För tio år sedan gick ryktet om en grupp kallad Hell's Hunters, Helvetes-jägarna, som svurit på att sätta en kula i varje varg som korsade deras marker.
Men också en i Naturvårdsverkets dåvarande rovdjursexpert Anders Bjärvall.
- Jag fick nattliga telefonsamtal om att jag "skulle tas om hand". Det var en rätt olustig stämning. Det är ju trots allt starkt beväpnade människor vi talar om.
Få djur väcker så infekterade känslor som alla hundars förfader; en skygg, smart och tålig mordmaskin som kan springa 15 mil på ett dygn, bildar kärnfamiljer och med förkärlek dräper just sina tama släktingar.
Det är den springande punkten i det sydsvenska varghatet. Sedan vargens comeback 1982 har ett femtiotal svenska jakthundar fått sätta livet till på grund av vargens starka revirtänkande. "Hade vargen tagit käringen min, så hade det väl gått an, men hunden är helig" är ett stående jägarskämt, som inte bara är ett skämt.
- Dagens jakthundar är inte bara ett sällskap hemma i soffan, det också en kamrat i skogen, säger Gunnar Glöersen som är Svenska jägareförbundets expert på rovdjursfrågor.
- För många är samarbetet med hunden en stor del av jakten. Visst, det dör hundar även i trafikolyckor och drunkning, men dem kan man ändå i viss mån ändå förebygga. Finns det däremot varg i trakten är oron stor.
Speciellt som en av världens minsta vargstammar har ökat kraftigt de senaste åren. Forskarna talar om ungefär 190 individer och 25 nya valpkullar per år.

- Att släppa ut en jakthund i skogen har varit som att skicka ut en Hemglassbil åt en skock ungar. Och vargen har kommit allt närmare de sista åren. Är nästan halvtam nu. Stryker runt hästhagarna och till och med runt husen ibland, säger Jan-Erik Haffling som i alla år jagade i skogarna runt värmländska Molkom. Under fem år lät han bli helt. "Tröttnade på att agera fodervärd åt statens rovdjur" som han och många andra uttrycker det.
Striden om vargen är också en tvekamp mellan centralstyre och glesbygd. Jakten har i alla tider varit en symbol för självständighet och frihetspatos. När staten lägger sig i, börjar det mullra ute i kojorna.
- Jag vill inte ha någon varg på mina marker. Och jag kan aldrig acceptera att staten ska göra mig till kriminell, bara för att jag försvarar mina djur, menar Jan-Erik Hafflin, som ändå inte tillhör de mera rabiata vargmotståndarna. Dessa finner man oftast aningen längre norrut, inte minst i Dalarna. Här går rykten om tjuvjakt och förgiftade lockbeten. Och här driver också många tesen att den svenska vargstammen i själva verket är ett resultat av en konspiration.
- Jag är övertygad om att den svenska vargstammen är resultatet av en hemlig inplantering, säger Kurt Borg är ordförande i Jägarnas riksförbunds Värmlandsdistrikt.
Det är vargens plötsliga uppdykande, efter att ha ansetts som utrotad i många år, som ger ryktet näring. I maj 1983 fick ett vargpar sex valpar i Skråckarberget utanför Torsby. Det var den första vilda vargkullen söder om fjällen sedan 1918. En tid senare dök en ny varghanne upp och parade sig - förmodligen - med en av valparna. Snart spreds häpnadsväckande vittnesmål av folk som sett vargar släppas ner från helikoptrar mitt i skogen.
- Det finns så många forskare som har sin utkomst genom vargen, menar Kurt Borg. Och det är skitprat att vargen inte skulle vara farlig för människan. Se på hur många som attackeras i Ryssland och Indien, där vargen är mycket vanligare än här. Folk som gillar varg vet ingenting, det är de vars största naturupplevelse är när de vattnat pelargonerna.
Det hjälpte inte att den största forskningsinsatsen någonsin om vargen i Skandinavien, Skandulv 1998-2008, presenterade genetiska studier som visade att inplanteringsryktet var en myt.
Eller att man sedan länge vet att ingen människa dödats av varg i Sverige på 188 år, då en frisläppt burvarg bet ihjäl 13 barn i Gysinge.
Vargskräcken går på djupet i folksjälen, långt bortom statistiska tabeller och logiskt tänkande. Ordet "varg" är just medeltidssvenska för "våldsverkare".
- När forskarna säger att vargen inte tar några barn, så tänker jag att det kanske stämmer, säger Jan-Erik Haffling.
- Men törs man chansa på det? Jag vet i alla fall folk som inte gör det. Min egen mor törs inte ens gå ut i bärskogen ensam.

Samerna vägrar acceptera en enda varg inom sina gränser.
- Vargen är rennäringens värsta fiende, menar rovdjurs-utredaren Per Gustav Idivuoma på Samernas riksförbund.
- Den rör sig över mycket stora områden, är snabb och uthållig och kan skingra, sarga och döda många renar vid ett tillfälle. En skingrad hjord kan vara mycket svår att samla ihop. Vargens närvaro medför mycket lidande för renarna och ett omfattande merarbete för renskötarna.
Men i takt med en växande miljörörelse har dessutom antalet vargkramare bara ökat.
- Vargen ska få leva eftersom den tillhör vår fauna. Det är ett fascinerande djur, intelligent, vackert och socialt begåvat, menar Tommy Hammarström, miljödebattör som i höst släpper boken "Vargen kommer!".
Han är betydligt mera skeptisk till det invandrade vildsvinet än till vargen.
- Och till björnen som visar betydligt mindre respekt för människan. Ändå består varghatet. Fast jag tycker mig också skönja en viss ökad acceptans från jägarhåll.
Gunnar Glöersen på Svenska jägareförbundet tycker sig också märka en attitydförändring inom de egna leden:
- Det är helt enkelt inte modernt att utrota djurarter. Men vargen är som vind- och kärnkraft; folk är ofta positiva tills de får den själv runt knuten. Men en visst antal kan allt flera av oss numera acceptera. Vi inom förbundet säger 150 individer.
Tommy Hammarström säger 300.
Skandulv 150-800 , beroende på om ny dna införs av invandrande vargar.
Kurt Borg och Jan-Erik Haffning noll, även om den senare kan acceptera en vargstam som hålls i en stor nationalpark.
Och svenska staten, som ändå ska ta det slutgiltiga beslutet?
- 200 är en bra siffra att börja med, tycker miljöminister Andreas Carlgren.
- Hur många vargar vi ska ha totalt, beror på hur mycket friskare vargstammen blir. Eftersom i princip alla svenska vargar är avkommor till samma tre djur, är inavel ett stort problem. Det handlar om skador på ryggkotor, njurar, hjärta och fortplantningsorgan. Enda lösningen är att acceptera en större invandring.

Men då måste regeringen i gengäld tillåta en legal jakt på varg, den första sedan fridlysningen 1966. Ta med ena handen och ge med den andra, alltså. Som taktiskt grepp kan det vara svärdshugget som löser den gordiska knuten. Genom att öka stammens storlek retar man först gallfeber på motståndarna - men ger dem i nästa ögonblick chansen att bli vargjägare på legal väg.
- När svensken fick börja jaga björn igen, skedde just detta, menar Andreas Carlgren. Får man skjuta rovdjuren, är det också lättare att acceptera att ett visst antal ska få finnas. Jag tror inte vi löser alla problem, men detta är i alla fall ett försök att hitta en öppning i dialogen.
I den proposition miljöministern nu har lagt fram förslås att skyddsjakten - som redan förekommit i 18 fall där vargar uppträtt besvärligt - utökas med en viss licensjakt.
Denna läggs dessutom i knät på de lokala distrikten. Staten ska inte längre vara den som fattar det slutgiltiga beslutet om exakt vilka vargar som ska skjutas - och av vem.
- Då känner man dessutom att man bestämmer själv, inte byråkraterna i Stockholm, säger Andreas Carlgren.
Däremot är direktiven från staten tydliga. Främst ska avskjutningen gälla vargar som är genetiskt svagast.
Vargavinter i antågande, alltså.
Frågan är bara vem av alla inblandade som får kapitulera först: varghatarna, makthavarna eller gamle gråben?