Vissa samtal är viktigare än andra. Vi var några krogberusade kvinnor före våra första barn men långt efter oskulden. Stövletterna var avsparkade innanför lägenhetsdörren, pudret hade kakat sig på kindbenen och glasens flottiga fingrar fick rödvinet att se ut som saft.
Någon föredrog te och ljudet från gatan skakade bara igenom rutorna när långtradarna på väg mot färjan drog förbi. Vi pratade om nattens påhäng och flykt, upptagen längtan och om tofflor. Män vi vill sätta på hemma men inte gärna går ut med.
Vi kom att prata om det vi aldrig talat om tidigare. Om det sex som tanken tvångsmässigt återvänder till och lika fort tvingar sig själv ifrån. Om de gränsöverskridande upplevelser som minnet febrilt försöker göra om till erfarenheter att leva med.
Någon hade skojflirtat med en gift jobbarkompis och sedan hånglats upp i ett kapprum på arbetstid utan att veta vem som bestämt att de lekfulla blickarna inte bara fick vara en hypotes. En annan säger att hon kunde ha förutsett att kvällen skulle sluta med två starka händer som fixerade hennes huvud och beordrad en avsugning. Just därför fick hon sig inte att säga nej.

Själv minns jag inte mer än en snabb bild av honom mellan mina ben innan jag vänder mig om, spyr och tappar medvetandet igen.
Jag kommer ihåg att jag var förtjust i uppmärksamheten tills dess att jag inte längre var förmögen att registrera omgivningen. Jag kommer ihåg att jag inte berättade för någon vad som hänt. Hur att inte prata om det var den enda rimliga strategin eftersom jag inte förmådde skilja på mitt eget och pojkens initiativ.
Natten efter krogrundan många år senare vågade jag plocka fram detaljerna och den kollektiva erfarenheten visade på vår gemensamma oförmåga till gränssättning, och samhällets skruvade förväntningar på vår sexualitet. På våra egna individuella behov. Så enkelt, och så svårt.

Ett decennium senare står jag längst bak i Rotundan på Operakällaren och hör juryn för Stora journalistpriset förkunna att Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter är pristagare i klassen årets förnyare för #prataomdet. Ett Twitter-initiativ som inleddes en kväll när Johanna Koljonen låg och slö-twittrade med en kompis om Assange­fallet och drog sig till minnes en historia om sex i gråzonen.
Var det ok att plötsligt bryta en överenskommelse om att använda kondom om förspelet bestått av en gemensam njutning? Varför är det omöjligt att avbryta vissa situationer trots att de i lagens mening är ett sexuellt övergrepp? Och bortsett från lagens möjligheter att sanktionera gränserna, varför har vi så svårt att tala med varandra om den egna lusten, viljan och integriteten?
Johanna Koljonens första inlägg följdes av tusentals andra och initiativet fick ett eget liv som avspeglade sig i gammelmedia både i Sverige och internationellt.
När priset delas ut börjar Sofia Mirjamsdotter gråta uppe på scenen och jag kan inte låta bli att ställa mig upp i bänkraden eftersom denna ifrågasatta nominering som surt kallats för icke-journalistik, berör kärnan i strävan att minska de sexuella övergreppen och därmed desarmera ett av de mer effektiva mellanmänskliga maktmedlen.
På ett juridiskt plan har vi en våldtäktslagstiftning som enligt erfarna brottmålsadvokater är bra. Det som kan brista är praxis och enda möjligheten att förändra praxis är att vi pratar om det. Det enda sättet att undvika att vi ens behöver anmäla sexuella övergrepp är att prata om det.

I Twitterkampanjen har man nogsamt framhållit att diskussionen handlar om både mäns och kvinnors övertramp, eller oförmåga att kommunicera. Finns det några offerkoftor är de likvärdigt fördelade. Men om vi lämnar den individuella berättelsen och ser på antalet anmälda sexuella övergrepp så är en överväldigande majoritet av gärnings­männen fortfarande män.
Det är framför allt män som måste börja prata om det, säger advokaten och förre JämO Claes Borgström när jag träffar honom vid en diskussion på Alla kvinnors hus i Stockholm.
"Det måste krävas mer av mäns sexualitet", uttalar sig Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt, i en artikel om problemet med bevis­föring i sexmål.
Män har ännu svårare för att prata om det än kvinnor.
Jag minns ett annat samtal. Ett rosévinsrusigt sommarsällskap hade samlats i en trädgård i semesterland. Det fanns nya bekantskaper att hälsa på och gamla att kindpussa ity detta var ett sällskap med positioner i affärslivet. Jag minns inte varför men vi kom att tala om prostitution. Det påtalades i förbifarten att några gemensamma bekanta alltid ville gå på porrklubb på golfresorna.
Ämnet var på väg att flöda bort när en yngre kvinna frågade den mest respekterade mannen i sällskapet. "Vad säger du då när dina affärsbekanta vill köpa prostituerade efter en förhandling?". En enkel fråga utan inbyggd provokation. Men mannen stannade upp.

Det blev ett samtal om egna och andras gränser och betydelsen av att ha en åsikt. Högtidligt påpekade affärsmannen att nästa gång hans klienter påtalade besök på sexklubbar så tänkte han i alla fall säga att han tycker genuint illa om dessa inrättningar.
Frun tittade på sin man med en ny blick. Kanske var detta enda gången utanför sängkammaren, efter ett par glas i ett udda sällskap, som han uttryckte sig öppet kring sex. Kanske riskerade han aldrig sina kund­relationer för ett ställningstagande mot köpesex. Det jag tar med mig är den hisnande känslan av att se vuxna framgångsrika män sätta ord på sin egen sexualmoral.
Det är i språket det börjar.
Det är inte nymoralism, som kritiker vill göra gällande. Allas gränser, eller ska vi kanske säga möjligheter, är individuella. Att kommunicera är inte nödvändigtvis att problematisera. När etikdoktorn Ann Heberlein avfärdar kampanjens "pratiga inlägg" och menar att "misstolkningar är en oundviklig del i vägen mot sexuell erfarenhet och säkerhet" så betyder inte det att ett öppet samtal inte kan undvika de värsta missförstånden och göra sex än mer lustfyllt och oproblematiskt.
Det är möjligt att det stora genombrottet för #prataomdet kommer med ­generationerna fostrade i de ­sociala mediernas relativa öppenhet.
Jag önskar att orden sprider sig till alla rum.
Med hopp om ett än mer lustfyllt 2012!