Den förre ordföranden för svenska Ung vänster, Ali Esbati, hamnade mitt i massakern på Utöya där var inbjuden som talare.
Nu, en vecka senare, berättar han hur han hanterat känslorna efter den ofattbara tragedin.
- Jag kan inte påstå att det är som vanligt, Jag har ägnat hela veckan till efterspelet. Jag har hanterat det på mitt sätt genom att prata med media och försöka komma vidare i någon slags analys av bakgrunden och försöka få en bild av den politiska och sociala kontexten, säger han.

Outhärdligt att se begravningen

Esbati säger att han har varit väldigt trött hela veckan och har kunnat sova. Fast all vaken tid går åt till att hantera det som har hänt.
- Jag har inte kunnat göra några andra saker eller skriva artiklar om andra ämnen. Man kan definitivt säga att det är svårt att fokusera på annat. Det är mycket känslor, sorg bland annat, som kommer plötsligt. Jag tittade på bilderna från de två första begravningarna, det var nästan outhärdligt.
Esbati säger också att han tycker att han hade tur i oturen som inte tillhör de som drabbades hårdast i massakern.
- Jag tänker mycket på hur andra har det. Jag har hanterat det genom att prata mycket med andra och berättat vad som har hänt. Men jag är beredd på att det kan komma en reaktion senare.

Fördel att prata med andra

Luis Ramos-Ruggiero, psykolog och chef vid kris- och traumacentrum på Danderyds sjukhus i Stockholm, säger att en sådan stor händelse som terrorattacken i Norge, gör att det tar längre tid för de drabbade att gå vidare.
- Det man vet när det är så stora grejer är att det tar ganska långt tid innan man förstår vad det handlar om, för att man ska kunna påbörja en bearbetning måste man ha ett avslut. Nya saker tillkommer hela tiden, det blir väldigt svårt att veta hur man ska förhålla sig till det. Det tar mycket längre tid för chocktillståndet att ta slut, säger han.
Samtidigt är det en fördel för de drabbade att det finns så pass många som delar deras upplevelser. Att prata med varandra kan vara viktigt för att hantera krisen.
- Det som är bra med Norge är att hela samhället medverkar i krishanteringen, säger Ramos-Ruggiero.