Vid förförra sekelskiftet satt en blek yngling i staden Leonding i Österrike, och slukade den berömde svenske upptäckarhjälten Sven Hedins storsäljande reseskildring "Durch Asiens Wüsten". Några år senare kom "Im Herzen von Asien" och kring 1910 Hedins tredje stora reseberättelse "Transhimalaja".

Då hade den Hedinbeundrande ynglingen fyllt 21 och bodde i Wien. 23 år senare, den 1 februari 1933, utnämndes han till tysk rikskansler och blev lika ryktbar som sin svenske ungdomsidol. Hans namn var Adolf Hitler.

Hösten 1933 sände Hitler ett telegram till Sven Hedin som då var i Peking sysselsatt med sin fjärde och sista stora expedition i Asien. Hitler ville gratulera honom till 40-års­jubileet av hans första stora upptäcktsfärd som hade inletts i november 1893. Telegrammet la grund till en förbindelse som skulle göra Sven Hedin till en av Hitlers trognaste beundrare och för alltid beröva den gamle upptäckaren hans ställning som en av den svenska nationens stora hjältar.

Efter andra världskriget sveptes han in avståndstagandets tystnad. I officiell svensk historieskrivning om andra världskriget nämns han knappast.

Men i själva verket spelade han en viktig roll som regeringens kommunikationslänk till Hitler under krigets inledande år då rädslan för ett tyskt anfall på Sverige var stor, liksom osäkerheten om hur man skulle agera för att undvika det.

Sanningen om detta har legat dold i arkiven. Ingen hade intresse av att exponera det verkliga förhållandet; inte Hedin, som inför Hitler och de andra nazipamparna, var mån om att se ut som om han agerade som privatman och på eget initiativ och inte heller regeringen, som för allt i världen inte ville synas associerad med den Hitlerbeundrande gamle upptäckaren.

När Hedin senare skrev en bok om sina möten med Hitler, Göring, Himmler, Goebbels och Ribbentrop, tänkte han nämna en av sina uppdragsgivare, överståthållaren (Stockholms landshövding) Torsten Nothin. Men när Nothin fick läsa manus och upptäckte sitt namn, bad han Hedin stryka det. Hedins bok fick i stället den oskyldiga - och felaktiga - titeln "Utan uppdrag i Berlin".

När Nothin skrev sina memoarer nämnde han inte med ett ord Hedin och det gjorde inte heller den då­varande kabinettssekreteraren i UD Erik Boheman, en annan memoar­skrivare som väl kände till Hedins roll. Och de rapporter där Hedin utförligt redogjorde för sina möten med Hitler, som en gång låg i UD:s arkiv, är i dag spårlöst försvunna.

Men om de vid något tillfälle sorterats ut för att de ansågs komprometterande, så var det förgäves. Alla finns nämligen också i Hedins eget stora arkiv.

1,5 år efter det första telegrammet sände Hitler ännu ett telegram till Hedin i Peking; nu som uppvaktning på hans 75-årsdag. Ett par månader senare återvände Hedin till Europa med tåg. När det rullade in på stationen i Berlin stod en välkomstkommitté på perrongen utsänd av Hitler.

På hösten samma år, 1935, möttes Hedin och Hitler för första gången. Hedin var hemma hos Hermann Göring, som han kände genom Görings svenska svägerska Mary von Rosen, då Göring plötsligt utbrast: "Donnerwetter, om fem minuter ska vi vara hos Hitler!"

Hedin föstes in i Görings bil och kördes till rikskansliet där Hitler tog emot med orden: "Äntligen får jag då träffa herr Doktor!"

De inledde ett samtal som snart övergick i en lång hitlersk monolog om hur han skulle göra Tyskland stort igen efter Versaille­fredens förnedring. Det var precis vad den gamle Tysklandsälskaren Hedin ville höra. Med Hitler hade Tyskland äntligen fått en ledare som förkroppsligade Hedins drömmar om tysk revansch. Hitler var en förförare och Hedin föll pladask.

I en intervju i tidningen Socialdemokraten ett par månader efter mötet förklarade Hedin att Hitler varit trevlig och gemytlig och hade läst flera av Hedins böcker.

Ett knappt år senare träffades de åter i Berlin där Hedin höll tal till världens ungdom under OS 1936, i en paus mellan 200-metersfinalen, som Jesse Owens just tagit hem, och damernas 100-metersfinal. Efter talet tackade Hitler Hedin med ett hjärtligt handslag på läktarens hederstribun.

Under de följande åren höll de sporadisk brevkontakt och utväxlade födelsedagstelegram. Men i mitten av oktober 1939 sökte Hedin på nytt upp Führern. Då hade kriget brutit ut, men ännu hade inga direkta strider inletts. Britterna talade om the phony war, låtsaskriget, och många hoppades att ett fredsavtal skulle kunna förhandlas fram innan låtsaskriget blev krig på riktigt.

Flera personer hade under hösten bett Hedin söka upp Hitler och förmå honom att flyga till London och erbjuda fred. Hedin hade avböjt men sedan hade kungen, Gustaf V, i hemlighet bett honom föreslå Hitler en fredskonferens i Stockholm med kungen som huvudman. Dessutom skulle han ställa en fråga till Hitler som den svenska regeringen gärna ville ha svar på: hur skulle Tyskland ställa sig om det blev krig mellan Ryssland och Finland och Sverige ingrep på Finlands sida?

Hedin togs emot med röd matta och en allé av soldater med högra armen utsträckt till hitlerhälsning då han gick från bilen upp mot det rikskansliets pampiga entré. Hitler mötte honom i sitt gigantiska tjänsterum med välkomnande smicker och ett varmt handslag.

Hedin inledde med det ämne som låg honom varmast om hjärtat; hotet mot Finland. Hur skulle Tyskland ställa sig till ett ryskt anfall på Finland? Neutralt, sa Hitler som dock inte trodde det skulle hända. Men om det skulle ske och Sverige skulle ingripa för att hjälpa finnarna, vad skulle Tyskland göra då? Förbli neutralt, sa Hitler.

Tanken att han skulle fara till London och erbjuda fred avfärdade han med ett skratt och kungens erbjudan om fredskonferens avböjde han. Mötet varade i cirka en timme. Hedin lovade Hitler att inte berätta för någon vad som avhandlats utom för kungen, muntligen - ett löfte han bröt samma eftermiddag då han underrättade Sveriges envoyé i Berlin Arvid Richert om vad Hitler sagt.

Som Hedin befarat och Hitler förnekat, anföll ryssarna Finland. Till en början försvarade sig finnarna väl. Efter ett par månader började dock trycket från jätten i öster bli övermäktigt. Men världsopinionen stod på finnarnas sida. Britterna ville hjälpa och enligt välgrundade rykten tänkte London be om fri passage för brittisk trupp till Finland genom Norge och Sverige.

Det skapade stort bekymmer för den svenska regeringen. Om den nekade skulle den gå emot Finlands intressen, om den samtyckte skulle Sverige hamna i krig med Tyskland. Det bästa för Sverige vore alltså om Stalin kunde förmås att sluta en snabb fred med Finland.

I den situationen sökte statsminister Per Albin Hanssons gode vän, överståthållaren Torsten Nothin, upp Hedin och bad honom resa till Berlin och försöka få Hitler att förmå sin paktbroder Stalin att sluta fred med finländarna. Det var den 20 februari 1940. Fem dagar senare landade Hedin i Berlin. I sin portfölj bar han en PM med de svenska löften, villkor och önskemål som han skulle lägga fram för de tyska ledarna:

1. Vi lova att på intet vis ha med västmakterna att göra eller släppa dem hit mot det att Tyskland lämnar oss fria händer i Finland och på intet vis hindrar en aktion från vår sida till Finlands förmån. För att visa sin goda vilja bör Tyskland sända utlovade vapen och flygmaskiner över till Sverige.

2. Tyskland bör i sitt eget och de nordiska ländernas intresse medla mellan Ryssland och Finland, i denna fredsmäkling bör Sverige också ha sitt ord. Sverige och Finland kommer aldrig att gå med på att offra Hangö. Att engelska fartyg nu operera från Petsamo har vi inget att göra med.

Tre dagar senare träffade han utrikesminister Ribbentrop och den 4 mars tog Hitler emot. Hitler inledde mötet med en lång monolog av filosofiskt självskryt innan han övergick till att prisa youghurtens hälsobringande effekter. Sveriges önskemål om tysk medling mellan ryssar och finnar avfärdade han. Hedin var missmodig då han lämnade rikskansliet

Under eftermiddagen gick nyheten om mötet ut i radio och journalisterna började ringa. Hedin kunde inte säga mycket vilket ledde till vilda spekulationer i världspressen om den berömde upptäckarens ärende hos Hitler.

Lite senare sökte Hedin upp Arvid Richert som otåligt väntade på att få höra vad Hitler hade sagt. När Hedin slutat, författade Richert en tvåsidig rapport om mötet till Erik Boheman på UD.

Den 6 mars var Hedin hos Göring och den 11 mars hos propagandaminister Joseph Goebbels. Båda ställde sig lika avvisande till Hedins propåer om tysk medling som Ribbentrop och Hitler före dem, men den 12 mars kom nyheten från Moskva, ett fredsavtal hade undertecknats. Det finska vinterkriget var över och alla pustade ut. Huruvida Hedins insatser i Berlin bidrog till freden är outrett.

I december samma år gjorde Hedin ännu ett besök hos Hitler. Vid den tiden var det få som inte trodde att Tyskland skulle stå som segrare när kriget var över. Många svenskar oroade sig för vad det skulle betyda. Vilken roll tänkte Hitler ge Sverige i det framtida tyska Europa?

Hitler svarade att det var för tidigt att säga, men att svenskarna inte behövde vara oroliga för sin frihet och egenart. Tyskland hade inget intresse av att utöva tryck och tvång på Sverige. Vilket inte hindrade Hitler från att ilsket klaga över den svenska pressens smädelser mot honom varje gång han träffade Hedin.

Efter mötet skrev Hedin en niosidig rapport till Arvid Richert, som bubblade av förtjusning när han fick läsa.

- Du har verkligen gjort Sverige en mycket stor tjänst, en tjänst av yttersta betydelse. Inget kunde ha varit viktigare att få veta, sa han gång på gång och förvånade sig också över att Hitler varit så öppen mot Hedin.

- Det är märkligt att han berättar så mycket för en privatman. Du är säkert den enda han talar så fritt och öppet med. Möjligen med undantag för Molotov (Sovjetunionens utrikesminister).

Hedin och Hitler träffades inte mer, men fortsatte att brevväxla och sända födelse­dagsgrattis. Det sista på Hedins 80-årsdag 19 februari 1945. Att Röda armén bara stod några mil öster om Berlin fick inte Führern att glömma sin beundrade svenske vän och beundrare på hans bemärkelsedag.

Axel Odelberg