För 20 år sedan var en kritiker en allvarsam figur som jobbade på en tidning. Alltså en sådan av papper. Det är bara en liten överdrift att likna honom (han var nämligen oftast just en han) vid restaurangrecensenten Anton Ego i filmen "Råttatouille".
I dag kan en kritiker eller en recensent vara precis vem som helst. Titeln på DN-medarbetaren Thomas Anderbergs bok "Alla är vi kritiker" har förvandlats till en bokstavlig sanning. Det kan vi tacka vi internet för. Eller beskylla, som många av de traditionella kritikerna nu väljer att formulera saken.
Att det uppstått ett behov av dessa medborgarrecensioner är inte särskilt konstigt menar Per Svensson. Foto: Krister LarssonPer Svensson, kulturskribent på Sydsvenskan, tidigare kulturchef på Expressen.
- De människor som ser litteratur som ett underhållningsmedium, de vill gärna ha tips. Och de vill ha tips av folk som också ser det som ett underhållningsmedium. Det är inte intressant för dem att ytterligare en recensent skriver att Thomas Bodström är usel. De vill veta om den nya boken är bättre än den förra och hur den förhåller sig till Stieg Larsson. Och det här gäller för populärkulturen i stort. En tonåring som vill gå och se en actionrulle skiter väl i vad nån high brow-kritiker på DN tycker om den.

På senare tid har många sajter valt att ge recensioner av sina användare och läsare en allt mer framskjuten position. Nätvaruhuset Amazon placerar användarnas utlåtanden om filmer, skivor och böcker rygg i rygg med recensionerna från de egna kritikerna. Imdb, världens största och mest inflytelserika filmsajt, går steget längre. De använder enbart recensioner skrivna av användarna.
- Vi värderar våra användares åsikter och tankar oerhört högt. Över tid har de visat sig besitta en äkthet. Vi ser gång efter annan bevis för att våra användare är mer pålästa än somliga professionella filmkritiker, säger Keith Simanton, chefredaktör på Imdb.
Användarnas recensioner ligger även till grund för en av sajtens mest klickade sektioner - den 250 platser långa listan över tidernas bästa filmer. En lista där Christopher Nolans bioaktuella "Inception" nyligen dånade in på en tredjeplats. Enligt Imdb:s användare har det bara gjorts två filmer någonsin som är bättre, "Gudfadern" och "Nyckeln till frihet".

Just topp 250-listan har utmålats som ett argument för svagheterna med läsarrecensioner: de har dåligt minne och de är alldeles för entusiastiska. 2008 avancerade Christopher Nolans förra film "The dark knight" blixtsnabbt till förstaplatsen på listan. Då kunde Slashfilm.com avslöja att Nolan-fans attackerat "Gudfadern" med usla betyg. Fram till röstningskuppen hade Coppolas maffiaepos toppat listan i ett decennium. Plötsligt hade medborgarrecensenterna antagit formen av en lynchmobb. Men Keith Simanton försvarar listan.
- När jag lämnar biosalongen är jag alltid mer positiv än jämfört med ett halvår senare. När du går ut ur salongen och musiken fortfarande dundrar i öronen, den entusiasm du känner då återspeglas i vår topp 250-lista. Jag tror många kritiker har svårt att slå bort tanken på hur deras omdöme kommer att betraktas om tio år. Så tänker inte våra användare.

Lasse Winkler, chefredaktör på Svensk Bokhandel, påminner om en skandal närbesläktad med Nolan-affären som drabbade Amazon i våras. Då nystades en ful historia upp när ekonomijournalisten Michael Lewis släppte sin senaste bok "The big short: inside the doomsday machine" om den globala ekonomiska krisen. När boken inte gjordes tillgänglig för Amazons läsplatta Kindle blev Amazon-användarna rasande och straffade Lewis med skoningslösa sågningar. Hatkampanjen påverkade inte försäljningssiffrorna. Lewis härjade på topplistorna hela våren. Men den understryker det absurda faktum att Amazon säljer böcker - och recenserar dem. Dessutom tillverkar man en teknisk mojäng som är ämnad för läsning, läsplattan och Ipad-konkurrenten Kindle. Det är en avancerad intressekonflikt som väcker en brännande fråga, vem tar ansvar för läsarrecensionerna?
- När Expressen recenserar en bok så står Expressens namn på spel. Då tar en redaktör ansvar för att det är på allvar. På Amazon sker inte detta. Amazon säger att de har en redaktion som tittar igenom recensionerna. Men vad är de spanar efter? Sexuella termer. Som alltid i USA. De har inte en susning om det pågår kampanjer. En författare kan gå in under 57 olika namn och hylla sin egen bok. Det här sabbar det offentliga samtalet, säger Lasse Winkler som fnyser åt läsar-recensioner.
- Det är såklart ett väldigt ytligt fenomen. Det är ett växande fenomen, i så måtto att fler och fler gör det. Men skapar det något avtryck? Det tvivlar jag på.

När det gäller läsarrecensioner menar Per Svensson att det är viktigt att understryka att de är något helt annat än kritik.
- Det är inte samma gren. Det är inte samma sport. Jag-är-en-läsare-precis-som-du-tipsandet är inriktat på konsumtion, det handlar om huruvida en bok är värd att lägga pengarna på. Litteraturkritiken är inte intresserad av läsarna. Den samtalar med texten, om man ska vara pretentiös. Den försöker ta reda på om texten är nyskapande, om det finns många djup, om den säger den något om vår tid.
Jan Gradvall. Foto: Stefan ForsellJournalisten Jan Gradvall är däremot positiv till publikens intåg bland recensenterna. Han menar att läsarrecensionerna kommer att tvinga traditionella kritiker att bli bättre. Han påpekar också att läsarna nu har en möjlighet att recensera recensenterna.
- I viss mån får kritikerna skylla sig själva. Jag läste nyligen en recension av senaste Kepler-boken där kritikern menade att den inte var bra, men att den "dög som semesterläsning". I den verklighet de flesta lever i så är semestern den enda tiden då vi har möjlighet att läsa böcker. Resonerar man så befinner man sig i ett glaspalats. Den kritiken kommer att självdö, och förtjänar att självdö, konstaterar Jan Gradvall.
Andres Lokko. Foto: Nils Petter NilssonMen kommer även den traditionella kritikern att dö? Det tror inte journalisten Andres Lokko.
- Kritiken som konstform är inte alls nedläggningshotad. Det finns enorma mängder undermålig kritik som ingen, vare sig redaktörer eller läsare, egentligen vill ha. Ju fler anonyma röster desto mer längtar man som läsare efter en auktoritär röst som pekar med hela handen och bestämmer vad som är viktigt. Kritiken ska inte svansa efter och kommentera vad vi redan vet, den ska förändra och utbilda. Men de traditionella tidningarnas redaktioner är kolosser på lerfötter och den nödvändiga utvecklingen tar så lång tid att man måste skriva sådana här artiklar medan vi väntar på förändringarna.

Däremot ser framtiden mörk ut för den fast anställde kritikern eftersom denne helt enkelt är för dyr i drift. Innebär då detta att ingen på sikt kommer att ta sig råd att recensera en bok som Steve Sem Sandbergs praktverk "De fattiga i Lodz"?
- Det är en intressant fråga. Ska en fast anställd kritiker sätta sig och läsa den i 49 timmar på arbetstid så kostar recensionen 45 000 kronor med sociala avgifter, säger Jan Gradvall.
Keith Simanton på Imdb tror att vi i framtiden får se ett recensionsklimat där läsarrecensenterna kompletterar kritikerna. Men Per Svensson är inte lika övertygad. Han menar att alla former av traditionell kritik är utrotningshotade. Men hotet kommer inte från läsarna, utan från snåla mediamakthavare.
- Hela litteraturbranschen har glädje av att den går bra. Kan inte förlagen tjäna pengar kan de inte ge ut lyriken. Därför är det bra att folk läser, vad de än läser. Sedan kan jag tycka att det är tråkigt om folk bara läser Thomas Bodström. Men jag har inga problem med att folk tipsar varandra om böcker. Däremot skulle jag uppleva väldiga problem om etablerade medier tror att man kan ersätta kvalificerad kritik med konsument-tips. Vilket det finns en genuin risk för eftersom tipsen är gratis. Att läsarna betalar för något de själva skrivit är förstås ekonomiskt optimalt, men journalistiskt är det inte så bra.