" träffar jag den amerikanske majoren Steve Pitt, 37, som haft ansvaret för den allmänna bevakningen av Ad Dawr-området, däribland också platsen där Saddam fanns. Jag säger att jag inte tror att jag själv inte skulle ha stått ut så länge där nere. - Saddam var inte där hela tiden, säger major Pitt. Det var ett gömställe. - Saddam hade troligen folk som höll utkik och slog larm när han skulle gömma sig. En bit härifrån finns en kyrkogård. Där brukar det vara skottlossning. - Det kan ha varit signaler till honom att våra soldater närmade sig. Och då kröp han ner i hålet. Det var ingen slump att Saddam valde denna plats. Vi är två mil från hans hemstad Tikrit, centrum i Saddam-land. Ett par hundra meter bort från hålan i marken flyter Tigris. Just här ska Saddam 1959 ha simmat över floden sedan han deltagit i ett mordförsök på den nuvarande presidenten Kassem. På den platsen stod tidigare ett monument. Detta har sprängts av amerikanerna som såg det som en samlingsplats för motståndsmän. Saddam kan terrängen här och han kände sig säkert hemma här. Tikrit har vi just besökt en av hans enorma palatsstäder. Ett inhägnat område med 25 palats i olika storlekar. h Vi var inne i det största - en gigantisk skapelse i sandsten med marmor på insidan. Där finns vakttorn som tidigare var bemannade av diktatorns soldater. Och så nu detta gömställe - kontrasten kan inte vara större. Ligger på en enslig gård Jordhålan ligger på en enslig gård. Det är ett par kilometer till den lilla staden Ad Dawr, och ett par hundra meter till närmaste bebodda hus. Man kommer hit på en jordväg. Gården skyddas av en vall byggd av innerst torra palmlöv, och utanpå travar av torrt ris. Ingen som helst insyn. Ett enkelt portvalv i tegel. En gråblå plåtdörr. Vi öppnar den och kommer in i Saddams hemliga lya. En liten gårdplan som täcks av en cementplatta. Rakt fram en dadelpalm och nedanför den hålet som leder till det underjordiska gömstället. Till vänster finns ett minimalt hus, eller en koja kanske man ska säga, med ett enda litet rum. Där inne finns två sängar. Där sov Saddam när han var ovan jord. Vid sidan av "presidentsviten", som amerikanske soldater säger, ligger "uteköket", som har tak men är öppet utåt gården. Bakom dessa utrymmen finns en toalett av modell "hål i golvet", med dusch i taket. Här kan man studera sista spåret av den förre diktatorn: avföring som hamnat utanför hålet. Allt ligger i en enda snuskig, beklämmande röra. Det syns att mannen som gömde sig här var van att ha betjänter som tog hand om honom. Skräp och matrester I kojan ligger kläder, sängkläder och lakan på golvet. Överallt soppåsar och skräp och matrester. I den allmänna sörjan ser jag apelsinmarmelad av märket "Hello". Massor av burkar med konserverade frukter, juicer, majsolja. Där finns tvål av märket "Palmolive". Där finns insektsmedel. I kylskåpet finns ögondroppar. Det är möjligt att en del saker blivit tagna av souvenirjägare. I sovrummet ska det tidigare ha funnits en barnaffisch som visade Noaks ark. Den är borta nu. - Vilken bedrövlig röra, säger major Pitt. Saddam berövade det irakiska folket dess frihet. Landet har sådana oljeresurser. Det kunde vara blomstrande. Det var verkligen passande att han slutade på det här sättet. Gården vetter mot en lund med palmer och apelsinträd. Jag går en smal stig in bland träden. Efter cirka 50 meter kommer jag till en ett stängsel med en rostig plåtdörr. Jag öppnar den. Utanför står tre amerikanska soldater på vakt. Ett par hundra meter bort breder floden Tigris ut sig. En mäktig syn. Soldaterna knackade på Detta måste vara vägen som den förre diktatorns medhjälpare tog, sedan de kommit med båt på floden. Major Pitt håller med om att Saddam valt ett idealiskt gömställe eftersom huset ligger så isolerat. Ja, verkligen, säger han. Jag tror att man har använt floden och stigen upp genom apelsinlunden för att komma till honom. Vi har patrullerat regelbundet på jordvägen precis utanför porten. Det har varit på nätterna. Männen har gått med mörkersikten. Men vi har inte märkt något. Och vi kan inte bara gå in i vilket hus som helst om vi inte har några misstankar. De amerikanska soldaterna har faktiskt knackat på hos Saddam utan att veta att han fanns där. Bakgrunden var att man beslagtagit en Kalasjnikov hos en kvinna som bodde i närheten. - Men vi insåg att det inte var ett illegalt vapen. En officer gick för att lämna tillbaka det. Han visste inte var kvinnan bodde och knackade på överallt här runtomkring - också hos Saddam. Amerikanerna har också fått flera rapporter om att Saddam skulle ha varit ut och åkt i en taxi, eller på en röd motorcykel. Tanken svindlar - vilken syn: den långhårige och skäggige Saddam på motorcykel... Nu säger major Pitt att man verkligen hittat en taxi och en röd motorcykel i närheten. Vad hoppades Saddam på när han låg där i hålan? Jag har hört irakier hylla hans söner Uday och Qusay, som man anser mötte döden på ett värdigt sätt. Medan Saddam själv lät sig fångas och förödmjukas. Förra lördagskvällen tog allt slut för honom. Vid det hemliga gömstället möter jag också överste James Hickey, 43, de amerikanska truppernas Saddam-jägare nummer ett. Han ledde hela operationen som kallades "Red Dawn" ("Röd gryning", samma som titeln på en antikommunistisk film för 20 år sedan) från en plats cirka 200 meter från Saddams gård. Använde mörkersikten Överste Hickey berättar i detalj hur attacken gick till från det att han utfärdade startordern klockan 17.15 på kvällen. När den verkliga attacken började var det mörkt och gick inte att se något. - Männen använde mörkersikten, berättar överste Hickey. Soldaterna gick in på Saddams gård. När en av dem tog bort mattan fann han därunder det med smutsigt tyg kamoflerade styrofoamblocket. Den förvirrade och ovårdade mannen som fanns därnere sträckte upp händerna till tecken att han gav sig. Han uttalade de nära nog ofattbara orden: - Jag är Saddam Hussein. Jag är Iraks president och jag är beredd att förhandla. Och den amerikanske soldaten svarade: - President Bush hälsar. Med på gömstället fanns ytterligare två irakiska män. Ingen gjorde motstånd. En av dem försökte fly, men greps. Saddam var gripen Någon gång mellan 20.15 och 20.20 fick överste Hickey den första rapporten om gripandet. Klockan 20.30 kom definitiv bekräftelse: det var Saddam. Jag frågar överste Hickey vad han tänkte i detta enorma ögonblick. Han svarar: - Vi var upptagna av uppgiften. Jag kände en väldig känsla av att ha uträttat något. Men vi var mitt i operationen och vi hade saker som vi måste göra. Hur kunde soldaterna finna det underjordiska gömstället? - Soldaterna på marken märkte något ovanligt. Jag tror att de hörde några ljud.
Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: