Hon talar så folk förstår. Och ja, hon är kvinna. Omåttligt populär – och avskydd. Expressens Torbjörn Nilsson om Mona Sahlin.
Hon talar så folk förstår. Och ja, hon är kvinna. Omåttligt populär – och avskydd. Expressens Torbjörn Nilsson om Mona Sahlin.

Dramat om en politiker som kom i otakt med samtiden

Publicerad

Supertalangen som stiger mot skyarna, som tas ner till marken brutalt, för att sedan resa sig igen mot alla odds. Historien om Mona Sahlin har alla förutsättningar att bli en riktigt bra film. Det är bara det lyckliga slutet som fattas.

LÄS MER: Torbjörn Nilssons samlade reportage i Expressen

 

Det är ett utmärkt manus för film, den utan konkurrens bästa grundintrig svensk politik har producerat:

En ung kvinna som ömsom uppmuntras av en inre elit ömsom motarbetas av inskränkta partikamrater, hon härstammar från rätt blodlinje och tycks ämnad för något större, men bankar ständigt huvudet i glastak, möter gränser som måste rivas.

 

Hon är annorlunda.

Hon genomgår elddop under några kaotiska dagar när hela rikets öde står på spel - och förändras i grunden. Hon talar så folk förstår. Och ja, hon är kvinna. Omåttligt populär. Och avskydd.

Dramatiken redan i de första scenerna.

Partiet krackelerar för att det inte förstår samtiden, men hon älskar den - och partiet! - och lyckas ge en bild av att det finns en förnyelse som inte bara känns som en eftergift till den framdundrande nyliberalismen. Något modernt.

Det är hon som ska rädda den krisande socialdemokratin.

Länge är hon inte (av allt att döma) förstaval till efterträdare, men andra viker undan, hon har tajming och växer. När han avgår är hon i praktiken redan utsedd. Då rycks mattan undan. Avslöjandet rullas upp långsamt, och kan avvärjas, men hon är inte förmögen att se sin egen skuld. Hon har systematiskt lånat statens pengar till privata utgifter, sannolikt har hon gjort samma sak med partiets pengar en tid före det, enligt journalister som grävt i saken efteråt. Hon tycker inte det är något konstigt. Kan inte alla ta ut förskott på lönen?

I riksdagen 1984.Foto: Bertil Stilling

Broilerpolitikerns brist på moralisk kompass blottas i den nakenhet endast Bodoni-versaler på förstasidor kan framkalla. Hon ljuger. Gråter. Tvingas lämna allt. Ansikten vänds bort när kommer in i rum. Nyss var hon millimeter från statsministerposten. Nu är hon ensam.

Och från den positionen - paria - reser hon sig, mycket långsamt, stretande. Hon som ägt partiet accepterar nu förnedringen, de förödmjukelser ett återinträde i politiken innebär, bjuden med armbågen till regeringsbordet på en juniorstol. En despot har tagit makten. En som inte har arvsrätt, och snart samlas de runt henne, alla de som vill bli av med Persson. Hon ska rädda partiet. Igen.

Journalisterna jagar skandaler och finner en fortsatt märklig privatekonomi. Men hon tar sig igenom, härdad, och utses efter många långa år till ordförande 2007. Huvudmotståndaren är en impopulär moderat statsminister som tycks ha tagit sig vatten över huvudet. Nu ska hon äntligen få bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Så tänker de i hennes parti, 2010 ska historien skrivas rätt.

Hon förlorar.

Avgången 1995.Foto: Pål Sommelius / DN

Det är ett monumentalt nederlag, det sämsta resultatet på 90 år. De blir helt chockade, allt var ett luftslott!?

Hon biter sig fast. Hon vill få en chans till.

Varpå det vidrigaste av inbördeskrig bryter ut i partiet, ett segdraget med jämnstarka parter, rörigt, fult, blodet flyter, år av oförrätter vrålas ut på bästa sändningstid, har socialdemokratin inte tidigare förlorat förmågan att vara en samlande koalition för fyrtiofem procent av landets medborgare så gör man det nu, och när hon till slut ger upp är hon bitter och besviken. I sista talet förklarar hon för dem som en gång valt henne att de inte fattat någonting.

Så mycket mer Hollywood blir det inte i svensk politik.

