JÄVREBYN. Emelie, 17, skulle vilja övningsköra och börja skrivarlinjen på en folkhögskola söderöver.
Men mamma Veronica är sjuk och halvt utförsäkrad, så det finns inga pengar till det.
- Jag är så himla orolig för mamma som har så ont, berättar Emelie som själv mår dåligt och hoppat av gymnasiet.

Emelie fingrar på saftglaset där hon sitter vid köksbordet i det röda trähuset i Jävrebyn, 2,5 mil söder om Piteå. Schäfertikarna Gaija och Exzena stryker sig mot hennes ben och katten Lily hoppar upp i hennes famn.
- Lily är en riktig terapikatt. Hon tvingar mig att komma ut och leka kurragömma. Hon är otroligt mysig och vill alltid sova intill mig, utom då hon är sur på mig förstås, säger Emelie.
Emelie berättar att livet förändrades radikalt när mamma Veronica 2001 slet ut axeln efter att i flera år jobbat som operatör på en industri.
- Jag var åtta år då. Jag kommer ihåg att mamma sov ganska mycket och att hon grät för att hon hade så ont. Det var jobbigt för mig och mina småsystrar att se hur mamma led.

Har inte råd

Innan Veronica slet sönder axeln brukade familjen göra aktiviteter tillsammans som exempelvis att packa med sig bullar och varm mjölkchoklad och åka pulka på julaftons kväll.
- Det blev inte samma sak när mamma inte längre kunde följa med.
Emelie hade ett par år tidigare gått igenom ett svårt trauma. I samma veva som mamma sjukskrevs gick ett par nära släktingar bort. Några år senare tvingades Emelies pappa flytta 35 mil bort för att börja en utbildning som Arbetsförmedlingen bestämt att han skulle gå.
- Jag saknade pappa jättemycket. Det var han som brukade hjälpa oss med matteläxorna.
Familjen hade tidigare haft som helg- och semesternöje att åka ut i skärgården i Piteå med en liten båt. Nu har familjen inte längre råd med bensin och sedan motorn gick sönder för ett par år sedan står båten uppallrad på en ställning bakom huset.
Mamma Veronica känner sig otillräcklig. Hon har en permanent sjukskrivning på deltid, men hade i september i år nått taket på den andra tiden för hur länge man kan vara tillfälligt sjukskriven. Veronica är därför utförsäkrad till 50 procent nu.
- Men vem vill anställa mig som har värk? Det finns inga jobb här i Norrbotten och vi som är sjuka ska konkurrera med friska, säger Veronica.

Ett par tusenlappar mindre

Ekonomin brakade ihop fullständigt i höstas då ersättningen från Försäkringskassan byttes ut mot aktivitetsersättning från Arbetsförmedlingen. Skillnaden är ett par tusenlappar mindre i månaden.
- Alla tre tjejerna behöver nya vinterskor, men vi har inga pengar till det, konstaterar Veronica.
- Emelie är gammal nog att börja övningsköra, men vi har inte råd. Och Amanda och Josefin skulle vilja ta mopedkörkort för att kunna ta sig de 2,5 milen in till Piteå. Det går bara ett par bussar om dagen dit.
Det enda extra familjen unnar sig är mat till hundarna och katten. Och att behöva sälja eller avliva husdjuren vill man till varje pris undvika.
- Tack vare hundarna kommer vi varje dag ut i skogen. Det får oss att må lite bättre, säger Emelie.

Tar sig inte ur sängen

Veronica berättar att det finns dagar då hon inte tar sig upp ur sängen. Hon får dåligt samvete av att värken går ut över barnen.
STÄNDIG VÄRK. Mamma Veronica är sjuk och halvt utförsäkrad. Dottern Emelie kan inte sluta oroa sig över sin mamma. Foto: Cornelia Nordström - När man har ont blir man mer lättirriterad och det blir mer bråk, säger Veronica.
- Dessutom blir det svårt att tänka när man äter starka smärtstillande mediciner. Då går det inte att förhöra barnen på deras fysik-, kemi- och matteläxor. Det blir att man får säga till tjejerna att googla på internet om de vill ha reda på någonting.
Emelies skolarbete har blivit lidande av att hon har oroat sig och mått dåligt.
- Jag klarade godkäntgränsen med nöd och näppe, men jag har känt mig misslyckad i skolan och jag hade nog kunnat få mycket bättre betyg om jag fått mer stöd, säger hon.

Älskar att skriva

Efter ett år på medieprogrammet hoppade Emelie av gymnasiet. Hon älskar att skriva och fotografera och drömmen är att gå en skrivarlinje i södra Sverige.
- Men om vi ska ha råd med det måste jag få inackorderingstillägg. Jag ska söka den här utbildningen till nästa höst.
- Men jag inbillar mig inte att jag ska kunna försörja mig på författandet, åtminstone inte i början. Redan som liten tänkte jag ekonomiskt och det kanske kan vara ett plus inför framtiden.
Under tiden hankar sig Emelie fram med en praktikplats på ett kafé i Piteå. Hon tycker att det är skönt att pappa har flyttat hem igen och att han praktiserar som vaktmästare, men skulle önska att han hade ett vanligt jobb med riktig lön.
- Jag får vara lite psykolog åt mina systrar, för mamma orkar inte lyssna på alla våra bekymmer. När hon har ont kan vi inte prata hur mycket som helst med henne. Jag blir förstås orolig för mina systrar också, säger Emelie.
En fördel kan hon ändå se med att hon har haft det motigt under uppväxten.
- Mina systrar och jag har blivit starka, för vi har fått kämpa för sådant som många andra får gratis, säger Emelie.