Laura Hartman drog igång debatten om vinster i välfärden. Foto: Torbjörn Larsson / @2013TORBJöRN LARSSONLaura Hartman drog igång debatten om vinster i välfärden. Foto: Torbjörn Larsson / @2013TORBJöRN LARSSON
Laura Hartman drog igång debatten om vinster i välfärden. Foto: Torbjörn Larsson / @2013TORBJöRN LARSSON
Laura Hartman ansåg att vi nästan inte vet någonting om hur Sverige har påverkats av privatiseringsreformerna. Foto: Kzenon / KZENONLaura Hartman ansåg att vi nästan inte vet någonting om hur Sverige har påverkats av privatiseringsreformerna. Foto: Kzenon / KZENON
Laura Hartman ansåg att vi nästan inte vet någonting om hur Sverige har påverkats av privatiseringsreformerna.  Foto: Kzenon / KZENON

Doldisen som drog igång välfärdsbråket laddar om

Publicerad

Laura Hartman ritar cirklar med fingrarna på bordet. Det är i ett kalt rum några våningar upp i kontorskomplexet Garnisonen vid randen av Östermalm. En grön gardin hänger för fönstret.

– Jag tycker man har fastnat, säger hon.

Hon har just fått en fråga om Ilmar Reepalus utredning om vinster i välfärden, men vill hellre svara på vad som är fel med hela debatten.

Och hon, om någon, borde väl veta. Hon drog igång den.

Hösten 2011 var Laura Hartman forskningschef på SNS, den tankesmedja som näringslivet en gång startat och gjort känd för hög akademisk trovärdighet. En dag i september skulle Laura presentera en förstudie på ett seminarium. Hon gjorde det som brukligt, med tabeller och grafer och nationalekonomisk teori. Forskningsprojektet handlade om konkurrensutsättningen inom välfärden. Hon sa att vi nästan inte vet någonting om hur Sverige har påverkats av de stora privatiseringsreformerna. Hon sa att det inte finns några bevis för att effektiviteten blivit bättre och att tillsynen är bristfällig.

Allt detta hade hon och några forskarkollegor skrivit i boken ”Konkurrensens konsekvenser”.

Redan i det fullsmockade rummet märkte hon att stämningen var konstig. Folk såg så skeptiska ut. Till slut reste sig Peje Emilsson, gammal moderat, legendarisk lobbyist och därtill grundare av Kunskapsskolan. Han sa att Lauras rapport var den sämsta som SNS någonsin publicerat.

Därmed var grälet i gång.

 

LÄS MER: TORBJÖRN NILSSON: Annie Lööf har en räv bakom örat

 

Urban Bäckström på Svenskt Näringsliv stämde in i kritiken. Hans Bergström, före detta chefredaktör på Dagens Nyheter, gift med ägaren av Internationella engelska skolan Barbara Bergström, skrev att SNS ”förolämpade entreprenörer”. Då fick, av oklara skäl, SNS vd kalla fötter och bad Laura att inte delta i den efterföljande offentliga debatten. Det uppfattade hon som en munkavle och sa upp sig. Olof Peterson, statsvetaren som mer än någon annan byggt upp SNS:s goda rykte, slutade också.

Man kan tänka på det 2017, när Socialdemokraterna snart ska ha kongress och bråka om vinsterna i välfärden än en gång.

Debatten om privatiseringarna började inte med det avslöjande om Carema som näringslivet älskat att göra ner utan med en torr rapport som kom fram till att de förhoppningar som knutits till reformerna på åttio- och nittiotalen inte hade infriats.

– Det vi skrev, säger Laura Hartman nu, var att man utifrån forskningen inte kan dra slutsatsen att det blivit entydigt bättre efter konkurrensutsättningen. Och att det fanns många kunskapsluckor. Det gör det fortfarande.

Och det är hennes första poäng, för trots okunskapen har debatten fastnat i svart eller vitt. Vinst eller inte? Nu har ställningskriget gått så långt att det handlar om enskild siffra: 7 procent. Är du för eller är du emot Reepalus förslag?

– Det är en otrolig polarisering. Folk har ingången att det blir det inte exakt som de vill så kommer allt gå under. En sådan diskussion blir ju inte särskilt konstruktiv, säger Laura.

Och så ritar hon cirklar med fingrarna.

– Den större frågan, säger hon, är styrningskedjan.

Därav ringarna på bordskivan.

– Styrs de här verksamheterna effektivt? Vad blir värdet för medborgarna? Hur ser kedjan ut från ett riksdagsbeslut ner till en enskild läkare, lärare eller socialsekreterare som möter brukaren? Det är i de frågorna mycket att kvaliteten avgörs.

 

LÄS MER: TORBJÖRN NILSSON: Moderaterna festar upp arvet efter Borg

 

Det är inte så konstigt att Laura Hartman pekar i den här riktningen. Efter SNS hamnade hon på Försäkringskassan. Plötsligt befann sig hon, som alltid haft forskarens blick, mitt inne i en myndighet. Och med den erfarenheten rekryterades hon av civilminister Ardalan Shekarabi för att leda Tillitsdelegationen. Som är ett slags parallellutredning till den Ilmar Reepalu genomfört.

Laura Hartman kommer att leverera ny ammunition till Ardalan Shekarabi och regeringen. Foto: Jens L'Estrade

– Vi kan, säger Laura, backa trettio år till de reformer som då genomfördes. Man kan säga att de handlade om två saker: Dels var det en marknadisering, att man släppte in fler aktörer, införde beställare-utförare-modell. Dels var det ett slags företagisering, att man i den offentliga verksamheten gick ifrån en detaljerad regelstyrning till att i stället, med inspiration från näringslivet, sätta upp mål och krav på resultat. Ofta på en mycket decentraliserad och detaljerad nivå. Detta tillsammans är det som kallas New Public Management. Det som diskuteras nu är avigsidorna med det systemet.

Hon har, som den representant för den policyprofessionella kåren hon är, ett distinkt men nedtonat språk när hon talar, men i hennes resonemang ligger ett av den här regeringens största politiska projekt dolt.

 

Tidigt i valrörelsen 2014 gjorde Stefan Löfven något så osexigt som förvaltningspolitik till en valfråga för socialdemokraterna. New Public Management, löd budskapet, hade gått för långt. Läkarna, lärarna och socialsekreterarna i verksamheterna hade fått för lite att säga till om. Låt proffsen vara proffs igen! hette det i sloganform.

Ilmar Reepalu har utrett marknadiseringen. Laura Hartman håller på med detaljstyrningen, det som populärt kan kallas företagiseringen.

– Frågan om kvalitet, det är ju ett ord som är uppe i debatten ofta, är intressant. I grunden handlar det ju i vilken grad man utnyttjar den potential som finns hos medarbetarna i den offentliga verksamheten. Vad får vi för våra skattepengar? Det klassiska exemplet är polisens nykterhetskontroller. Där uppfyller man enkelt mål om ett antal pinnar, men det bidrar nödvändigtvis inte tryggare vägar. Det där finns överallt. Dokumentationskraven gör att det blir väldigt lite tid över till kärnverksamheten. Det finns studier som visar att socialsekreterare som ska besluta om omhändertagande av barn lägger två procent av tiden på enskilda samtal med barnen. Vi ska reda ut var alla dessa krav och all detaljstyrning kommer ifrån, hur styrkedjorna kan förenklas.

 

LÄS MER: TORBJÖRN NILSSON: Kris? Vi? Vi har ju svenska modellen

 

Tillitsdelegationen har, till skillnad från Välfärdsutredningen, gått under radarn. De följer försöksverksamheter på flera håll i landen där man prövar andra sätt att styra verksamhet. När det kommer till New Public Management i bredare mening, bortom vinsterna, tycks det också råda relativ politisk enighet om att något behöver göras.

– Jag uppfattar ännu inte större signaler om att oppositionen har en vitt skild uppfattning än regeringen, säger Laura Hartman.

 

Och någonstans där landar hon väl i den riktigt intressanta slutsatsen om regeringen förvaltningspolitiska projekt. Hur nedskjutna än Ilmar Reepalus idéer blivit tar det inte slut där. Det må gå hur det går med vinsterna, men New Public Management tycks ha passerat sin kulmen.

Vartefter kommer Laura Hartman, hon som drog i gång debatten om vinsterna, leverera ny ammunition till Ardalan Shekarabi och regeringen. Lagom till valrörelsen faktiskt. Och det – en civilminister laddad med argument som det kan gå att bygga breda uppgörelser kring, skulle ju vara närmast revolutionerande.

Tänk om Shekarabi faktiskt kan få igenom något.

Relaterade ämnen

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Läs fler nyheter i Expressens app. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag