Dorin Cirlan har lite svårt att orientera sig först. Kaserngården var mycket öppnare för 20 år sedan, men nu är delar av den täckt av grönska. Tallar, plataner, häckar.
- Jag tror det var där ute vi landade med helikoptrarna, säger han och pekar. Eller kanske det var där, mer till höger.
- Jag har bara varit här några gånger sedan det hände. De första återbesöken var känslomässigt jobbiga. Nu känns det lättare.
Att hitta fram till husväggen är däremot inga problem. Det är bara en kort sträcka ut från huvudbyggnaden, sedan till vänster och förbi häcken som inte fanns här 1989.
Dorin Cirlan är prydligt klädd i svart rock, kavaj och kostym denna dag. En kompakt och till synes trygg man, som dock ibland drar in andan djupt när han berättar sin historia.
Han påminner lite om en, yngre kortklippt Lech Walesa. En person det förmodligen är trevligt att dela en öl med.

Inga antikommunister

När vi är framme vid den gulbruna väggen, där spåren av kulorna fortfarande är synliga, säger Dorin Cirlan:
- Här upplevde jag de värsta sekunderna i mitt liv. Nicolae Ceausescu hade varit som en Gud för mig när jag var ung. Jag skrev dikter i hans ära när jag gick i skolan.
- Men jag sköt honom som en hund. Sköt dem bägge. Det ger mig fortfarande väldigt kluvna känslor.
Dorin Cirlan är 47 år i dag och ett antal kilo tyngre än när han var elitsoldat i det 64:e fallskärmsjägarregementet. Han blev intagen dit 1982 eftersom han hade en bra bakgrund. Inga antikommunister i familjen, god hälsa, stark fysik.
Ett test gick ut på att marschera 160 kilometer med packning. 168 soldater deltog. Fem klarade av det. Han var en av dem.
Det 64:e regementet var baserat i Titu, cirka fem mil nordväst om Bukarest. En uppgift var att fungera som en slags reserv för den högste ledaren, det vill säga Nicolae Ceausescu.
- Jag växte upp i ett system där vi var programmerade att älska honom, säger Dorin Cirlan. Ett stort ögonblick var när jag som nio, tioåring besökte den cell där han suttit fängslad som ung.
Nicolae Ceausescu tog över som Rumäniens ledare 1965. Han utvecklade med åren en personkult i samma bisarra klass som Kinas Mao Zedong eller Nordkoreas Kim Il-sung.

Han var ”Karpaternas geni” eller kort och gott ”Conducator”, rumänska för ledaren. Och han förvandlade Rumänien till den mörkaste kommunistkällaren i Östeuropa. Bokstavligen.
Mot slutet av 1980-talet rådde elransonering över hela landet. Huvudstaden Bukarest låg svart på kvällarna, förutom kring det enorma bygget av Ceausescus nya palats. Det enda som är kallare än kallt vatten i Rumänien är varmt vatten, löd ett galghumoristiskt skämt.
I livsmedelsaffärerna gapade hyllorna tomma eftersom det mesta av vad Rumänien hade att erbjuda gick på export. Restaurangerna hade omfattande menyer, men i regel bara någon enstaka rätt att erbjuda.
- Visst var vi medvetna om att det var illa, men vi trodde på vad Ceausescu sa. Om du och jag hade träffats då så hade jag sagt att allt var perfekt.
- Sedan hade jag rapporterat samtalet till säkerhetspolisen. Sådan var lagen.
Östeuropa har i år firat att det gått 20 år sedan kommunismen föll. Regimerna rasade som dominobrickor den hösten.
Men Nicolae Ceausescu höll ut i det längsta. Han omvaldes enhälligt så sent som i november 1989 till kommunistpartiets ledare. Då hade Berlin-muren redan fallit, regimerna i Tjeckoslovakien och Bulgarien likaså.

Ner med Ceausescu

Men så den 15 december utbröt protester i den rumänska staden Timisoara över att en lokal präst skulle tvingas flytta. Trots Rumäniens isolering så var rumänerna medvetna om vad som hänt i grannländerna. De modigaste började ropa ”Ner med Ceausescu!”.
De första skotten föll där i Timisoara. Det var talande bara i Rumänien som blod skulle flyta denna höst. Den 17:e december fick Dorin Cirlan sin mobiliseringsorder.
- Vi gjorde oss beredda på att kämpa. Vi fick veta att det var problem vid gränsen mot Ungern och att det kunde bli krig med ungrarna.
Men det var en lögn. Och Dorin Cirlan blev snart medveten om den. Han var god vän med en kollega som skötte radiokommunikationerna och på det viset fick han höra vad som sas på utländska radiostationer.

- Det var inte mot ungrarna våra trupper sköt. Det var mot vårt eget folk! Även mot kvinnor som höll sina barn i famnen.
- Och detta skedde på Ceausescus order! Det var i den stunden jag förlorade min tro på honom.
Den 21:a december kom revolutionen till huvudstaden. Den dagen hade Ceausescu kallat till stor manifestation framför centralkommitténs byggnad i centrala Bukarest.
Mötet direktsändes i tv. Och det oerhörda hände. I stället för jubel, möttes den 71-årige diktatorn av burop och visslingar. Och ett ord som steg i styrka:
- Timisoara! Timisoara!
Ceausescu försvann tillbaka in i byggnaden och folkmassan stannade kvar på gatorna. Dorin Cirlan såg allt hända framför tv:n på militärbasen.
- Jag fick först senare veta att vårt förband fått order om att fällas med fallskärm över Bukarest och rensa torget. Men mina befälhavare vägrade lyda order.

Allt föll samman

Den natten utbröt de första striderna i Bukarest. Dagen efter föll allt samman för paret Ceausescu. Diktatorn gjorde ett nytt försök att tala men tvingades i stället fly med helikopter från taket när folkmassan bröt sig in i centralkommitténs byggnad.

- Jag tänkte att nu faller hela systemet samman. När vi såg att armén stod på folkets sida så kände jag en oerhörd glädje.
- Bland det första vi gjorde var att plocka ner Ceausescus porträtt från väggarna!
Stora delar av Cirlans förband kallades in till Bukarest för att försvara viktiga platser i staden. Själv stannade han kvar på basen för att skydda den mot eventuella angrepp från Ceausescu-trogna styrkor.
Cirlan visste det inte då, men paret Ceausescu hade gripits redan på kvällen den 22 december och hölls i förvar vid 47:e luftvärnsregementet i Targoviste, bara tre mil från Cirlans bas i Titu.
På julafton den 24 december bestämde sig den högsta ledningen i Nationella räddningsfronten - Rumäniens nya ledare - att paret Ceausescu måste avrättas. De skulle få en kort rättegång, dömas till döden och skjutas. Allt var bestämt på förhand.

Skrivit historia

På juldagens morgon kallas så Dorin Cirlan och hans förband till ett möte i matsalen. Han vet det inte än, men innan dagen är över så har han varit med och skrivit historia. Blodig historia.
Det börjar med några ord från regementschefen:
- Han behövde frivilliga för ett uppdrag av kategorin ”Noll grader”. Vi visste att det var ett uppdrag av viktigaste slag, ett uppdrag vi kanske inte skulle komma levande ifrån.
Cirlan och de andra vet ännu inte vad uppdraget går ut på. Översten säger inget om det. Det ryktas om terroristattacker mot ett oljeraffinaderi i närheten. Kanske det är det.
- Jag kände att jag ville göra något. Inte bara vänta på basen. Flera av mina vänner hade dödats i strider i Bukarest. Jag var skyldig dem detta.
Så han anmäler sig som frivillig. Ytterligare sju soldater väljs ut. De plockar med sig sina vapen och bordar två väntande Puma-helikoptrar.
- Vi lyfte vid niotiden och flög på mycket låg höjd in mot Bukarest. Vi flög så lågt för att undvika radarn.

Helikoptrarna landar först vid fotbollslaget Steaua Bucharests hemmaarena. Där plockar de bland annat upp general Victor Stanculescu, nyutnämnd vice försvarsminister.
Strax före lunchtid landar de slutligen på kaserngården i Targoviste och där får Cirlan för första gången veta vad allt handlar om. Det är general Stanculescu som kallar de åtta soldaterna till sig och säger:
- Soldater, vet ni varför ni är här?
De ruskar alla på huvudet. Stanculescu fortsätter:
- Här finns paret Ceasuescu. Vi har kommit hit eftersom den Nationella räddningsfronten beordrat att en extraordinär militär rättegång ska hållas. Denna rättegång ska pröva och döma dessa två personer för de brott de begått mot det rumänska folket.
- Ni fallskärmsjägare har visat att ni förenat er med folket och revolutionen. Jag litar på er.
- Därför önskar jag att om domstolen utfärdar dödsstraff, så ska ni utföra det. Vem vill göra det? Ta ett steg framåt!

Tittade på varandra

Dorin Cirlan behöver inte fundera. Inte hans kolleger heller.
- Vi tittade på varandra och tog alla ett steg framåt.
Stanculescu är inte nöjd:
- Jag gillar det inte så här. Räck upp handen i stället!
Alla åtta räcker upp handen.
- Nej, jag gillar det fortfarande inte. Jag väljer själv.
Så pekar han på Octavian Gheorghiu, Ionel Boeru och Dorin Cirlan. De tre ska utgöra exekutionspatrullen. Stanculescu visar sedan väggen där paret Ceausecu ska skjutas och salen där rättegången ska hållas.
- Jag fick i uppgift att stå på utsidan och vakta dörren under rättegången. Ordern var att skjuta alla som försökte ta sig in.

Dorin Cirlan hade sett Nicolae Ceausescu två gånger i sitt liv. En gång när presidentens bil passerade honom på gatan i Bukarest, en andra gång när han paraderade förbi ledaren på nationaldagen den 23 augusti 1989.
Men aldrig har han befunnit sig så nära honom som nu. Den första anblicken av honom får han när en pansarbil backar upp mot huvudbyggnaden och en äldre man kliver ut ur bakdörrarna. Nicolae Ceausescu.
- Han såg gammal ut. Han hade lite skäggstubb och var röd om kinderna. Han såg sig lite skrämt omkring och rättade till sin astrachan-mössa på huvudet.
Cirlan minns en annan detalj också.
- Nicolae doftade bra. Någon slags parfym. Elena däremot stank som någon som inte tvättat sig på flera dagar.
Efter en kort läkarundersökning förs paret in i det klassrum där rättegången ska hållas. Cirlan står vakt utanför, men kan höra vad som sägs där inne.

Farsartat skådespel

Han förstår snart att allt är ett farsartat skådespel. Ingen riktig rättegång. Allt är bestämt på förhand. Det blir som allra tydligast när dödsdomen läses upp.
- Domaren sa att domen kunde överklagas inom tio dagar men att straffet skulle verkställas omedelbart. Det var absurt.
Några ögonblick av kaos utbryter när processen är över. Ingen vet riktigt hur de ska gå tillväga nu. Ingen av dem har avrättat någon förr.
Det blir general Stanculescu som till slut tar kommandot:

- Ta dem, bakvind dem och för ut dem till väggen!
Paret Ceausescu skriker och kämpar emot. När Elena Ceausescu till slut inser allvaret så säger hon:
- Vi kämpade tillsammans. Vi vill dö tillsammans!
- Om du vill det, så får det bli din sista önskan! svarar general Stanculescu.
Sedan går det snabbt. Paret förs genom korridoren som är packad av soldater. En av soldaterna från luftvärnsregementet tilltalar Elena när hon går förbi. Hans bror har dödats i Timisoara och han frågar:
- Varför dödade ni min bror?
Elena Ceausescu ser oförstående på honom:
- Vi har inte dödat någon. Hur kan du säga att det var vi?
- Du ska få se, svarar soldaten. Du ska dö nu!
- Dra åt helvete! fräser Elena.

Hennes sista ord

Det blir hennes sista ord. Soldaten blir den fjärde medlemmen i exekutionsplutonen. General Stanculescu ger honom tillstånd att vara med.
När paret Ceausecu kommer ut på gården får de syn på helikoptrarna som just startat sina motorer.
- Det var en apokalyptisk scen, minns Cirlan när han nu leder oss samma väg 20 år senare. Damm och grus virvlade upp. Det vinande ljudet från motorerna.
De två unga poliser som följer oss runt - militärförläggningen tillhör sedan några år polisen - lyssnar fascinerat på hans varje ord. Det är första gången de hör historien berättas så här.
- Ceausescu tror först att han ska föras bort i helikoptern men i stället leder vi dem till vänster mot väggen, fortsätter Cirlan och guidar oss vidare.
- Det är då han inser vad som håller på att hända. Vi står alldeles intill varandra och han ser mig i ögonen. Jag ser hur ögonen börjar tåras. I det ögonblicket blev han för första gången mänsklig för mig.
Sedan andas Ceausescu in och ropar:
- Död åt förrädarna! Länge leve den socialistiska republiken Rumänien! Historien ska hämnas mig!

Därefter vänder han sig om och börjar sjunga Internationalen. Han ska fortsätta sjunga den, ända fram till slutet. Men benen bär inte riktigt längre.
- Några soldater fick stötta dem de sista stegen. De orkade inte själva.
Avrättningen blir en sjaskig historia. Kaotisk och oorganiserad, som så mycket annat denna juldag. Dorin Cirlan gör sig beredd och ställer sig ett par meter från husväggen.
Men någon order om eld hinner aldrig ges. Det är Cirlans kollega Ionel Boeru som ställer upp diktatorparet. De har ryggen vända mot väggen, Nicolae till vänster, Elena till höger.
Nicolae Ceausescu fortsätter sjunga men hinner aldrig fram till refrängen: ”Upp till kamp emot kvalen!”:
- Ionel tog bara ett steg tillbaka och öppnade eld. Han hade sitt vapen på automat och avlossade hela magasinet.

Kaos utbryter

Därefter sätter Dorin Cirlan i gång. Han skjuter från höften, liksom Boeru gjort.
- Jag skjuter sju skott mot Nicolae Ceausescu.
Sedan utbryter mer kaos. Det slår in kulor högt upp på väggen. Några soldater vid pansarbilarna som står parkerade en bit bort tros ha öppnat eld. Dorin Cirlan backar lite för att ta skydd, byter sedan magasin och ställer om vapnet till automateld.
- Det ser ut som om Elena rör sig, så jag går fram och skjuter hela magasinet mot hennes huvud. 30 skott. Jag var rädd att jag skulle råka illa ut om de upptäckte efteråt att jag hade kulor kvar i magasinet.
Allt är över på någon minut. Nicolae Ceausescu har fallit bakåt i brygga. Elena ligger bredvid honom med en stor blodpöl kring huvudet.
- Jag stod där alldeles blek i ansiktet. Jag mådde illa och kände mig väldigt rädd. General Stanculescu måste ha sett att jag led, för han kom fram till mig klappade mig på axeln och sa:

- Låt dem dra åt helvete! Var inte rädd. Tyck inte synd om dem! Visste du att de hade två miljarder dollar i guld i utländska banker?
Sedan en läkare konstaterat att Rumäniens första par verkligen är döda så viras kropparna in i en tältduk och lastas ombord på samma helikopter som Dorin Cirlan anlänt med.
Det är också den han flyger härifrån med. Men eftersom alla sittplatser är upptagna, sätter han sig därbak i transportutrymmet. Där liken ligger.
- Jag blev tvungen att sitta på Nicolae Ceausescus kropp. Hans blod fläckade ner mina uniformsbyxor.
Ett surrealistiskt slut på en surrealistisk dag. Det är en dag han så här 20 år efteråt minns med både stolthet och bitterhet. Stolt över att ha fått spela en unik i roll i Rumäniens historia, besviken över alla svikna förhoppningar och löften.
Rumäniens nye president blev Ion Iliescu, en före detta Ceausescu-protége som hamnat på kant med diktatorn. Han var president ända fram till 2004, en av många ur den gamla eliten som lyckades klamra sig kvar vid ett liv av privilegier och rikedom.
Många rumäner känner att deras revolution blev stulen, att det i själva verket var en slags kupp.
- Vi som deltog i avrättningen, sågs som hjältar i ungefär en månad och blev befordrade. Men sedan började stämningen slå om och våra befäl började behandla oss illa. Jag har efteråt förstått att det ett tag var tal om att ställa oss inför rätta.

Lämnade armén

Själv lämnade han armén 1998 och började studera juridik i stället.
- Dels ville jag förstå vad som hade hänt 1989, dels ville jag kunna försvara mig själv om det skulle bli nödvändigt.
I dag lever han i en liten etta på 32 kvadrat meter i ett av dessa slitna rumänska bostadskomplex som såg 20 år gamla ut redan när de var nybyggda. Han får en pension på cirka 4 000 kronor för sin tid som militär och arbetar deltid åt ett grekcypriotiskt fastighetsbolag som juridisk rådgivare.
Han har också med åren sökt tröst i religionen. Den en gång övertygade marxisten har blivit djupt troende. Och kluvenheten finns där varje julhelg.
- Det är en glädjens dag då Jesus föddes, men för mig finns alltid ett hål i själen den dagen. Och det går inte att reparera.
Men trots att så mycket slutat i besvikelse, trots hans frustration över att Rumänien inte förvandlats till det land han hoppats på, så beklagar han ändå inte att Nicolae Ceausescu dömdes till döden och avrättades.
- Han förtjänade att dö. Men det skulle ha skett under andra omständigheter. Det var ingen bra start för det nya Rumänien.