Ni har förmodligen sett bilderna. Plötsligt forsar det svarta havet in över flodvallen, drar bilar med sig som vore de leksaker och sveper även med ett par stora fiskebåtar och krossar en av dem mot en bro.
Den där fiskebåten ligger fortfarande kvar, fastklämd kring en av bropelarna. Lite längre in i Miyako ligger en annan fiskebåt, utkastad mitt i en gatukorsning, med ett trafikljus hängande över sig.
Det råder ingen brist på sådana absurda scener i de kvarter av staden dit tsunamin nådde. Som bilar uppklädda mot husfasaderna. En av dem är kanske Koji Fujita silverfärgade Nissan, årsmodell 2006.
- Jag såg hur tsunamin tog den, berättar han.
- Jag tänkte, jaha det var det, det är nog det sista jag ser av den. Du kan förresten se min bil flyta iväg på filmen.
Koji Fujita är född och uppvuxen i Miyako, före skalvet en kommun med cirka 60000 invånare. Likt många andra småstäder här på Honshus nordöstkust så är det fisket som är huvudnäringen.

1700 kroppar saknas fortfarande

Så havet har gett mycket genom åren. Men havet har också tagit. Och fredagen den 11 mars så tog det minst 276 liv här i Miyako och skapade förödelse i centrum. Och dödssiffran kommer dessvärre att stiga.
- Bara under gårdagen hittades 22 kroppar, säger Koji Fujita. Och det saknas fortfarande 1 700.
Koji Fujita arbetar på kommunens informationsavdelning och har haft stadshuset som arbetsplats i 30 år. Det var just härifrån fjärde våningen på stadshuset som den nu så berömda tsunamifilmen togs. Allt filmade av en fotograf från en lokal tv-station.
Koji Fujita var också där ute på balkongen. Precis som han brukar vara när tsunamivarningarna kommer.
- Vi har sådana här med jämna mellanrum och vi brukar gå ut för att titta. Fast det har aldrig varit fråga om några kraftiga vågor. 20- 30 centimeter kanske och flodvallen har alltid skyddat.

Tänkte på sin dotter

Men förra fredagen var annorlunda. Mycket annorlunda. Koji Fujita hade just återvänt till kontoret efter att ha utfört ett ärende på andra sidan viken.
- När jag återvände hem så såg jag att min 16-åriga dotter Sayaka var ute och seglade jolle med sin skola. När tsunamin sedan kom så var hon det första jag tänkte på.
- Hade hon klarat sig?
Det skulle dröja över två dygn innan han fick något svar.

"Svårt att beskriva intrycken"

Skalvet inträffade 02.46. Det var det kraftigaste Koji Fujita känt och han reagerade kanske inte så logiskt. Han kämpade för att inte arkivskåpen skulle rasa.
- Sedan kom larmet snabbt och vi förstod att det skulle komma en tsunami. Men vi trodde aldrig den skulle översvämma staden.
De var ett 30-tal personer som samlades ut på balkongen. Den fyra meter höga skyddsvallen ligger precis under dem, på den motsatta sidan av vägen. På andra sidan vallen finns en kaj, där fiskebåtarna ligger förtöjda.
Vattnet är åter stilla och fiskebåtarna är tillbaka. Det är svårt att tro att denna fridfulla scen kan förvandlas till ett sådant havsmonster.
Men 30 minuter efter jordbävningen anlände flodvågen.
- När jag såg att vattnet drog sig tillbaka och jag kunde se flodbotten så insåg jag att detta skulle bli något nytt, berättar Koji Fujita.
Sedan såg han hur båtarna längre ut i viken började lyftas upp. Han trodde dock fortfarande att vallen skulle skydda dem. Men så rusade havet närmare och plötsligt började vattnet forsa in över vallen.
- Då blev jag extremt rädd. Det var sådan enorm kraft som slet med sig allt. En del skrek här, andra grät.
- Det är svårt att beskriva intrycken. Ljudet lät som ett enda stort skrammel, där metall slogs mot metall. Allt slets med, bilar, båtar, hus.
Vi är tillbaka på balkongen när han berättar historien. Vägen nedanför är redan uppröjd och öppen för trafik. Men den kantas av jord och stenar, bråte och allehanda föremål som släpats med av tsunamin.
Entrén till stadshuset är ett enda kaos av kringströdda stolar och skrivbord, pärmar och krossat glas. Men ingen av de 300 anställda kom till skada i stadshuset, berättar Koji Fujita.
- Men vi var strandsatta här i över tio timmar innan vattnet drog sig tillbaka. Vi hade ingen el, har det fortfarande inte, inga sätt att kommunicera med omvärlden. Första natten övernattade vi alla här.
Värst för honom var ovissheten om familjen. Samtidigt hade han ett jobb att sköta och försökte koncentrera sig på det. Han hade en stad att reparera.
- Utåt höll jag masken och sa att allt nog gått bra med min dotter. Men i mitt innersta tänkte jag att det nog kanske är för sent.

"Då kom tårarna"

Det skulle dröja till måndag morgon innan han för första gången kunde lämna stadshuset och gå hem till huset för att återförenas med familjen. Vattnet nådde aldrig så långt in i Miyako och huset var oskadat. Hustrun var där, föräldrarna likaså.
Och dottern Sayaka. För hennes lärare hade snabbt förstått allvaret, kallat eleverna i land och sökt skydd på högt belägen mark.
- När jag såg henne så kom tårarna, berättar han.
För så är det ju. Staden kommer att resa sig igen. De raserade husen kan byggas upp, en bortfluten bil kan ersättas, gatorna kan rensas på kaoset.
Men ett förlorat liv går inte att nyskapa. Koji Fujita överlevde tsunamin 2011 och hela hans familj gjorde det också.
Det är när vi står där på fjärde våningen på stadshuset och tittar ut över vattnet som åter ligger grönt och stilla, allt som betyder något.