Det handlar säkerligen om hundratals kommentarer. Hon har varit konsekvent genom åren, det måste jag ge henne. Alltid samma påståenden, jag kan hennes exakta formuleringar vid det här laget.
Hon påstår bland annat att jag fuskat mig till samtliga jobb, att jag nu senast nästlat mig in på SVT genom släkt- kontakter via mitt efternamn och att jag är en inkompetent, arrogant, obegåvad översittare med talfel och vattenskalle (oj, vad mycket tid hon ägnat åt min höga panna).
Samma nätstalkare ger sig på mina nära och kära, framför allt min syster som driver en mindre blogg om sin vardag som småbarnsmamma. Där terroriserar hon med hotfulla, rasistiska inlägg, exempelvis på de mest sjukligt vidriga sätt om min fyraåriga systerdotters utseende. Hon nöjer sig inte med att systematiskt fylla kommentarsfälten. Hon har också för vana att mejla mina chefer om "nepotismen", och hävdar att jag skulle "censurera" min blogg på all kritik.
Vilken förstås också är fullständig lögn.

Detta måste jag dock stå till svars för inför chefer och kollegor, eftersom nätstalkarens hatkampanj tydligen inte är helt uppenbart sjuk och galen när man möter den för första gången.
Jag vet mycket väl vem hon är, kan alla hennes alias, haranger och ordval. Vet vad hon heter i efternamn, var hon bor och att hon (som så skrämmande ofta när det gäller näthatare där ute) verkar vara en till synes "vanlig" människa.
Betyder det att en för mig helt okänd kvinna i övre medelåldern med en dator ska lyckas förpesta mitt liv?
Nej, jag vill inte tro det och har därför hittat sätt att hantera det, då jag bestämt anser att det är en del av en ny verklighet. Det fantastiska nätets mörka baksida som ständigt hittar nya vägar, som vi tyvärr därför måste lära oss leva med.
Självklart ska man inte acceptera påhopp, men man kan heller inte ta åt sig av allt hat som anonyma fegisar häver ur sig (och man ska absolut inte förväxla tuff kritik med näthat).

Som journalist kan jag recensera och ge svar på tal. Att då förbjuda eller försvåra läsarnas möjlighet att tycka till om mig och mitt arbete, är en omöjlig ekvation. Den snabba dialogen är själva drivkraften i mitt bloggande, twittrande och skrivande på nätet. Den är skälet till att det, för mig, är ett oslagbart arbetsredskap.
Med min nätstalkare går det däremot inte att föra en dialog. Hon kan fortsätta förföljelsen år ut och år in.
Vad kan jag göra?
Såvitt jag vet, absolut ingenting.