Milano, tidigt 1990-tal, modeveckans sista dag. Bakom scenen på Gianni Versaces visning trängs långbenta amazoner med klädstänger fyllda av tajta fodral, guld och leopardmönster. Modellerna har namn som Cindy Crawford, Linda Evangelista, Christy Turlington, Naomi Campbell, Helena Christensen, Karen Mulder och Yasmine Le Bon. I trängseln finns också svenska Emma Sjöberg.

– Jag minns väldigt tydligt när jag första gången blev bokad av Gianni Versace i Milano. Jag var oerhört nervös. Var man bokad till hans visning, då var man topp. Han använde bara de största namnen, säger Emma – som i dag heter Wiklund i efternamn.

Hon är det närmaste Sverige kommer en riktig supermodell, men inte den enda. Många kallar Lisa Fonssagrives för världens första supermodell, svenskan som föddes 1911 som Lisa Birgitta Bernstone på den svenska Västkusten. Modellkarriär tog fart i Paris på 1930-talet och innan hon avled 1992 hann hon inte bara pryda de största magasinen, hon var också gift med fotografen Fernand Fonssagrives och sedermera fotolegendaren Irving Penn. Trots att även mitten av 1900-talet såg sin beskärda del av populära skönheter, var det först på 1980-talet som begreppet supermodell exploderade – mycket tack vare Gianni Versace.

– Han var den designer som skapade supermodellerna och enbart använde dem som gjorde bäst redaktionella jobb, säger Emma Wiklund.

Bakom scenen blev modellernas rangordning tydlig: de vackraste plaggen hängde på favoriternas klädstänger. Tillhörde man modeskaparens inre krets var livet gott. George Simonton är professor på Fashion Institute of Technology och designer baserad i New Yorks historiska modekvarter. Han kände Gianni Versace, som sköts till döds utanför sitt hem i Miami 1997, och minns det sena 80-talet väl.

– Det var en fantastisk era. Affärerna blomstrade. Gianni Versace hade makalösa fester. Det var glamour, skönhet och skoj. Han älskade de här tjejerna och tog med dem överallt, till New York, Miami, Europa. De blev hans entourage. Han var väldigt generös. Hans modeller bodde på The Ritz, allt var första klass. De jobbade hårt och de festade hårt, säger han till Expressen.

Mika Kjellberg arbetade i Milano innan hon 1986 startade modellagenturen Mikas i Stockholm.

– Det var verkligen en era. Allt var väldigt snyggt, mycket kroppsnära, skinn, hår, läppar, byst och rumpa. Väldigt mycket av allt, helt enkelt, säger hon och skrattar åt minnet.

Ikonförklarade fotografer som Richard Avedon, Peter Lindbergh, Steven Meisel och Patrick DeMarchelier hjälpte till att mejsla fram bilden av supermodellen: glamourös, stark och atletisk. ”The big five” – Cindy Crawford, Linda Evangelista, Christy Turlington, Naomi Campbell och Claudia Schiffer – syntes på magasinsomslag över hela världen, gärna tillsammans.

– De gjorde allting ihop: ”Jag kan göra den plåtningen om Linda och Naomi också är med”. De byggde upp varandra och var den första generationen modeller som också var affärskvinnor. Cindy Crawford var nog tongivande, hon är briljant. De tog för sig och förstod värdet i att agera ihop, säger Mika Kjellberg.

Linda Evangelistas bevingade ord om att gänget ”inte vaknar för mindre än 10 000 dollar om dagen” spädde på bilden av det lyxiga modellivet. Emma Wiklund minns hur hon nästan fick nypa sig i armen när hon flögs i Concorde från New York till Paris för en plåtning för tyska Elle. Samtidigt blomstrade MTV och när Cindy, Linda, Christy och Naomi dök upp i videon till George Michaels ”Freedom” 1990 fick en ny målgrupp upp ögonen för supermodellerna. Två år senare var det Emma Wiklunds tur att synas i videon till sångarens ”Too funky”.

