Det har hänt att hon fått besök av högerextremister – allvarliga män med rakade huvuden och bomberjackor som löst biljett till någon av hennes föreställningar.
De har suttit som en öde ö med tomma stolar runt omkring sig, då den övriga publiken valt att ta avstånd.
– Välkomna, kära rasister, brukar hon säga.
– Jag kommer från Rinkeby, där är alla rasister. Ni skulle bara veta hur mycket folk från olika länder ogillar varandra.

Det senaste året har Zinat Pirzadeh utmanat våra fördomar med ett hyllat sommarprogram i radion, revyn ”Fem blattar är fler än fyra svennar” och en ständigt pågående turné som stå-upp-komiker.
– En gång i tiden fick jag inte ens öppna dörren hemma, nu är jag drabbad av eufori varje gång jag reser. Jag vill besöka alla städer i hela Sverige. Nu vill jag snart komma till Säffle. Jag är fascinerad av Säffle, de har ju den där sketchen med ”en kopp kaffe”.
Utöver detta spelade hon en huvudroll i ”Se upp för dårarna”, Helena Bergströms publik succé på bio. Och så skriver hon på en musikal som utspelar sig på en flyktingförläggning och en roman med titeln ”Flickan och vargen”.
– Men vi har flyttat fram utgivningen av boken, jag bara orkar inte. Det är så mycket jag måste tänka på: Hur kommer folk att reagera? Kommer jag att få en fatwa på mig? Den innehåller inget glättigt budskap. Det är en påfrestande bok att skriva,
ibland känns det som att hjärtat ska stanna. Jag har tvingats åka till akuten två gånger.

Zinat Pirzadeh tar emot hemma i lägenheten i Solna. Hon ber om ursäkt för röran – ”jag hade nyligen vänner på besök” – och serverar pulverkaffe i stora muggar.
Hon kom till Sverige 1991 från Iran, på flykt undan ett tvångsäktenskap hon beskriver som ”en katastrof” med både fysisk och psykisk misshandel. En gång förklarade mannen att han skulle lämna ett hårstrå på dörren, om det var borta när han kom tillbaka var det bevis för att hon varit ute. Zinat svarade: ”Du kommer snart vara flintskallig.”
Hon flydde till Sverige och tog sonen Armand med sig. I Rinkeby fanns redan hennes föräldrar, men de var måttligt förtjusta över hennes ankomst.
– Jag bröt ju mot deras normer. Men mamma är så gammal nu, vi har förlåtit varandra.

Sedan dess har hon gjort en resa som få av hennes komikerkollegor kan matcha. Den började på flyktingförläggningen i Jörn i Västerbotten och oviss väntan på uppehållstillstånd, fortsatte med studier på Komvux och universitetet. 1999, efter att ha gått en kurs med Adde Malmberg som lärare, gjorde hon sitt första framträdande som stå-uppare.
– Det är inte många kvinnor från mitt land som får tala inför så många människor, konstaterar hon. Det här handlar inte om mig längre, det handlar om alla kvinnor. Jag blir så arg när politikerna säger: ”Åh, vi låter invandrarna ha sina egna traditioner.” De är så jävla fega. Att tvingas gifta sig med någon man inte älskar är inte kultur.
Att de allvarliga männen i bomberjackor retar sig på henne, en 41-årig tvåbarnsmor från Iran, är en sak. Men även en taxi, körd av en persisk man, kan vara minerad mark. Nyligen fick Zinat Pirzadeh en utskällning under en resa till järnvägsstationen i Örebro.
– Chauffören var jättearg. Han sa: ”Du sätter oss i dålig dager. Vi iranier är ett bra folk.” Jag svarade: ”Ja, vi är ett bra folk. Men man måste kunna lyfta fram hur kvinnor har det i Iran. Om Iran är så fantastiskt kan du väl flytta tillbaka. Dessutom pratar jag inte bara om iranska män, jag pratar om män som misshandlar kvinnor. De kan komma från vilket land som helst.”
– Jag har fått arga brev från iranier, även från fundamentalister. De är upprörda för att jag använt en burka i min föreställning. Men det är ju bara ett tygstycke!
Får man skämta om Allah?
– Man får skämta om allt. Gud är väldigt humoristisk. Han har skapat så många roliga varelser. Men visst, det har hänt att jag gjort om vissa skämt. Om det sitter en jättearg man som ser ut som Usama bin Ladin i publiken kanske jag inte drar de mest provocerande skämten om vad som sker i islams namn. Men ibland hetsar jag upp mig i onödan.
Hon berättar om ett gig där en ”jättebeslöjad kvinna” satt i publiken. Inte någon gång under föreställningen syntes minsta rynka vid hennes ögon, ett tecken på att hon log. Hon såg tvärt om mycket arg ut.
– Jag tänkte att när som helst kommer en handgranat upp på scenen. Jag var beredd att kasta tillbaka den på henne. När jag var klar kom hon fram till mig och sa med sträng röst: ”Jag vill prata med dig!” Jag skyllde på att jag skulle hämta något i min loge och gick iväg. Men hon följde efter och till slut var vi ensamma. Jag var jätterädd. Då sa hon: ”Ursäkta mig, men var har du köpt dina örhängen?”
Vad tycker du om Nyamko Sabuni som integrationsminister?
– Att vi över huvud taget har en integrationsminister är som att erkänna att vi inte har riktig demokrati i Sverige. I så fall borde även de homosexuella, eller de vänsterhänta, ha en egen minister.
Du säger själv ”blatte” i olika sammanhang. Vad tycker du egentligen om det ordet?
– Det beror på hur man använder det. Det har en laddning, men jag försöker göra det till något positivt. Jag ska skriva till Svenska akademien och be dem ta med det i sin ordlista. Min mamma tycker inte om ordet ”invandrare”, hon undrar hur länge man ska behöva vara på vandring.
Du brukar skämta om att du presenterat dig som ”Kerstin Pirzadeh” när du sökt jobb. Hur mycket Kerstin har du blivit efter alla år i Sverige?
– Ganska mycket. Jag har till exempel fått pollenallergi. Och när jag träffar mina landsmän som kramas mycket tycker jag ibland att de kommer för nära. I andra länder tränger man sig ju före i kön, medan man i Sverige är lugn och civiliserad. Mina bröder i Iran är väldigt eldiga och bråkiga, de kan fråga mig: ”Varför är du så lugn? Tar du droger eller?”
Du har köpt hus i Glommersträsk, ett litet samhälle i Arvidsjaurs kommun. Varför?
– Ja, varför? En del av mina vänner undrar om jag är riktigt klok, men jag ser mig som norrlänning efter alla år där uppe. Jag köpte huset utan att ha sett det. Mäklaren var jätteorolig. ”Det är bara ett hus”, sa jag och skrev på kontraktet. När jag kom dit såg jag ett vackert träd. Jag kramade det och sa: ”Du har aldrig haft en blatte till ägare, va?” Inte för att man kan äga något i naturen – men om trädet kunnat springa hade det nog gett sig av.

I Glommersträsk spenderar Zinat Pirzadeh så mycket tid som hon hinner, men lägenheten i Solna är fortfarande hennes bas. Tidigare bodde hon i Rinkeby, där hon arbetade som syo-konsulent innan karriären som komiker tog fart på allvar.
– Jag älskar Rinkeby, säger hon, men jag fick så mycket
hotbrev. Jag tänkte att det är bättre att jag flyttar till något ställe där inte alla vet vem jag är. Dessutom bodde jag granne med min mamma tidigare, så det var även för hennes skull.
Har du livvakter?
– Ett tag hade jag det. Men det kändes som i Iran, där jag hade mina fem bröder och min man som vakade över mig. Det kändes inte roligt, det heller. Om jag skulle låta rädslan bli min herre kunde jag lika gärna vara inlåst i Iran. Jag kan inte bara ge upp. Jag har kämpat så mycket för kvinnans rättigheter och det vore i alla fall en bra sak att dö för.
Hon skrattar till.
– Men jag hoppas att det  slutar bra. Att jag får bli en gammal hagga.