Källor: Graphic News/Reuters/AP/Wikipedia/Expressen
Presidentens sista timmar. Foto: Corbis
Presidentens sista timmar. Foto: Corbis

Tidernas största mordmysterium

Publicerad

Nellie Connally - hustru till Texas-guvernören John Connally - kunde inte hålla sig längre. Bilkortegen hade just kommit fram till Dealey Plaza i Dallas efter att ha kört längs ett Main Street packat med jublande, glada människor.

Det hade ju hetat att Dallas var en stad som inte gillade president John F Kennedy.

Nellie Connally vände sig snett bakåt höger i Lincoln-limousinen och sa leende:

- Mr President, ni kan då inte säga att Dallas inte älskar er.

Deras ögon möttes och John F Kennedy log ett än bredare leende.

Det blev de sista orden den 46-årige presidenten hörde.

Sedan small skotten.

Mordet på JFK

Det är fortfarande lätt chockartat att komma uppför Main Street fram till Dealey Plaza i Dallas, trots att det nu gått 50 år sedan skotten som skakade Texas-staden och hela världen.

Allt ser ju likadant ut. Där i hörnet vid Houston Street och Elm Street ligger exempelvis byggnaden som den 22 november 1963 rymde Texas School Book Depository, numera ett museum om mordet.

Gräset på Dealey Plaza är lika grönt, kullen på andra sidan Elm Street likaså. Ett kryss på Elm Street markerar platsen.

De flesta av oss - även vi som inte var födda 1963 - kan känna att vi har varit där. Känna hur pulsen slår lite snabbare. En Youtube-tittning på amatörfilmaren Abraham Zapruders 26 sekunder långa film är fortfarande ordentligt omskakande.

Det var bara Zapruder som lyckades fånga mordet på rörlig film. Men det skulle dröja till 1975 innan den visades på amerikansk tv för första gången.

Det fanns inga tv-team på plats vid Dealey Plaza. De flesta tv-reportrar hade åkt i förväg till Texas Trade Mart, kortegens destination, där presidenten skulle hålla ett lunchtal.

Dallas var tänkt att bli bara en av många destinationer under presidentens tre dagar långa besök i Texas. Han och Jackie Kennedy hade anlänt till delstaten dagen innan, den 21 november.

Det var mindre än ett år kvar till valet 1964 och valkampanjen började så smått varva upp. Det var därför Kennedy rest till Texas.

Han hade vunnit denna viktiga delstat med bara 46 000 rösters marginal 1960 och visste att han var tvungen att ta hem Texas igen 1964 om han ville bli återvald.

Då, 1960, hade han fått viktig draghjälp av sin vicepresidentkandidat, Lyndon B Johnson, som kom från Texas och hade varit majoritetsledare i senaten, men sanningen var att de två inte gillade varandra.

Som vicepresident hade Johnson blivit utfryst av Kennedy och hans team. Fast även Johnson var med vid denna novemberresa till Texas. Detta var ju trots allt hans hemmaplan.

Och demokraterna - president Kennedys parti - var farligt splittrade i Texas mellan konservativa och liberala. Ett syfte med resan var att ena partiet.

Det fanns dock medarbetare som tyckt att det var en dålig idé för presidenten att resa till Dallas. Det fanns många nere i Texas som inte var så förtjusta i den liberale presidenten från Massachusetts uppe i New England.

USA:s FN-ambassadör Adlai Stevenson hade exempelvis fått känna på det. Han var en känd liberal och före detta presidentkandidat. Men under ett besök i Dallas den 26 oktober 1963 hade han blivit utbuad, bespottad i ansiktet och attackerad med ett plakat i huvudet.

Den 4 november varnade Texasdemokraten Byron Skelton presidentens bror, justitieminister Robert F Kennedy. Han skickade honom bland annat ett tidningsurklipp, där en pensionerad general och medlem i det radikala John Birch-sällskapet skrivit: "Kennedy är en belastning för den fria världen."

- Jag skulle må bättre om presidentens rutt inte inkluderade Dallas, rådde Skelton.

Senator William Fulbright hade själv personligen varnat presidenten. Även Fulbright ansåg Dallas vara en farlig stad:

- Jag skulle inte resa dit. Gör det inte!

Men Dallas var också en stor och viktig Texasstad. Det fanns inte en chans att Kennedy tänkte hoppa över den.

Texas-resan började i San Antonio på torsdagen den 21 november, fortsatte samma dag upp till Houston och avslutades i Fort Worth sent på kvällen.

Den 22 november väntade ett morgontal och frukost i Fort Worth, en kort flygning till Dallas och på eftermiddagen resa till Texas huvudstad Austin för en galamiddag och bidragsinsamling. Natten skulle tillbringas på Lyndon B Johnsons ranch.

Viktigt var att paret Kennedy måste vara tillbaka i Washington på måndagen. Det var sonen John Jr:s födelsedag. Hans tredje. Det skulle bli dagen då pappa begravdes.

John F Kennedy hade under hela Texas-resan sällskap av sin fru Jackie. Det var första gången som hon följt med på en politisk kampanjresa sedan valet 1960 och det gladde presidenten.

De hade haft några mycket tuffa månader. Deras tredje barn, Patrick, hade fötts den 7 augusti men bara fått leva i 39 timmar. Tragedin verkade ha fört dem närmare, trängt undan presidentens många otrohetsaffärer.

Presidenten gladdes så mycket åt att han för en gångs skull hjälpt hustrun välja kläder inför resan. Hans personliga favorit - en skär Chanel. Den hon har på sig den 22 november.

 


Presidenten håller sitt första tal den morgonen på en regnig parkeringsplats utanför Texas Hotel i Fort Worth där de tillbringat natten i svit 850. Cirka 5 000 åskådare har samlats, men är lite besvikna eftersom Jackie inte dykt upp.

- Fru Kennedy organiserar sig själv, det tar lite längre tid, men så ser hon också bättre ut än vi när hon är klar, skämtar presidenten.

Själv är han klädd i blå kostym med dubbelknäppning, en mörkblå slips och en vit skjorta med grå ränder. På väg mot Dallas läser han en annons i Dallas Morning News betald av John Birch-sällskapet som beskyller presidenten för att vara för tam mot kommunisterna och för att låta sin bror justitieministern jaga amerikanska patrioter.

Presidenten visar annonsen för Jackie och säger:

- Vi är på väg till knäppskallarnas land i dag. Men, Jackie, om någon vill skjuta mig från ett fönster med ett gevär, så kan ingen stoppa det. Så varför oroa sig?

Det finns precis en sådan person denna dag. Men han tillhör inte någon högerradikal organisation som John Birch, han befinner sig tvärtom på den andra änden av den politiska skalan.

Den förre marinkårsoldaten Lee Harvey Oswald hade omskrivits på en del amerikanska förstasidor när han 1959 hoppat av till Sovjetunionen. Nu var han tillbaka i USA sedan något år tillsammans med sin ryska fru Marina. De hade fått en andra dotter i oktober, men äktenskapet knakade i fogarna.

Oswald var fortfarande kommunist och såg med sympati på Kuba. Han hade i oktober 1963 besökt Kubas ambassad i Mexico City för att söka visum till ön, men fått avslag.

FBI var intresserad av honom, men inte för att han ansågs utgöra något hot mot presidenten. Det var hans kommunistsympatier och bakgrund i Sovjet som väckte ett naturligt intresse.

Oswald hade haft flera ströjobb efter återkomsten till USA med hade svårt att behålla dem. Den 16 oktober hittade han ett nytt. Han skulle sortera och paketera böcker på Texas School Book Depository vid hörnet Elm Street och Houston i Dallas.

Han är på jobbet den 22 november. Han har denna morgon tagit med sig sitt gevär - en 6,5 mm Carcano - som han beställt under falskt namn i mars.

Oswald vet att presidenten kommer att åka förbi exakt här denna dag. Lokaltidningarna har publicerat kortegevägen redan den 16 november.

Det tar bara 13 minuter att flyga från Fort Worth till Dallas med Air Force One. Kennedy har haft tillgång till planet - en Boeing 707 - sedan oktober året innan. Det är han som bestämt designen i blått och vitt och guld.

Presidentens limousin - en Lincoln årsmodell 1961 med 350 hästkrafter - flygs separat in i en C-130 Hercules. Presidenten möts av goda nyheter när han landar i Dallas.

Regnet har nämligen upphört. När paret stiger av Air Force One på Love Field-flygplatsen bryter solen genom molnen för första gången.

Det betyder också att limousinen inte behöver ha taket på under färden genom Dallas. Det hade givetvis varit en besvikelse om de väntande Dallasborna bara fått en skymt av presidentparet bakom skottsäkra glas. Men sanningen är att regn denna dag hade räddat presidentens liv.

Jackie kommer först ur planet.

- Där är fru Kennedy och folkmassan jublar, säger en tv-reporter som täcker ankomsten.

När presidenten kommer, fortsätter reportern:

- Jag kan se hans solbränna.

Egentligen är det tänkt att presidentparet genast ska sätta sig i limousinen, men JFK och Jackie kan inte låta bli att gå fram och hälsa på den folkmassa som väntat på flygplatsen. En mardröm för livvakterna i Secret Service, men de kan inget göra.

Kanske är det ett högst medvetet drag. Ett sätt för presidenten att visa att han inte räds Texasborna.

- Boy, detta är något, en bonus för folket som väntat här, fortsätter tv-reportern.

Till slut kliver presidenten och Jackie in i limousinen. De sitter längst bak, lätt förhöjda för att se och ses bättre. Han till höger, hon till vänster.

Framför presidenten sitter Texas guvernör John Connally och framför Jackie sitter hans hustru Nellie. De bägge paren känner varandra sedan tidigare, Connally var en tid minister i Kennedys regering.

Nellie har samma morgon till sin förfäran märkt att Jackie - precis som hon - valt rosa kläder. Men rosorna skiljer dem åt. Jackie har fått en röd bukett, Nellie har en gul.

 


Kortegen kör ut från Love Field fem i tolv. Först kommer en vit bil fylld med poliser, sedan följer presidentlimousinen, därefter ännu en cabriolet med livvakter och i bil nummer fyra sitter vicepresident Lyndon B Johnson i en inhyrd grå limousin. En cabriolet även den.

Bil nummer tre ligger tätt, tätt efter presidentens Lincoln. Flera livvakter står på utsidan av bilen, beredda att ingripa om något skulle hända. Det finns speciella plattformar även på presidentens bil, men JFK vill inte ha livvakterna där. Det skymmer sikten för folkmassorna, menar han.

Den första sträckan längs Lemmon Avenue går delvis genom industriområden och är inte så fylld med folk. Jackie sätter på sig sina solglasögon, men när de närmar sig Dallas centrum så blir hon tillrättavisad av sin make:

- Ta av dig glasögonen, Jackie! uppmanar han.

Hon lyder snällt och stoppar tillbaka dem i handväskan. Det blir de sista orden han riktar till henne.

Allt ändras när de når Main Street. Gatan kantas av höga byggnader och bildar som en ravin genom stan. Där är fyllt med jublande människor.

På trottoaren står Dallasbor flera led djupt. Andra hänger ut från fönstren för att få en skymt av presidenten. Kortegen saktar farten och humöret är på topp. Presidenten småpratar en del med guvernören, vinkar åt folkmassan, rättar till frisyren med handen i en välbekant gest.

Ravinen öppnar sig framme vid Dealey Plaza. En av dem som väntar där är Aaron Rowland, en passionerad jägare, som hoppas få en skymt av presidenten. Han har just fått syn på en man med ett gevär.

Rowland vänder sig till sin fru och säger:

- Vill du se en Secret Service agent?

- Var?

- Där, säger han och pekar upp på sjätte våningen av Texas School Book Depository.

Men det är ingen Secret Service-agent. Det är Lee Harvey Oswald.

När kortegen kommer fram till Dealey Plaza måste den göra en 90 graders sväng till höger in på Houston Street och sedan en 120 graders vänstersväng ner på Elm. Därefter är det nerförsbacke, uppfart på motorvägen och en kort färd till lunchmottagningen på Texas Trade Mart.

Nellie Connally beskriver i sin bok "From Love Field" vad som händer sedan. Klockan är halv ett lokal tid.

"Vi hade passerat genom centrum och dess fantastiska, svällande, lyckliga folkmassor. Jag var så uppspelt, vände mig om och sa till presidenten:

- Mr President, ni kan då inte säga att Dallas inte älskar er.

Hans ögon mötte mina och hans leende blev bredare. Dallas hade överraskat honom.

Jag vände mig tillbaka mot föraren. Ett ögonblick senare hördes ett förfärligt ljud bakom oss. Jag kände instinktivt att det varit ett skott.

Jag vände mig om och såg presidentens händer flyga upp mot halsen. Han sa inget, inget skrik - inget alls. Hans uttryck hade inte ändrats, ingen grimas eller tecken på smärta. Men hans ögon - de var fyllda av överraskning."

Hennes make - guvernör John Connally - försöker vända sig om och säger:

- Nej, nej, nej, nej!

Nellie Connally tror att det första skottet träffat presidenten, men antagligen minns hon fel. Oswalds första skott anses ha missat.

Det andra skottet går däremot genom presidentens hals och samma kula penetrerar även Connallys kropp. Den punkterar bland annat guvernörens ena lunga.

- Herregud, de försöker döda oss alla! utbrister Connally och kollapsar.

Presidenten säger inget. Han bär en slags korsett för att lindra sina ryggproblem och den håller honom upprätt i bilsätet även efter att han träffats av den första kulan.

Så han förblir en tacksam måltavla. När Oswald tittar i kikarsiktet så verkar presidenten vara bara några meter bort.

Det tredje skottet kommer några sekunder senare. Det träffar presidenten i bakhuvudet, tränger igenom skallen och spränger framsidan av Kennedys panna i en fontän av blod, benbitar och grå hjärnsubstans.

Bilens interiör täcks av blod, Jackie Kennedys rosa Chanel likaså. Nellie Connally hör henne säga:

- Jack! Jack!

- De har dödat min man! Jag har hans hjärna i mina händer.

Sedan gör hon något som hon efteråt inte ens har något minne av. Hon börjar klättra ut bakåt på bilen. Det är ett desperat försök att samla in bitar av makens skalle. Det ligger benbitar bak på bilen.

Hon räddas av livvakten Clint Hill som hoppat av den tredje bilen och kastat sig upp på presidentlimousinen. Han pushar tillbaka presidentfrun och klänger sig fast när Lincoln accelererar.

Hill får också en första glimt av presidenten som nu fallit åt vänster i Jackies famn. I bilen bakom ser poliserna hur livvakten Hill håller ut ena handen. Han gör tummen ner.

Vicepresident Lyndon B Johnson - LBJ - färdas två bilar och cirka 25 meter bakom presidentlimousinen. Det är ovanligt att både landets president och vicepresident är så nära tillsammans på en resa utanför Washington.

LBJ är en van jägare, men tror först att det är en motorcykel som baktänt. Eller en påsksmällare. Han hinner inte fundera länge. Livvakten Rufus Youngblood som åker i samma bil skriker plötsligt:

- Ner! Ner!

Sedan kastar han sig över vicepresidenten och trycker ner honom mot golvet.

- Hans knän och armbågar tryckte in i min rygg, skulle vicepresidenten minnas senare.

Men Youngblood handlar förstås helt rätt. Han hade sett ovanliga rörelser i presidentlimousinen och fruktar det värsta. Mannen han nu skyddar med sin kropp kan plötsligt vara USA:s 36:e president.

Kortegen sätter fart mot Parkland Memorial-sjukhuset, en kort färd bara några minuter bort. Jackie håller hela tiden om sin antagligen redan döde make, i sätet framför kramar Nellie Connally om sin svårt skadeskjutna man. Deras blombuketter är nu blodfläckiga.

 


Väl framme vid akutmottagningen vill Jackie Kennedy först inte släppa taget om sin man. Hon känner på sig att han redan har gått förlorad för evigt. Livvakten Clint Hill övertalar henne att släppa greppet.

- Snälla fru Kennedy, låt oss hjälpa din man! säger han.

Men presidenten är bortom allt hjälp. Kennedy förs in i Traumarum 1, guvernör Connally opereras i Traumarum 2. Guvernörens liv kommer att räddas.

Lyndon B Johnson förs samtidigt till ett litet rum tillsammans med sin fru Lady Bird och där följer en frustrerande dryg halvtimme av väntan, då de inget får veta.

- Lyndon och jag sa inget, vi bara tittade på varandra, minns Lady Bird senare.

Ibland kommer personal in i rummet men ingen har några svar. Så klockan tjugo över ett kommer presidentens medarbetare Kenny O'Donnell in. Paret Johnson förstår på en gång. Allt står skrivet i O'Donnells ansikte, innan han säger:

- Han är borta.

Alla i rummet vet vad det innebär. Det blir Kennedys pressekreterare som kort därefter blir den första att yttra orden. Han undrar om han har tillstånd att meddela den väntande presskåren den förfärliga nyheten. Han inleder frågan med ett:

- Mr President.

Det blir LBJ:s första beslut som president. Han vill vänta med beskedet till dess att han själv återvänt till flygplatsen. Ingen vet ju i detta läge om mördaren agerat ensam, eller om det är en stor konspiration. Inte bara USA:s president har ju blivit skjuten, även Texas guvernör.

Flera rådgivare vill att Lyndon B Johnson ska lyfta på en gång och flyga med Air Force One tillbaka till Washington, men han stretar emot.

- Men tänk på fru Kennedy! säger han.

Han vill inte lämna henne bakom i Dallas. Rådgivarna säger att hon aldrig kommer att lämna sin döda makes sida. Kompromissen blir att LBJ väntar ombord på Air Force One till dess att president Kennedys kropp förts dit.

Först vill sjukhuset och den lokala polisen inte släppa ifrån sig kroppen. Mordet har ju begåtts i Dallas.

- Denna kropp tillhör USA:s president och vi tar honom med oss till Washington, ryter livvakten Roy Kellerman till rättsläkaren Earl Rose.

Han får sin vilja fram.

När allt detta händer har Texas-polisen redan gripit mördaren. Lee Harvey Oswald. En polis hade stoppat honom redan minuterna efter skotten inne på Texas School Book Depository men han släpps eftersom Oswalds chef intygar att han arbetar där.

Men polisen hittar snabbt hans gevär och en efterlysning går ut efter en "vit man, cirka 30 år, smal, cirka 1,78, väger cirka 75 kilo."

Lee Harvey Oswald har tagit sig hem, hämtat en pistol men stoppas cirka kvart över ett av polisman JD Tibbitt, som hört signalementet över polisradion och tycker det stämmer på Oswald.

Han vevar ner fönstret och ställer några frågor men Oswald snäser av honom. När polismannen kliver ur bilen, så drar Oswald fram sin pistol och skjuter. Tibbitt blir hans tredje offer, hans andra dödsoffer, denna fredag.

Men nu dras snaran snabbt åt. Polissirenerna ljuder för fullt. Ett vittne ser honom slinka in på biografen Texas Theatre utan att betala. Oswald grips därinne kort därefter.

Bion visar matinéfilmen "War is hell". Biografen finns kvar än i dag. En inramad bioaffisch där för "War is hell" är signerad av skådespelaren Tony Russell. Han har skrivit: "Till Texas Theatre: min första film. Oswalds sista. 11.22.63"

Varken Lyndon B Johnson eller Jackie Kennedy är medvetna om att mördaren redan gripits. De är upptagna med annat.

Jackie Kennedy blir först förvånad när hon anländer till Air Force One. Hon har hela tiden trott att Lyndon B Johnson redan återvänt mot Washington i Air Force Two, vicepresidentens plan.

I stället hittar hon honom ombord på planet, i sitt sovrum. Han utrymmer generat snabbt rummet, men han har redan tagit kommandot.

Så fort kistan förts ombord på Air Force One vill Johnson svära presidenteden. Han har - grymt nog - ringt upp Robert Kennedy i Washington för att fråga exakt hur eden lyder. De två avskyr varandra.

I praktiken är LBJ redan president och eden kan egentligen vänta. Men han är angelägen om att sända en signal till omvärlden om att USA fungerar.

Och han vill ha Jackie vid sin sida under ceremonin. Hon går med på det, förstår att det har ett symboliskt värde.

Lady Bird Johnson mindes senare hur Jackie Kennedy reagerade när hon hämtade henne:

- Det var väldigt svårt. Fru Kennedy kläder var alldeles blodfläckiga. Ett ben var nästan helt täckt med blod, och hennes högra handske var alldeles stel - denna perfekt klädda kvinna - stel av levrat blod.

De utbyter några vänliga ord och Jackie Kennedy säger:

- Tänk om jag inte varit där! Jag är så tacksam att jag var där.

Lady Bird Johnson undrar om hon inte vill byta om. Men nej, inte än.

- Jag vill att de ska se vad de gjort med min Jack!

Så där är hon på den klassiska bilden tagen av den enda fotografen ombord, Vita husets fotograf Cecil Stoughton. Hon står intill Lyndon B Johnson i sin blodfläckiga rosa Chanel, när han svär eden som USA:s 36:e president.

Tre dagar senare begravs USA:s 35:e president, den yngste nationen haft. Det är sonen John Johns födelsedag och en hel värld rörs av bilden då han gör honnör vid sin far begravning.

Oswald är då redan död. Ihjälskjuten i direktsändning inför en chockad nation av nattklubbsägaren Jack Ruby i Dallas polishus. Ruby sa sig handla av omtanke för Jackie Kennedy. Oswald - som nekat till allt i de första förhören - förs ironiskt nog till samma Parkland-sjukhus, till samma Traumarum 2 där guvernör Connallys räddats till livet.

 

 

Det har gått 50 år sedan mordet. Enligt en sammanräkning lär det ha skrivits cirka 40 000 böcker om president Kennedy, ett otal handlar förstås om skotten i Dallas.

Konspirationsteorierna började gro redan samma dag som mordet ägde rum. Även Lyndon B Johnson fruktade i början att fler varit inblandade.

Samme LBJ var förstås själv en av de inblandade om vi får tro några av de mer fantasirika konspirationsteorierna. Andra pekar ut Fidel Castros Kuba, exil-kubaner, Sovjet, maffian, CIA.

Det råder egentligen inget tvivel om att det var Lee Harvey Oswalds kulor som dödade presidenten. Men frågan är om fler var inblandade.

Warren-kommissionen - den officiella utredning som var klar med sitt arbete 1964 och som leddes av chefsdomaren i HD, Earl Warren - slog fast att Lee Harvey Oswald var ensam mördare. Men Warren-kommissionen hade många brister.

En utredning gjord av en kommitté i representanthuset drog 1978 slutsatsen att det antagligen fanns en sammansvärjning för att mörda Kennedy. Men den pekade aldrig ut några misstänkta.

Många egendomligheter med exempelvis Warren-kommissionen kan dock förklaras med annat än en konspiration. Kennedy-familjen begränsade exempelvis obduktionen av rädsla för att presidentens många hälsoproblem skulle avslöjas.

CIA stretade emot att släppa ut uppgifter om Oswald bland annat eftersom CIA hade haft koll på Oswalds besök i Mexico City, men inte ville avslöja vilka metoder man använde.

Och Lyndon B Johnson hade politiska intressen att få hela Kennedymordet ur vägen, så att han kunde koncentrera sig på presidentvalet 1964.

Det ligger också i vår natur att söka en djupare mening i en sådan tragedi som mordet på John F Kennedy. Där måste liksom finnas någon större och betydelsefullare förklaring, än en ensam, misslyckad ung man med ett prickskyttegevär.

Antagligen får vi aldrig något definitivt svar. En person som dock var övertygad om att Lee Harvey Oswald agerade ensam, var mannen som satt framför John F Kennedy i limousinen, förre Texasguvernören John Connally.

Hans förklaring är rätt enkel.

- Ingen i Amerika kan hålla en så stor hemlighet så länge.

Han sa det 1983, inför 20-årsdagen. Det gäller i ännu högre grad nu när det gått 50 år.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida