Ryktena gick för fullt i FN-högkvarteret i New York i september. Kinas president Hu Jintao skulle kliva upp i talarstolen och lägga ut orden om Kinas åtaganden inför klimatkonferensen i Köpenhamn 7 till 18 december.
Lars-Erik Liljelund, före detta generaldirektör på naturvårdsverket, är Fredrik Reinfeldts rådgivare i klimatfrågan. Han har rest med statsministern jorden runt det senaste halvåret och han var på plats i New York i september:
- Det var kanske bara rykten, men det hette att Hu Jintao hade två tal färdigskrivna. Ett där han vara beredd att leverera konkreta siffror. Men när Obama inte saltade sitt tal, så...
Bill Clintons vicepresident Al Gore ryckte ut och räddade Kyotoavtalet 1997. Men sen blev det inte mycket mer av det. Foto: Roger VikströmFör så var det. Strax innan Hu skulle tala, så höll USA:s president Barack Obama sitt anförande. Det var som så ofta ett retoriskt vacker tal där han uppmanade världen att på allvar bekämpa den globala uppvärmningen.
Men där fanns inga nya amerikanska åtaganden. Så Hu Jintao plockade fram det andra talet i stället. Det utan konkreta siffror. Det som bara talade om en minskning av en "noterbar marginal".
Obamas tal sågs av många klimatkämpar som en besvikelse. De har börjat vänja sig vid det.
Ändå hade det börjat lovande. Redan under sitt segertal i Grant park i Chicago 4 november 2008 så talade Obama om "en planet i fara". Hade USA slutligen fått en president som tog klimatuppvärmningen på allvar?
Säkert är att företrädaren inte gjort mycket. George W Bush var länge skeptisk till forskarnas rapporter och 00-talet blev bland annat därför på många vis ett förlorat årtionde.
Lars-Erik Liljelund. Bland det första beslut Bush fattade var att säga nej till Kyotoavtalet, det avtal om minskade utsläpp bland jordens rikare nationer som klimatkonferensen i Japan kom överens om 1997.
Den gången hade dåvarande vicepresidenten Al Gore rusat in på scen i sista stund och räddat avtalet. EU hade hoppats på en överenskommelse som år 2012 skulle minska utsläppen med 15 procent jämfört med 1990 års nivå.
Det blev till slut bara 5,2 procent. Mycket på grund av USA:s motstånd. Men avtalet blev ändå för mycket för USA:s senat. President Bill Clinton skickade inte ens dit Kyotoavtalet för ratificering, eftersom han visste att det aldrig skulle gå igenom.
Så när Bush avlivade Kyoto, så var det i själva verket redan dödförklarat i USA sedan år tillbaka.
Det misstaget ville inte Obama upp-repa. Därför ville han få igenom en ny energi- och klimatlagstiftning i kongressen före Köpenhamn. Men sådant tar tid. Och kräver att presidenten spenderar politiskt kapital.
Men Obama valde att koncentrera sig på annat. Sjukvårdsreformen.
- Det hade större inrikespolitiskt betydelse för honom, säger Lars-Erik Liljelund. På många sätt är det senaten som är problemet, men det är nu det politiska system de har.
Att senaten skulle hinna med två stora frågor under hösten var i praktiken en omöjlighet. Det visste även Obama. Han valde sjukförsäkringen före klimatet.
Senaten kommer nu inte att ta upp den nya energi- och klimatlagen förrän någon gång nästa år. Antagligen.
Den stora amerikanska invändning mot Kyoto var att länder som Kina och Indien inte omfattades av avtalet. Det gällde bara de rika nationerna.
Så inte denna gång. Målet med Köpenhamn är att komma överens om ett nytt avtal som ska träda i kraft senast när Kyoto löper ut 2012. Och denna gång ska alla länder vara med.
Det övergripande målet är att förhindra att jordens medeltemperatur höjs med mer än två grader Celsius jämfört med förindustriell nivå. För att nå dit krävs rejäla minskningar av koldioxidutsläppen.
Vi talar en 50 procentig minskning fram till år 2050 jämfört med 1990 års nivå. Och vi i de rika länderna, vi som släpper ut mest, kommer att behöva minska våra utsläpp med hela 80 procent.
För att vi ska ha en chans att klara av detta så måste utsläppen redan år 2020 ha börjat minska rejält. Det är därför EU lovat att minska dem med 20 procent det året, jämfört med år 1990.
Andra länder har lagt sina egna bud inför Köpenhamn. Målet från början var att mötet skulle sluta med ett juridiskt bindande avtal.
- Men det står nu klart att det inte kommer att ske, säger Lars-Erik Liljelund. Förhoppningen är att vi i stället ska nå en politisk överenskommelse som nästa år ska leda till ett legat bindande avtal.
- Men det är en uppförsbacke även dit.
Det blev om inte annat tydligt i förra veckan när president Barack Obama slutligen presenterade lite amerikanska siffror. USA har som ambition att minska utsläppen med 17 procent fram till år 2020.
Och det låter ju bra. Problemet är att USA räknar från år 2005, inte år 1990.
- Räknar vi från år 1990, som EU gör, så innebär de amerikanska löftena en minskning på bara fyra procent, säger Lars-Erik Liljelund.
Men det är inte bara den amerikanska senaten som är Obamas problem. En opinionsmätning som Pew research genomfört visar att i dag anser bara 57 procent av amerikanerna att det finns starkt vetenskapligt bevis för att jordens medeltemperatur ökar. I april 2008 var den siffran 71 procent.
Det största orosmolnet för de flesta amerikaner i dag är inte klimathotet utan den klena ekonomin, risken att blir av med jobb eller huset. Att i det läget skriva på kostsamma miljöavtal kan vara politiskt riskabelt.
Klimathotet är också på väg att bli en starkt polariserande fråga i USA. Republikaner är betydligt mer skeptiska än demokrater.
Och minns att om klimatkonferensen till slut når ett bindande juridiskt avtal, så ska detta godkännas, ratificeras, av alla länders parlament. I USA är det senaten.
- Och då krävs två tredjedels majoritet, påminner Lars-Erik Liljelund. Det tror jag aldrig kommer att ske. Det väsentliga är dock att USA på allvar börjar begränsa utsläppen.
Den viktigaste pusselbiten för USA i detta komplicerade spel är dock Kina. Om inte Kina kommer med ombord, så kommer USA aldrig att gå med på något nytt avtal.
Och de kinesiska ledarna avvaktar USA. Precis som Hu Jintao i FN. Mycket riktigt så presenterade Kina lite siffror i förra veckan, dagen efter att Obama lagt fram sina.
Men Kina talar inte om absoluta utsläppsminskningar. Kineserna lovar i stället att minska utsläppen per BNP-enhet, det vill säga att göra samhället miljöeffektivare. Och kineserna räknar från år 2005. Precis som USA.
- Kina lovar att minska utsläppen med 40 till 45 procent per BNP-enhet fram till år 2020. Och det kommer de säkert att hålla.
- Men eftersom Kinas ekonomi växer så kraftigt, så kommer det total utsläppen ändå att öka.
En siffra som nämnts är en ökning av de kinesiska utsläppen på 40 procent fram till år 2020. Lars-Erik Liljelund tror den blir större än så.
En del skeptiker fnyser därför åt Kinas åtaganden. Andra ser det mer hoppfullt.
- Det är svårt att kategoriskt säga om Kinas siffror är starka eller svaga, säger Julian Wong, analytiker vid Center for American progress.
- Om man tänker på att Kina vänt från att vara i praktiken en icke-deltagare i hela klimatdiskussionen till att faktiskt utannonsera ett mål med konkreta siffror så är det rätt anmärkningsvärt.
Så hur kommer det att gå i Köpenhamn.
- Mardrömmen är att allt spricker. Jag har jobbat i 20 år med dessa frågor och om detta kollapsar så kan jag inte se vad som skulle få i gång det igen.
Det mest framgångsrika alternativet vore den politiska uppgörelse som de danska värdarna hoppas på, som sedan leder till ett avtal nästa år. Men Lars-Erik Liljelund ser ännu ett orosmoln över processen:
- Risken finns att detta blir en parallell till WTO-förhandlingarna om ett internationellt frihandelsavtal.
De inleddes i Doha, Qatar i november 2001. De pågår än. Ingen lösning finns i sikte. Planeten Jorden har inte råd med något liknande, varnar klimatforskarna.
Källor: Economist, New York Times
