Inga döda hundar i garaget. Inga knarkare eller hemlösa som sover inne i huset.

Inga lik heller.

Patrick Minenok har kollat.

Nu fyller han på olja i motorn till den gamla, tunga grävmaskinen. Klättrar upp i förarhytten och vrider om nyckeln.

Klockan är lite över sju den här gryniga oktobermorgonen när Patricks grävskopa med ett vrål och en smäll börjar tugga sig in genom taket till det gamla ödehuset på Rutledge Drive.

Det är ännu en dag i Youngstown, Ohio.

Ännu ett ödehus som ska rivas. Ytterligare fyratusen tomma kåkar väntar på att få besök av Patrick Minenoks grävskopa. NEDLAGD. Förra året lades RG Steels stora stålverk utanför Youngstown ned. Det ryker dock fortfarande från masugnen - den måste köras för att inte bli förstörd om någon mot förmodan vill köpa fabriken. Foto: Axel Öberg

I sin hytt tänker Patrick samma tanke som han tänkt så många gånger förr: Mitt jobb är så sorgligt.

Han minns Youngstown på sjuttiotalet, när han var en liten grabb. Stålverken: kilometer efter kilometer av skorstenar. Den svarta röken. Hur den mörka himlen ovanför Mahoningdalen färgades orange när kvällsskiftarbetarna matade de höga masugnarna med koks och järnmalm.

– Plötsligt blev det bara tyst.

Nere i centrum, på borgmästarens kontor i Stadshuset, är det inte tyst. Telefonerna ringer konstant.

Stadshusets telefonister är härdade kvinnor som inte bringas ur fattningen av förbannade uppringare.

– ...förstår absolut er frustration, Sir. Huset bredvid ert är öde, ja, och det har det varit länge. Jo, det står på vår demoleringslista, Sir, och jag kan försäkra...

– ...ja vi har sju hus i era kvarter som väntar på att bli rivna, så snart våra arbetare hinner. Men de är hårt belastade, och...

– ...jag vet inte vad jag mer kan säga, Sir. Jag förstår att det är jobbigt när de säljer knark intill ert hus men vi har en prioriteringslista här och jag kan lova att...

Inne på sitt kontor sitter DeMaine Kitchen framåtböjd över en karta över Youngstown. Som borgmästarens stabschef är han ansvarig för stadens husdemoleringsprojekt och hans karta är full av prickar.

Varje prick representerar ett hus som ska rivas.

– Vi prioriterar hus som ligger nära skolor, parker och kyrkor. Bostadsområden där det verkligen gör skillnad. Där det kan bli trevligt om bara ödehusen försvinner.

Varför är det så viktigt för Youngstown att riva tomma hus? Dels handlar det om att bekämpa brott, säger DeMaine Kitchen. Ödehus blir ofta hem åt gängkriminella, FÖRTIDSRÖSTNING. Brendon Thomas hjälper Sylvia Cox att förtidsrösta. Thomas arbetar i en organisation som vill få upp valdeltagandet. Sylvia är säker på sin sak: det blir Obama. Foto: Axel Öbergknarkare och langare.

Varje år sker ett trettiotal mord i Youngstown (i år mördas extra många, siffran ser ut att landa på runt fyrtio). Hälften av morden inträffar i ödehusen.

Som jämförelse kan sägas att hela Sverige har runt nittio mord per år.

Sverige har 9,5 miljoner invånare.

I Youngstown bor 66 000.

De flesta mord här är gänguppgörelser eller bråk om narkotika.

– Vi har också flest anlagda bränder i USA räknat per invånare, säger DeMaine Kitchen.

Ofta är det irriterade grannar, som tröttnat på att ett ödehus drar till sig kriminalitet och råttor, som tuttar på.

– Det kan vara farligt när folk bränner upp hus. Brandkåren måste rycka ut. Jag uppmanar ingen att göra det.

Men, medger DeMaine Kitchen, bränderna hjälper faktiskt staden att få bort de här husen.

Ett ödehus som eldas upp blir både billigare och enklare för myndigheterna än att genomgå den tidskrävande procedur som krävs innan huset får rivas.

Först måste stadens tjänstemän ta upp en formell anmälan, sedan försöka spåra ägaren och informera, sedan göra en undersökning om det finns asbest i huset och sedan eventuellt asbestsanera.

DeMaine Kitchen ger ett annat skäl till varför ödehusen måste bort: de svärtar ner Youngstowns redan solkiga rykte. KRYMPER STAN. DeMaine Kitchens karta över Youngstown är full av prickar. Varje prick står för ett hus som ska demoleras. Foto: Axel Öberg

Prima villor med vackra trädgårdar i Youngstown säljs just nu för motsvarande 200 000 kronor styck. Det är inte svårt att pruta.

För vem vill flytta till en stad där stora delar känns som en spökstad? En stad med igenbommade fönster och bleknade skyltar till för länge sedan konkursade butiker?

– Ödehusen ger en känsla av hopplöshet och depression, säger DeMaine Kitchen.

Han fingrar på en hög av små gröna lappar: ett trettiotal telefonmeddelanden från människor som sökt honom. De flesta som ringt vill tjata på honom om oönskade ödehus i just deras kvarter.

DeMaine Kitchen och hans medarbetare håller på att krympa den stad de växte upp i. Det är enda sättet för Youngstown att börja på ny kula, menar stadens ledning.

Fast här på borgmästarens kontor verkar ordet "krympa” bannlyst.

DeMaine Kitchen talar i stället om ”rightsizing the city” - ungefär ”att se till att staden får rätt storlek”.

– Om vi inte fortsätter med rightsizing är det svårt att se att Youngstown har någon framtid.

Jag besökte Youngstown inför förra presidentvalet, för fyra år sedan. På Plaza Donuts satt stammisgubbarna Joe och Jerry som drack enorma muggar med blaskigt kaffe.

Joe och Jerry gillade nummerlotteriet, The Numbers. De diskuterade för- och nackdelarna med att spela hos Ohios lagliga delstatslotteri i stället för hos en illegal bookmaker på gatan.

– En bookie ger ju 6 000 dollar om du vinner, Joe. Statens lotteri ger bara 5 Youngstownbor på valmöte. Foto: Axel Öberg000.

– Men om bookien åker fast blir spelet ogiltigt. Då får man ingenting. Delstaten garanterar att man får sina pengar.

– Visst, men.

– Ah, vem försöker vi lura? The Numbers är ett sucker’s game, ett förlorarspel, hur man än spelar.

– Varför spelar du då? Är du en sucker?

– Det är som cigarretter, som heroin. Man kan inte sluta.

Från mitt besök 2008 minns jag hur Youngstowns lokaltidning The Vindicator toppade tidningen med en story om en polisrazzia mot en kennel. Sju hundar, pitbulls och schäfrar, hade svultit ihjäl. Åtta levde men var bara skinn och ben.

Kennelägaren, misstänkt för djurplågeri, citerades:

– Jag älskar mina hundar. Men tiderna är hårda ekonomiskt. Jag har inte råd att ge dem mat.

År 1960 bodde 168 000 människor i Youngstown.

Vid mitt besök för fyra år sedan var den officiella siffran 74 000 invånare.

Idag är de 8 000 färre.

Har Youngstown fått det bättre efter fyra år med Barack Obama?

Nja. Obamakampanjen bombar just nu Ohio med flygblad och reklamfilmer med statistik som visar att jobben sakta tycks bli fler. Men det är tuffa tider. De Obamasupportrar vi möter framhåller mest saker som åtminstone inte blivit sämre.

Som att bilfabriken i Lordstown utanför Youngstown fortfarande existerar.

I industritunga delstater som Ohio och Michigan är Obamas stora trumfkort just nu att han drev igenom det kontroversiella räddningspaketet för bilindustrin, medan Romney 2008 skrev en debattartikel i New York Times med rubriken ”Låt Detroit gå i konkurs”.

I GM:s fabrik utanför Youngstown jobbar 4 500 anställda med att bygga Chevrolets bilmodell Cruze.

För några år sedan fick tusentals gå och fabriken hotades av nedläggning. Då kom MORDUTREDARE. 30-40 människor mördas i Youngstown varje år. Hälften av morden sker i ödehus. Antonio Owens är glad att de rivs. Foto: Axel Öberg Obamas räddningspaket. Nu säljer Cruzemodellen som smör i solsken, GM har storsatsat i Lordstown och arbetarna jobbar treskift för att hinna producera alla bilar som behövs.

– Utan president Obamas satsning på amerikanska arbetare, så skulle det idag blåsa tumbleweeds, stäpplöpare, över parkeringsplatsen här, sade fackklubbens ordförande Glenn Johnson nyligen till The Vindicator.

Inne på herrkonfektionsaffären Barry Silver’s Vogue Shop i centrum träffar vi Tom Chetsko. Han tänker inte köpa några kläder, utan har bara kommit in för att värma sig och snacka lite skit med ägaren Barry Silver och butiksbiträdet Paul Smith.

Med stamkundens självklara pondus slår sig Tom Chetsko ner i en av butikens fåtöljer.

Som så många andra jobbade Tom Chetsko en gång på stålverk. Hans farfar kom hit från Slovakien för att arbeta på stålverk, hans pappa jobbade också på stålverk och själv tillverkade Tom stålbultar i 23 år.

Nu flinar han under sin Cleveland Indians-keps och säger att han klarar sig på ”lite av varje, mest byggjobb”.

– Jag har inte fått det bättre de senaste åren. Men jag kan inte rösta på en sån kille som Romney. Han kan aldrig förstå hur den vanlige arbetande amerikanen har det. Allt han vill är att hjälpa sina rika affärskompisar, säger Tom Chetsko.

Så tänker många i Youngstown och i de andra tilltufsade industriorterna i det som brukar kallas The Rust Belt, Rostbältet. Att Romney vill skära i offentligt finansierad sjukvård och socialbidrag oroar många i en bygd som präglats av massuppsägningar och otrygghet.

Fast en del av Toms knegarkompisar väljer ändå Romney.

– De tror att de ska bli rika om de röstar republikanskt. Det är den här hurra-för-mig-och-skit-i-alla-andra-inställningen.

Butiksägaren Barry Silver, som fäst en ”Vote Obama”-knapp på en skyltdocka vid kassan, håller med.

– Obama gör vad han kan.

Vi stannar i Barry Silvers Vogue Shop en dryg halvtimme. Inte en enda kund visar sig.

Barry Silver har vant sig vid att det är ”very slow”, som han säger. På 80-talet drog hans herrmodeaffär in fem gånger så mycket pengar som idag.

– Tyvärr har jag fått säga upp personal. Jag hade tre anställda. Nu har jag en. Men vad ska man göra, ta livet av sig?

Man får krympa verksamheten. Ägna sig åt rightsizing. Fast Barry Silver är inte mycket för nyspråk.

Han gillar mer ordspråk.

– Det är som min farmor brukade säga: Om citroner är det enda du har – gör lemonad.

Jag har aldrig riktigt slutat att tänka på Youngstown sedan jag var här för fyra år sedan. Aldrig har jag varit i en stad som känts så impregnerad av sorg, ilska och saknad efter svunna tider.

Människorna jag mötte då utstrålade tydligt att de levde i ett Efteråt.

Få har fångat den smärtan bättre än Bruce Springsteen.

Låten ”Youngstown” från 1995 är bland det kärvaste som Springsteen spe   Foto: Jason Reedlat in. Den handlar om en stålverksarbetares känsla av svek efter de massiva fabriksnedläggningarna på 70- och 80-talet.

Seven hundred tons of metal a day, now sir you tell me the world’s changed

Once I made you rich enough, rich enough to forget my name

In Youngstown, In Youngstown

My sweet Jenny I’m sinkin’ down

Here darlin’ in Youngstown

”My sweet Jenny” i låten är inte en kvinna, utan masugnen "Jeannette”. Ugnen invigdes 1918 och producerade totalt elva miljoner ton stål åt Youngstown Sheet & Tube Company ända fram till den 19 september 1977.

Då inträffade det som idag kallas ”Black Monday”. Ledningen lade ner fabriken. Stängningen följdes av fler: Brier Hill Works (1978), US Steel (1980), McDonald Mills (1980) och Republic Steel (1981).

På några få år förlorade 25 000 stålarbetare i och omkring Youngstown jobbet.

Bruce Springsteen skrev ”Youngstown” efter att ha läst ”Journey to Nowhere” av Dale Maharidge. Boken skildrar amerikaner som fått sparken från sina jobb, förlorat allt och blivit luffare.

Springsteen har för BBC berättat om hur hans tankar gick när han skrev låten:

Du får höra, efter kanske trettio år, att det du gör inte är värt något längre, att världen har förändrats och så är det med det. Och du är femtio år gammal och måste hitta något annat att göra.

När Bruce Springsteen något år efter att skivan släppts ska spela ”Youngstown” på en konsert i Youngstown är han nervös. I publiken inne på Stambaugh Auditorium sitter många gamla stålverksarbetare och deras barn. Det är just deras historia Springsteen vill berätta.

Det är aldrig lätt att komma utifrån och göra sig till tolk för en stads känslor. Kanske har han fattat något fel?

Springsteen greppar mikrofonen:

– Den här handlar om de män och kvinnor som bodde i den här stan och som byggde det här landet. Den handlar om de människor som sedan förklarades onödiga och utbytbara.

Så börjar han sjunga.

”Here in northeast Ohio...”

Inga trummor. Ingen bas. Ingen elgitarr. Bara en akustisk gitarr och Springsteens röst.

När han kommer till refrängen där namnet ”Youngstown” upprepas hörs enstaka rop i salen. Annars är den stora publiken knäpptyst. När sista ackordet klingat ut skriker Youngstownborna rakt ut. De reser sig upp och applåderar. Det dröjer innan jublet dör ut,

Dagen efter konserten stannar Bruce Springsteen i Youngstown. Det är vinter och han pulsar genom snön för att titta på ”Jenny”, den svarta gamla masugnen som fortfarande står kvar som ett spöke från en svunnen tid.

John Russo, chef för University of Youngstowns center för arbetarklass-studier, var tillsammans med rockikonen den dagen. Russo, en skäggig professor som skrivit en hyllad bok om staden och dess stålarv, tycker att Springsteens låt fångar många Youngstownbors känsla av att ha blivit lurade.

En gång såg sig stålarbetarna som USA:s hjärta. Att tillverka plåten till landets bilar, stålet till skyskraporna, till militärens vapen - det betydde något. Nationalismen, menar Russo, var starkt kopplad till stålarbetares identitet. Som Springsteen sjunger: de här fabrikerna byggde stridsvagnarna och bomberna som ”hjälpte landet att vinna sina krig”.

– Folk här andades soten, de hade stålet i blodet. De var stolta över att vara med att bygga landet.

Nu, i oktober 2012, är Bruce Springsteen tillbaka i Ohio för att kampanja för Barack Obama. Han sjunger sina låtar på olika arenor i delstaten och uppmanar folk att rösta. Han ska även åka till Iowa.

USA behöver en president vars ”vision inkluderar alla våra medborgare”, meddelar rockstjärnan i ett uttalande om varför han stöder Obama.

Springsteens stöd betyder mer för Obamakampanjen än andra artisters och filmstjärnors, enligt kommunikationsprofessor Jerry Zolten i USA Today:

– Ta en låt som ”Youngstown” till exempel. Springsteen förstår dynamiken i en sån stad. När han lägger sin vikt bakom en kandidat - då snackar vi verklig kraft.

Springsteen kommer inte att omvända så många Romneysupportrar, tror Zolten. Däremot kan han motivera Obamasupportrar som annars varit soffliggare att faktiskt ta sig till röstningslokalen.

Obamas kampanjchef Jim Messina säger:

– Springsteen kommer att hjälpa oss att verkligen få folk till valurnorna i de här otroligt viktiga svingstaterna.

Solen håller på att gå ner när bussarna från flera av Youngstowns kyrkor anländer. Pastor C. Shawn Tyson samlar ihop församlingsmedlemmarna, likt en herde.

Pastorn står på sjukhusets parkering i ljus kostym, med ett brett leende och en doft av parfym. Det är sista dagen för förtidsröstning i Ohio. Vallokalen finns inne på sjukhuset.

Medan mörkret faller så ber pastor Tyson de församlade att fatta varandras händer.

– Gud välsigne Youngstown! ropar pastorn.

Han får genast respons från åhörarna:

– Youngstown!

– Amen!

Pastor Tyson håller ett tal där på parkeringsplatsen, en sorts blandning mellan predikan och bön. Han säger att USA är ”the greatest nation in the world”. Att det är en stor sak att få rösta och att man ska komma ihåg att rösträtten för svarta är ett privilegium som betalats med ”våra förfäders blod”.

– Fader, vi hoppas att du själv vakar över valprocessen och att du skyddar vårt land.

– Amen!

Efter inbördeskriget, år 1866, fick svarta amerikaner rösträtt. Men det var en rösträtt med förbehåll. Inte förrän 1965 togs de sista diskriminerande lagarna bort.

– Det är en synd att inte rösta. Vi har ingen rätt att klaga på missförhållanden i samhället om vi inte röstar. Så säg till era barn, era kusiner, era brorsöner, era döttrar! Alla röster räknas!

– Yes!

– Amen!

Pastor Tyson fortsätter:

– En röst kan göra skillnad!

– Yes Lord!

I kretsen runt pastorn står 74-åriga Delores Freeman. Hon växte upp intill stålverken i Youngstown och minns hur mackorna hon åt som barn i familjens trädgård färgades svarta av sotet som föll från himlen.

– Vi åt det där sotet och andades det men var ändå friska som nötkärnor, säger Delores Freeman och skrattar.

Hennes pappa jobbade på US Steel. Jobben fanns i överflöd. Gillade man inte förmannen kunde man sluta och börja jobba på stålverket intill.

– Nu är det bara ödehus på East Side, där jag växte upp.

Vid varje val brukar Dolores Freeman åka buss till vallokalen med sin församling, Youngstown Union Baptist. Tradition att afroamerikanska kyrkor bussar medlemmar till röstningen går långt tillbaka i tiden. Förr i tiden saknade många bilar. Bussarna blev ett sätt att se till att rösträtten kunde utnyttjas.

Idag är det mest grånade församlingsmedlemmar som åker med röstningsbussen, som Delores Freeman.

– Jag ska rösta på Obama igen. Jag tycker faktiskt att saker har blivit bättre sedan han tillträdde. Han räddade ju GM-fabriken i Lordstown.

Hon jobbade själv på GM-fabriken i 28 år, som lackinspektör.

Youngstown har alltid varit ett starkt fäste för Demokraterna. Ingen demokratisk president har någonsin blivit vald utan att få minst 60 procent av rösterna här.

I Union Baptist Church är nästan alla afroamerikaner. Stödet för presidenten tycks hundraprocentigt. Pastorn har två målningar på sitt ombonade kontor. Den ena föreställer en mörkhyad Jesus tillsammans med pastorn själv och hans fru. Den andra målningen visar Barack Obama och texten HOPE.

I valet 2008 röstade 96 procent av alla afroamerikaner i USA på Obama. En svart president i ett land där svarta hölls som slavar för 150 år sedan – det var historiskt.

Obamas popularitet hos svarta finns kvar. Enligt en undersökning ligger Obama kvar på 96 procents stöd bland svarta väljare, medan Mitt Romney inte ens kommer upp i en procent.

Men en kväll när vi besöker Union Baptist talar en svart representant för Romneykampanjen. Hon heter Brenda Mack. Från talarstolen försöker hon övertyga församlingsmedlemmarna att överge Obama:

– Gör ett utbildat val. Obama är snygg, han är svart – men att vara president handlar om mer än det.

Att säga att Brenda Mack jobbar i motvind den här kvällen är en underdrift. Många Union Baptist-medlemmar lägger armarna i kors och fnyser, som om de inte nog kunde visa sin avsky inför denna Romneyanhängare.

När Brenda Mack säger att Obama saknar ledarskapsförmåga är måttet rågat. Flera i salen buar och ropar:

– Du borde skämmas!

– Ge dig av!

Efteråt pustar Brenda Mack ut. Hon ler och konstaterar nöjt att det ändå inte var så många i kyrkbänkarna. Stödet för Obama är inte lika entusiastiskt som vid valet 2008, menar hon.

Det håller Union Baptist-pastorn med om. Han märker ett visst missnöje med Obama i församlingen. Men få, om någon, kommer att rösta på Romney.

– Risken är i så fall att folk stannar hemma.

Gnistorna sprutar när en enorm maskin svetsar samman långa järnrör. Doften av järn och olja sticker i näsan. Efter att i flera dagar ha kört förbi tysta, rostiga masugnar, står vi till slut inne i en fabrik som faktiskt bullrar och är i gång: JMC Steel, med 180 anställda.

Folket på Youngstowns näringslivskontor har skickat hit oss. Allt i Youngstown är minsann inte är dött och nedlagt, ska vi få se.

I stadshuset talas det inte enbart om rightsizing. Ibland nämns ett annat ord, lite försiktigt: renaissance.

Renässans.

Pånyttfödelse.

För några år sedan hamnade Youngstown ständigt på tidskriftslistor om ”USA:s snabbast döende städer”. Nu syns stadens namn ibland på en annan typ av listor, som ”Bästa platserna i USA att starta ett företag”.

– Visst kan vi få en renässans här, säger borgmästarens stabschef DeMaine Kitchen.

Hans hoppfullhet är inte enbart kommunjargong från en tjänsteman som har betalt för att ge en positiv bild av staden.

Och vi möter den här optimismen hos fler Youngstownbor.

Eller optimism... ordet är nästan för starkt. Det som kan glimma till i Youngstownbornas trötta ögon är mer som pyttesmå kantarellknappar som man hittar under mossan, alldeles för späda för att man ska plocka dem.

Orsaken till det hoppfulla glimret är inte främst de små mjukvaruföretag som etablerat sig här, entusiastiskt påhejade av stadens ledning. Nej, det som hålls fram som Youngstowns verkliga räddning stavas gas.

Att det finns naturgas i fickor i skiffret i Mahoningdalen runt Youngstown har länge varit känt. Men gasen har varit svår att utvinna. Nu har nya tekniker utarbetats. Gasen är åtkomlig.

Miljövänner ser stora risker med gasborrningen som sägs kunna utlösa jordbävningar och förgifta dricksvattnet. Men de flesta vi träffar tjusas ändå av tanken på att gasen kan väcka staden till liv igen.

Youngstownbor är vana vid risker, konstaterar professor John Russo.

– Stålverken var smutsiga. Fruktansvärda för människors hälsa. Cancerfrekvensen är osedvanligt hög här.

Fabriken vi besöker, JMC Steel, tillverkar stålrör för just gasborrning. 180 arbetare ska nu bli ännu fler. Vi ser unga män komma till JMC:s kontor och be om jobbansökningsformulär.

En stålindustri som anställer! Sånt får höjdarna i stadshuset att lysa upp. Tills de minns beskedet från amerikanska postverket nyligen: sorteringscentralen i Youngstown ska läggas ned. Då försvinner ytterligare femhundra jobb.

Några hundra meter från stadshuset, på Youngstown University, ler den skäggige professor John Russo sorgset åt talet om en renässans för Youngstown.

– Berättelsen om Youngstown är berättelsen om USA. Och den amerikanska drömmen är död, eller åtminstone döende.

Russo talar om klassresan som kärnan i den amerikanska drömmen: att genom hårt arbete tjäna tillräckligt med pengar så att man har råd att skicka barnen till college.

– Det är inte längre möjligt för de flesta. Och det är något väldigt smärtsamt för amerikaner, för den här drömmen har varit ett kitt, en enande kraft i det amerikanska samhället.

Japanska stålverk med hög produktivitet konkurrerade ut Youngstowns stålindustri på 1970-talet. Idag är många amerikaner oroliga för Kinas växande makt.

Osäkerheten om var USA egentligen står i världen år 2012 är stor. Inte bara i det tilltufsade Youngstown, utan bland amerikaner överallt.

Idén om amerikansk exceptionalism, att USA har en särskild uppgift att leda världen mot frihet och demokrati, lever. Både Romney och Obama talar om den. Men det låter inte alltid så kaxigt.

– Jag tror på amerikansk exceptionalism, på samma sätt som jag misstänker att britterna tror på brittisk exceptionalism och grekerna tror på grekisk exceptionalism, sade Barack Obama när han besökte Frankrike 2009.

Obama anser att USA ska fortsätta ”leda världen mot fred och rikedom” men att ledarskapet beror på ”vår förmåga att forma partnerskap och samarbeta”.

– Vi kan inte ensamma lösa världens problem, menar Obama.

Mitt Romney anser att Obama är för mesig och ödmjuk.

– Gud skapade inte den här landet för att bli en nation av efterföljare. Amerika måste leda världen, annars kommer någon annan att göra det, sa Romney förra året.

Youngstownprofessorn John Russo tror att USA har sin verkliga storhetstid bakom sig. Han berättar om kinesiska studenter han nyligen träffade i Edinburgh:

- De sa: ni har haft ert århundrade. Nu är det vår tur.

Husrivarna Tom Sakmar och Patrick Minenok står i gryningen och minns olika döingar de hittat i ödehus genom åren.

Tjejen som legat knivhuggen i 4-5 dagar, usch det var inget kul. Och så han som brunnit upp. Och liket som gömts under ett gjutet betonggolv.

– Uuh! Han var pretty juicy. Han hade legat där i tre år. Tur att han låg på en madrass så att vi bara kunde lyfta ut den, minns Tom Sakmar.

Patrick Minenok tycker att de döda hundarna är värst. Hundliken ligger ofta i öde garage där folk arrangerar hundfajter. Två tävlande hetsar djuren mot varandra och så satsar åskådarna pengar på vem som kommer att överleva.

Hunden som dött lämnas kvar. Patrick Minenok har hittat ganska många genom åren.

– Det luktar fruktansvärt i de där garagen, säger Patrick Minenok och klättrar åter upp i förarhytten till grävmaskinen.

Dammet ryker när skopan på några minuter förvandlar huset till en brädhög.

Grannen Debbie Janesh kommer ut med sitt morgonkaffe och betraktar rivningen med ett lyckligt leende på läpparna. I flera år har hon tjatat på Stadshuset om att grannhuset måste bort.

– Det här är som att vinna på lotto! jublar Debbie Janesh.

Hon berättar om knarklangarna som bodde i ödehuset, att de sköt ihjäl en 17-åring på uppfarten för ett par år sedan. Hur rädd hon var när hon parkerat bilen efter sena arbetspass på apoteket Walgreens.

– Tvättbjörnar och råttor har sprungit ut och in. Folk har dumpat skräp. Barn har lekt bland bråten.

Bland husruinerna ser jag en liten rosa barncykel. En tavla med reklam för ölmärket Budweiser. En stekpanna med gamla brända matrester i.

När jag ser på Debbie Janesh igen är det som om hennes glädje över rivningen plötsligt slocknat. Hon har bott här på Rutledge Drive i 54 år, i samma hus, berättar hon. Hennes föräldrar flyttade hit när hon var tre. När Debbie blev vuxen tog hon över huset.

– Det var underbart att växa upp här. Det vimlade av barn. Alla husen var så fina.

Debbie Janesh tittar neråt gatan, där många hus står tomma. En del ska rivas. Andra är till salu. ”SOLD” står det faktiskt på en skylt utanför ett litet rött 50-talshus med en lummig trädgård.

När jag kommer hem kollar jag upp det sålda huset på Rutledge Drive på nätet. Jag läser att det har tre sovrum och att det av mäklaren värderades till 23 000 dollar - 161 000 kronor.

Jag hittar också husets slutpris.

6 000 dollar.