Mona Sahlin är unik.

Och som om inte detta grundstoff inte räckte kommer ett tredje klimax. Utsedd av motståndarregeringen - vännerna i partiet har krympt till ett minimum - får hon ett jobb som nationell samordnare. Hon passar till det, det säger alla. Då trasslar hon in sig i en historia med en livvakt. Hon ber att just han ska anställas, skriver därefter ett falskt intyg om hans ekonomi. Hon kallar honom "min bästa vän". Omständigheterna är märkliga - varför gör hon detta? - en lägenhet i Saltsjöbaden nämns, flådiga lyxbilar, ett liv på för stor fot, men innan saken reds ut i rättegång lämnar hon allt och erkänner sig skyldig till brottet:

Osant intygande.

Det kan bli titeln på filmen.

Eller tv-serien, för nu gör man väl inte filmer längre? En tv-serie om en politiker med titeln "Osant intygande". Har HBO hört av sig än? Risken när SVT eller något halvpiggt produktionsbolag ska sätta tänderna i det här - det kommer de göra, allt annat vore ju tjänstefel - är bara att de går bort sig i alla kvitton och lögner. Och missar kärnan.

Comebacken 1998.Foto: Roger Turesson

Att Mona Sahlin är en politisk människa.

Och att politiken äter sina barn.

Det är svårt att i ord fånga fenomenet, det som händer när människor fylls av innerlig vilja att förändra saker, när de övertygas av något på ett djup plan, och sedan ägnar sina liv åt att forcera hinder för att få förverkliga detta. När de vartefter får inflytande, hur makten ger men också tar något. Hur lögnerna inträder. Målen som helgar medlen. Man har ju ett gott syfte, inte sant?

I den meningen är Mona Sahlin en typisk politiker. Det är paradoxen, men också styrkan i berättelsen om henne. I Sahlin-litteraturen, den utgör ett mindre bibliotek, framträder detta mellan raderna, i vardagsgnetet. Alla möten om jämställdhet, krisförhandlingarna med Bildt, resorna till partidistrikt som måste förmås tro att förnyelse är möjlig.

Tragiken i den här historien ligger inte, som många nu hävdar, i det privata eller på ett personligt plan. Tragiken ligger politiken, i socialdemokratins kollaps.

Mona Sahlin skulle ju vara den som tog det vidare efter Erlander, som utbildade Palme och Carlsson, som utbildade Sahlin.

Klarast skiner detta löfte i Christer Isakssons yviga men detaljrika porträttering från 2008. Boken heter just "I väntan på Mona Sahlin" och den spricker nästan i sin iver. 1995, lyder narrativet, var Mona inte redo uppgiften, det var nog bra att hon tvingades lämna då, nu inför 2010 är hon en annan människa, mognare. Äntligen ska socialdemokratin öppnas upp, moderniseras, göras konkurrenskraftigt.

Men i politikens värld finns inga "comeback kids" - även om uttrycket frekventeras flitigt i korridorerna. Det finns de som har turen att vara rätt person på rätt plats vid rätt tidpunkt och förmågan att utnyttja det. Och så de som inte har det. Stjärnorna måste stå rätt.

Livvaktsskandalen 2016.Foto: Erik Gustafson

Man får bara en chans.

Därav tragiken.

I samma veva - revanschens tid - publicerar Mona Sahlin en egen bok, "Möjligheternas land". Hon berättar vad hon ansett viktigast att göra när hon slut blivit partiledare. Hon skriver om skolan.

"Redan på hösten 2007 satte vi ner foten. Inom vårt parti behövde vi sluta dividera om driftsformer och betyg. Precis som på välfärdsområdet i övrigt har vi nu lämnat diskussionen om vem som driver vad."

Två år senare kom en SNS-rapport. Sedan ett drev om Carema. Nu sitter varje partist och lobbyist och försöker bena ut vad man kan göra - och inte - av Ilmar Reepalus utredning om vinster i välfärden.

Mona Sahlin låg helt fel. Så fullständigt fel. Hennes modernisering - den som de påbörjat och drömt om i tjugo år - var inaktuell. Vänsterns projekt hade blivit ett annat.

Samtiden blåste förbi henne.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Läs fler nyheter i Expressens app. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag