Varje dag sitter Manuela utanför mataffären i centrala Stockholm. Medan hon sitter och tigger övar hon de svenska ord hon lärt sig, eller stickar. "För att visa folk att jag inte sitter och tigger utan mening", som hon själv skriver i dagboken. Foto: Randi Mossige-NorheimVarje dag sitter Manuela utanför mataffären i centrala Stockholm. Medan hon sitter och tigger övar hon de svenska ord hon lärt sig, eller stickar. "För att visa folk att jag inte sitter och tigger utan mening", som hon själv skriver i dagboken. Foto: Randi Mossige-Norheim
Varje dag sitter Manuela utanför mataffären i centrala Stockholm. Medan hon sitter och tigger övar hon de svenska ord hon lärt sig, eller stickar. "För att visa folk att jag inte sitter och tigger utan mening", som hon själv skriver i dagboken. Foto: Randi Mossige-Norheim
Manuelas man Marian, till vänster, samlar pantburkar emdan Manuela tigger. Foto: Randi Mossige-NorheimManuelas man Marian, till vänster, samlar pantburkar emdan Manuela tigger. Foto: Randi Mossige-Norheim
Manuelas man Marian, till vänster, samlar pantburkar emdan Manuela tigger. Foto: Randi Mossige-Norheim
Manuela skriver om sitt liv på gatan i Sverige: "Han skar mig i huvudet...folk spottar och svär."Manuela skriver om sitt liv på gatan i Sverige: "Han skar mig i huvudet...folk spottar och svär."
Manuela skriver om sitt liv på gatan i Sverige: "Han skar mig i huvudet...folk spottar och svär."

Utdrag ur en tiggardagbok

Publicerad

Det tar inte ens en sekund att spotta på Manuela, fyrabarnsmamma från Rumänien.

På inspelningen som sänds i Studio Ett hörs hur hon försöker torka av spottet från sin regnjacka.

Manuelas favoritfilm är Titanic och hennes favoritlåt är "I will always love you" med Whitney Houston.

Varje dag mellan klockan tio och klockan sex sitter Manuela utanför en mataffär på Sankt Eriksgatan i Stockholm. Pappmuggen där folk kan lägga pengar står framför henne.

Sveriges Radios reporter Randi Mossige-Norheim som gjort reportaget.

Hon sitter på en tillplattad ryggsäck och en fleecefilt som hon vikt ihop. Hon sitter alltid på exakt samma plats, till vänster om ingången, vid reklamskyltarna med extrapris på clementiner och nötfärs.

Manuelas man Marian är med i Sverige också.

Hon tigger och han samlar pantburkar.

- Vi träffades för nio år sen jag och Marian, berättar Manuela, hemma hos hans syster, jag var ensamstående då, med fyra barn, och han friade till mig med en dikt.

- Han skrev på vers, och jag tror att vilken kvinna som helst som hade läst de där verserna skulle ha sprungit efter honom, säger Manuela.

Jag frågar om hon minns dikten. Det gör hon inte. Men Marian minns.

- Den börjar så här, säger Marian:

"Gud skapade änglarna

en av dem var så vacker att de andra änglarna avundsjuka kastade ner henne på jorden

jag skulle vilja vara en tår i din handflata..."

Jag och Manuela och Marian träffas på ett fik. De berättar om sådant som händer på dagarna. Om den äldre mannen som brukar aska Manuela på huvudet, oftast händer det när Marian inte är i närheten.

Jag frågar hur många gånger det hänt nu att mannen askat på Manuela.

- Varje vecka hela hösten har den där mannen kommit, säger Manuela. Jag känner igen honom. Varje gång han ska in i affären och handla så ställer han sig först bredvid mig och röker och askar mig på huvudet.

Och så är det mannen som enligt Manuela brukar köra över muggen hon samlar pengar i.

- Och så de som spottar och svär, säger Marian, de säger "go home" eller "Rumänien fuck you".

- Om vi skulle göra ett experiment, och du skulle stå bredvid mig en hel dag, säger Manuela, så skulle du ändå inte få syn på allt som händer mig, för oftast händer det så snabbt, det är bara jag som märker något.

Jag bestämmer mig för att ändå försöka. Manuela får en bandspelare av mig som hon hänger innanför kläderna och jag ställer mig bredvid henne, ungefär fem meter bort.

Samtidigt ger jag ett uppdrag åt Manuela, att hon ska skriva om sitt liv. På dagarna står jag bredvid henne.

På kvällarna skriver hon i den rödsvarta skrivboken. Hon kallar berättelsen för "Manuelas dagbok".

Så här börjar den:

"Jag föddes den 21 mars 1970. När jag blev större insåg jag att jag var på ett barnhem, det vill säga ett hem för barn utan föräldrar."

I fyra dagar står jag bredvid Manuela.

En onsdag i november, mitt på dagen, ser jag en man som kastar en tom ölburk på Manuela. Runtomkring går folk förbi. Det hela är över på 1,6 sekunder. Det är bara jag och Manuela som ser det som händer. Kanske menade han inget illa?, tänker jag, kanske var det bara ett klumpigt sätt att ge henne en pantburk värd en krona?

Ur Manuelas dagbok:

"När det kom släktingar till de andra flickorna på barnhemmet och hade med sig mat, så väntade jag alltid och tittade om det kanske skulle komma någon och hälsa på mig också, men det hände aldrig."

Det är några tjejer som brukar gå förbi Manuela varje dag.

- De skriker saker åt mig, berättar Manuela, men jag förstår inte alltid vad.

Men "hora" har hon hört.

Tjejerna kommer nästan alltid samma tid, när de har lunchrast. Jag ser tjejerna flera gånger. En dag ser jag hur de gör miner åt Manuela och viftar med sin halvätna lunch, och sedan, så slänger de matresterna på en annan kvinna som tigger, hon sitter en bit ifrån Manuela. Jag ser inte när de gör det, men jag hör på Manuelas inspelning hur hon och kvinnan som tigger bredvid henne pratar om det som just hänt:

- De kastade mat på mig, säger kvinnan som tigger alldeles bredvid Manuela, men jag vet inte vad det var för mat.

- Det var kycklinglår, och de kastade på ytterligare en av oss som tigger, säger Manuela.

- Att de har så stökiga barn, någon borde prata med deras föräldrar.

Ur Manuelas dagbok:

"När jag var tolv sökte jag upp min mamma för att lära känna henne. Men i stället för att älska mig så slog hon mig, så jag bad om att få åka tillbaka till barnhemmet. Än idag kan jag inte säga ordet "mamma" från djupet av mitt hjärta till den kvinna som övergav mig när jag var spädbarn."

En kväll är jag på stället där Manuela och Marian brukar sova, i en bil som står parkerad strax utanför stan. Tills för några dagar sedan sov de i tält, men det blev för kallt. Klockan är nio på kvällen. Omkring oss är hyreshus byggda på trettiotalet i blekgula färger. Manuela frågar hur vädret ska bli framöver. Hon frågar inte på det där sättet som jag skulle fråga om vädret, det enda hon undrar är: kommer nätterna där i bilen att bli kalla?

- I natt var det väldigt kallt i bilen, säger Manuela, jag trodde att bildörren inte var riktigt stängd, men det var den.

Manuela bjuder på kaffe, vi dricker ur sådana där bruna ta med-muggar. Hon verkar bli glad av att få bjuda på något, få vara värdinna, även om det är mörkt och kallt och vi står på en trottoar och hennes hem just nu är en parkerad bil.

En annan dag på Sankt Eriksgatan. Muggen är framför henne. Och bredvid är påsen med garner. Manuela stickar hela tiden; halsdukar, strumpor, mössor. Ibland är det någon som köper.

Ur Manuelas dagbok:

"I tio år jobbade jag på en kemifabrik, men jag fick sluta eftersom det inte längre fanns något att producera. Jag har jobbat som vårdbiträde och tagit hand om barn och gamla, och jag har jobbat i en affär.

Men sedan fick jag inte längre något arbete. Nu har jag och min man skulder till vår hyresvärd, för hyra, värme, vatten och gas. Om han inte får sina pengar blir vi utkastade ur vår lägenhet. Det var så vi hamnade i Sverige."

En dag skjutsar jag Manuela i min bil. Vi lyssnar på Ted Gärdestad-låtar, och hon lyssnar på texten, om det är några svenska ord hon känner igen. När vi är framme och pianopartiet kommer vill hon inte gå ur bilen, hon älskar piano, säger hon.

Hon längtar ofta efter musik, för där, på Sankt Eriksgatan, hör hon bara ljudet av trafiken och människorna som går förbi.

Manuela sitter där utanför mataffären alla dagar utom söndagar, för då pluggar hon svenska, läraren säger att hon är en av de bästa i klassen.

Ur Manuelas dagbok:

"Jag är en person som inte haft tur i livet. Varför? För att jag har velat säga dom magiska orden "mamma" och "pappa", jag har velat studera på universitetet och arbeta med sådant jag tycker om. Men jag tackar Gud för att jag tog mig igenom mina barndomsår och för att jag till slut träffade en kärleksfull man som tar hand om både mig och mina barn."

Sankt Eriksgatan. En av de dagar när jag står en bit ifrån Manuela. Klockan är halv tre på eftermiddagen.

Tjejerna går förbi igen, de som enligt Manuela kallat henne hora, visat fingrat åt henne och slängt matrester på kvinnan som tigger en bit därifrån.

Nu spottar två av dem på Manuela, jag ser inte när det händer, men jag hör allt efteråt på Manuelas inspelning.

Det tar inte ens en sekund att spotta på Manuela, fyrabarnsmamma från Rumänien.

Jag hör efteråt på inspelningen hur hon försöker torka av spottet från sin regnjacka. Och jag hör hur kvinnan som tigger bredvid Manuela kommer och frågar vad som hänt.

- De har spottat på mig!, säger Manuela.

- Nu igen?, säger kvinnan. De ville spotta på mig också men jag visade handflatan för dem, hur mycket ska jag låta de göra mot mig? Du borde också göra så. Var det den där lilla mörkhåriga och den andra mörka?

- Ja, säger Manuela, och den blonda.

- De två är värst, säger kvinnan...

Manuela gråter och när hon säger sitt "hej" till dem som går förbi så bär inte rösten.

Några dagar senare pratar vi om det som hände. Jag frågar Manuela var spottet hamnade.

- Här på hakan, säger Manuela och visar, och här på bröstet, på högra sidan.

- Jag blev oerhört sårad, säger Manuela, och jag skulle vilja prata med deras föräldrar. Hur skulle de känna sig om de var i mitt land och mina barn spottade på dem?

- Men det skulle aldrig hända, för mina barn är inte så. Jag har lärt mina barn att respektera andra människor, oavsett om de är annorlunda på något sätt.

En annan dag på Sankt Eriksgatan. Nu är det gratisfrukost hos Frälsningsarmén. Manuela och fem kvinnor till som alla tigger utmed Sankt Eriksgatan är där. De får kaffe, smörgåsar och bullar. Alla är mammor, precis som Manuela, och alla har varit med om samma sak som hon.

- Varje dag är det någon som spottar på mig, säger Mavisa. Jag har blivit spottad i ansiktet och på handen, eller så spottar de på muggen som jag samlar pengar i.

- Och folk svär åt mig. Eller så härmar de grisar eller hundar när de går förbi, säger Mavisa.

Mavisa, Maria, Cristina, Manuela och två kvinnor till. Sex mammor från Rumänien, som berättar samma sak. Att folk svär åt dem, spottar på dem.

- Det händer varje dag, säger Cristina, och ibland kastar de grus och småsten mot muggen jag samlar pengar i.

Innan kvinnorna går ut igen och sätter sig på trottoaren på Sankt Eriksgatan, så ber Veikko Anttila för dem.

Så här säger han:

- Tack Fader för att du har skapat oss. Tack för att du hjälper de här kvinnorna. Jag vill att du ska ge dem framtid. Jag ber om ett mirakel i varje liv. Jag vill att du ska ge de här kvinnorna värdighet, för de är dina barn, döttrar till en kung.

Det sista Manuela skriver i sin dagbok innan hon åker hem till Rumänien igen är det här

"Det finns mycket mer att berätta, men då behöver jag mer tid. Jag och min man vill åka hem och tillbringa julhelgerna tillsammans med barnen. Det gör ingenting att vi inte kommer att ha pengar till mat och presenter. Det enda som betyder något är att vi får vara tillsammans."

Manuela har lämnat landet där hon blev spottad på. Hon vet inte om hon kommer tillbaka.

Veikko Anttila har bett böner för henne, om hopp och värdighet.

Och han bad om ett mirakel.

Men ett mirakel har redan inträffat i Manuelas liv, att hon träffade Marian, mannen som valde den vackraste ängeln.

Så här slutar dikten han skrev till henne:

"Jag skulle vilja vara en tår i din handflata

smälta i solen, förångas

och sedan återvända till himlen och säga till de andra änglarna att:

jag har hittat en ängel även här på jorden

som är mycket vackrare än ni

och som jag vill dela mitt liv med"

 

Randi Mossige-Norheim

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag