Av Tom Kemeny, Evas pappa
Eva Louise Kemeny föddes den 7 mars 1964, exakt nio månader och en vecka efter att Nancy och jag gifte oss i Goldsboro, North Carolina den 1 juni 1963.
Eva föddes på Matilda War Memorial Hospital på toppen av Hong Kong. Vår kära Eva förlöstes bokstavlingen av mig och en 16-årig undersköterska, eftersom läkaren inte dök upp. När Eva föddes svepte jag in henne i en handduk, fortfarande fäst vid Nancys navelsträng, och höll upp henne för att visa Nancy vår förstfödde.
Nancy sa: ”Åh, det är en pojke”, och jag sa: ”Inte riktigt, det du ser är navelsträngen”.
Så Eva trädde dramatiskt in i vår värld.
Från Hong Kong flyttade vi till Sydney och därifrån till Milano där hennes syster, Be, föddes.
Vi flyttade sedan till Rom 1967, där Eva gick i den ursprungliga Montessoriskolan.
1970 flyttade vi till London där eva först gick på Garden House School och sedan Queens Gate, följt av den Amerikanska skolan i London.
Hon var en otroligt begåvad och kärleksfull men blyg liten flicka. Vi tror att hon började experimentera med droger i de sena tonåren för att komma över sin blyghet. Drogberoendet påverkade stackars Eva, och hennes närvaro, på Occidental College i Los Angeles.
Efter att ha varit patient på många behandlingshem för drogmissbrukare i USA och Storbritannien, återhämtade sig Eva mot slutet av 1980-talet. Hennes återhämtning var stark och som brukligt i tolvstegsprogrammet reste hon runt i London och resten av Storbritannien och delade med sig av sina erfarenheter för att förklara att det var möjligt att återhämta sig och ge hopp och stöd till andra.
Detta blev viktigt i hennes korta liv: att hjälpa andra, särskilt dem med drogberoende.
Före giftermålet arbetade Eva i två år på John Aspinals Londonkontor, som hans assistent, där det ingick i hennes arbetsuppgifter att köpa exotisk frukt till hans stora samling av gorillor.
Hon gifte sig med Hans Kristian Rausing den 16 oktober 1992 i den Svenska kyrkan i London. Gudstjänsten förrättades av Sveriges ärkebiskop, assisterad av pastor Lennart Sjöström, den tidigare kyrkoherden vid Svenska kyrkan i London. Nyligen påminde pastor Sjöström oss om minnena från bröllopet:
”Jag såg två personer som var oerhört glada och så förälskade, och jag minns deras blickar när de utväxlade sina löften och lovade att älska och ära varandra”.
Pastor Sjöström döpte även deras fyra barn.
Efter giftermålet, gick de på Richmond College, där Eva läste nationalekonomi och Hans Kristian läste engelsk litteratur. Hon gick även på London School of Economics en kort tid. Det blev en viktig och livslång kallelse för Eva att hjälpa dem med drogmissbruk.
Hon gick med i styrelsen för både Clouds och Chemical Dependency Centre under tidigt 2000-tal, vilket senare formellt blev Action on Addiction 2007 efter att ha slagits samman med en tredje välgörenhetsorganisation. Det är en nationell organisation som direkt och indirekt hjälper både missbrukare och deras anhöriga. Den indirekta hjälpen som organisationen erbjuder omfattar utbildning för yrkesverksamma, rådgivning, forskning och kampanjstöd.
Dess direkta stöd omfattar hjälp med boende och erbjuder öppenvård till dem som drabbats av missbruket, utöver stödet till deras familjer.
Evas särskilda engagemang inom Action on Addiction var Hope House, en specialistenhet för kvinnor med komplexa problem — inte bara drogberoende, men ätstörningar, psykiska sjukdomar och våld i hemmet. Eva och Hans Kristian var övertygade om att ingen skulle nekas behandling för sitt missbruk. De stöttade passionerat (och anonymt) 'Charity Founded Treatment' för dem som inte kunde få statligt stöd eller som inte hade råd. Från början av 2000 och fram till hennes död var Eva involverad i RAPT, Rehabilitation for Addicted Prisoners' Trust. Trots att Eva inte satt i styrelsen eller var en förvaltare och inte hade någon officiell roll, så var hon supporter på livstid och ägnade sin tid åt att besöka kvinnofängelser, som Send.
Tristan Millington-Drake, som jobbade med Evas välgörenhetsengagemang, minns den omtänksamma inställningen som hon förde med sig till jobbet: ”Hon var aldrig rädd för att besöka kvinnliga missbrukare i fängelse och när hon tog kontakt med dem var hon alltid öppen om sin egen kamp i hopp om att det skulle hjälpa dem”.
Tristan minns hennes kärlek för katter som utvidgades till att stödja djuren på War memorial i Park Lane i London. Hon försökte alltid övertala dem att inkludera katter på deras minnesplats, trots att det påpekades för henne att katter inte deltar i krig.
Eva var också en beskyddare av Mentor Foundation, en välgörenhetsorganisation som endast arbetar med drogförebyggande åtgärder, som grundades i början av 2000-talet.
För tio år sedan grundade Hans Kristian och Eva Verdun på Barbados, en fullskalig 12-stegsklinik för återhämtning som är unik i Västindien. Verdun har behandlat över 2000 lokalinvånare sedan starten. Eva och Hans Kristian har i huvudsak varit de enda välgörarna till det här behandlingshemmet. Det finns planer på att utveckla en avdelning för kvinnor eftersom det har blivit ett behandlingshem endast för män. Hennes välgörenhet har också inrättat en Halfway House som erbjuder träning och rehabilitering för att återintegrera tillfrisknande missbrukare i samhället. Genom hennes strävan, både hennes personliga engagemang och välgörande bidrag, ”räddade” Eva och Hans Kristian tusentals liv — tragiskt nog inte hennes eget.
Det här är en skarp påminnelse om att sjukdomen missbruk inte känner någon social klass eller kön.
Som Nick Barton, vd för Action on Addiction, nyligen sa: ”Eva arbetade outtröttligt i många år, utan någon önskan om ett offentligt erkännande och utan hänsin till hennes egna hälsoproblem, för att hjälpa människor och välgörenhetsorganisationer inom missbruksområdet genom hennes otroligt generösa stöd”. ”Eva var väldigt beundrad för sitt personliga engagemang som hon delade med sin man Hans Kristian för att stödja ett antal välgörenhetsorganisationer, bland annat flera som verkar inom missbruk.
Eva och hennes man var även generösa beskyddare av många andra orsaker.
Hon hade en skarp och intelligent humor, och hennes glittrande ögon avslöjade ofta vad hon just skulle säga. Hennes vackert skrivna meddelanden och mejl var lika ofta provokativa och humoristiska, men alltid ett nöje att lösa.
Den kärlek hon hade för sina barn var det som mest dominerade hennes liv, och något som upptog hennes tid dagligen.
Även när hon var som mest förtvivlad, brydde hon sig mer om att andra var lyckliga och mådde bra. Innan hennes död var hennes största oro den älskade makens säkerhet, för vilken hon avbröt sin egen behandling för att återvända till London i ett försök att ta med honom tillbaka till Kalifornien, men tragiskt nog förgäves.
Vi kommer alltid att minnas Eva som en vacker, generös, och rolig dotter, fru, mamma, syster och moster. Eva och Hans Kristian beundrade varandra och deras fyra underbara barn.
När de inte var i London brukade de ha familjesemestrar med sina kusiner och släktingar, utan någon glitter och glamour. Eva och Hans Kristian var ett hängivet och kärleksfullt par under de 21 år som de tillbringade tillsammans.
De hjälpte tusentals människor genom deras personliga engagemang och välgörenhet. De kämpade modigt mot sina demoner och stöttade varandra och förlusten av Eva kommer att vara förkrossande för vår älskade ”son” Hans Kristian, som vi älskar av hela våra hjärtan.
”En nära anhörig är en skatt i hjärtat och att förlora en älskad är som att förlora en bit av dig själv. Men den kärlek som den här personen gav dig... lämnade dig inte, för själens innersta väsen stannar kvar. Den kan inte lämna ditt hjärta, för det har varit där för evigt."
Debbie Burton
Eva lämnar efter sig sin älskade man, Hans Kristian Rausing, deras fyra barn, hennes syster, Bem och föräldrar, Nancy och Tom Kemeny och sina amerikanska och svenska släktingar.
Pappan avslutar brevet med en bön:
O, G-d, full of compassion. Thou who dwellest on high, grant perfect rest beneath the shelter of Thy divine presence among the holy and pure who shine as the brightness of the firmament to the soul of my beloved Eva who has gone to her eternal home. Mayest Thou, O G-d of Mercy, shelter her forever under the wings of Thy presence, May her soul be bound up in the bond of life eternal, and grant that the memories of my life inspire me always to noble and consecrated living. Amen.
