Judar lämnar Malmö, då de anser att antisemitismentagit sig sådana uttryck, att de fruktar för sin personliga säkerhet.
Saken uppmärksammas också utomlands, och ett mindre smickrande ljus sätts på denna, Sveriges mest invandrartäta ("multikulturella"), stad. Stadens (s)tarke man, Ilmar Reepalu, känner sig personförföljd, tillbakavisar beskyllningar för antisemitism, hänvisar till att han blivit missförstådd och till politiken i Mellanöstern.

Jag känner inte Reepalu och vill inte tro att han har antisemitiska böjelser. Men det förefaller som om han haft svårt att ta avstånd från vad som i vart fall Malmös judiska medborgare uppfattar som antisemitism, och det till en sådan grad att de lämnar staden och landet. Ett steg som säkert inte tas lättvindigt. En doft av Tyskland efter 1933 kan förnimmas i Malmö. Det är förskräckligt.

Det är lika illa att slunga ut beskyllningar om antisemitism, så snart Israels politik kritiseras, som att klä antisemitismen i "anti-sionism" eller olika pro-palestinska yttringar. Men det går att vara stark i sak i kritik när det gäller Israel och Palestinafrågan och samtidigt ta avstånd från ren och skär antisemitism.
Här tycks Reepalu emellertid ha varit osedvanligt otydlig och svag, så svag att hans partiledare Sahlin framstår som en rese i sammanhanget.
Vad kan ligga bakom denna otydlighet? Endast Reepalu vet, men en förklaring kan ligga i det faktum att det är valår i år.

Av Krister Thelin
Lagman i Skånska hovrätten och ledamot av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, om Ilmar Reepalu.


Läs hela debattinlägget på Newsmill.se