– Ett år skulle alla modeller ha en rockstjärna på armen. Helena var tillsammans med Michael Hutchence, Stephanie Seymore med Axl Rose och Naomi med Adam Clayton i U2, säger hon och skrattar.

Supermodellerna hade även stort inflytande på branschen. Den svenske fotografen Patrik Andersson fick sitt första jobb för Vogue tack vare Linda Evangelista.

– Jag plåtade aldrig Linda, men brittiska Vogue frågade henne vilka nya fotografer som hon var nyfiken på och då rekommenderade hon mig. Det ledde till att jag gjorde Niki Taylors första Vogue-jobb. De här förnamnsmodellerna hade en otrolig makt, säger han.

Patrik Andersson flyttade till New York 1990 och hann plåta flera av de stora namnen innan han drog sig tillbaka från modebranschen.

– Jag gjorde Kate Moss första W-omslag. Vi hade precis fått veta att Calvin Klein hade skaffat någon form av kontrakt med henne, men hon hade egentligen inte synts i Amerika än. Hon var väldigt trevlig och det var ingen tvekan om att hon skulle bli en fascinerande modell. Om Kate kändes som en superdjup personlighet med väldigt bra kontakt med hela sitt emotionella liv, så kändes Naomi som en kunnig stylist. Hon hade väldig koll på kläderna, säger han

Det är mer än skönhet som särskiljer en supermodell, menar han. Liksom stora personligheter som Bill Clinton, Mick Jagger eller Ed Harris – tre män som alla stått framför Patrik Anderssons kamera – har de en utstrålning som är svår att sätta fingret på.

– Jag tror att den här magnetismen har att göra med någon form av generositet. De här människorna ger av sig själva, de erbjuder något som är väldigt personligt, säger han.

Även om Kate Moss räknas till de stora supermodellerna, markerade hennes intåg på modescenen slutet av en era. Borta var de enorma håren, de kurvigt vältränade kropparna, de stora leendena och glamouren. Grungen blev mainstream och förde med sig ett nytt och betydligt magrare ideal, den så kallade ”waif”- eller hittebarnslooken. I dag finns visserligen toppnamn som Gisele Bündchen, Heidi Klum och Adriana Lima, men framför allt är det skådespelare och artister som pryder magasin och annonskampanjer. Konsumenterna har lättare att relatera till någon som de sett på tv eller film.

– Det är svårt för modeller att konkurrera i dag, det är ett sådant otroligt brus, säger Mika Kjellberg.

Dessutom har digitaliseringen ökat tempot i modebranschen och mängden bilder gör att en modells bäst före-datum förkortas.

– Som designer föredrar jag oftast en modell framför en kändis, eftersom människor tenderar att fokusera på kändisen snarare än plaggen. Men i dag har modellerna ingen personlighet. De har alla samma sammanbitna look. De ser ut som en armé på catwalken, säger George Simonton.

Han tror inte heller att framtidens modeller kommer att få samma superstatus. Men en gång supermodell, alltid supermodell. Cindy Crawford har byggt ett helt imperium kring sitt namn, med bland annat flera inredningskollektioner. Christy Turlington driver ett framgångsrikt yogaklädmärke och Claudia Schiffer startade sin egen cashmerelinje i fjol. Linda Evangelista och Naomi Campbell fortsätter att skapa rubriker, men dyker då och då upp i kampanjer och magasin. Kate Moss, som även hon levererat sin andel skandaler, är fortfarande en av världens bäst betalda modeller.

Emma Wiklund har också gått vidare. Hon har både testat skådespelaryrket, suttit i Lindexs styrelse och gett sig in i skönhetsbranschen med märket Emma S.

– Jag är krämnörd, det blev man ju som modell eftersom man inte kunde retuschera bilder på samma sätt då.

Hon använder även sin position för att protestera mot smalhetsen inom modevärlden och skulle gärna se en 18-årsgräns.

– Även om jag inte jobbar som modell längre, ses jag fortfarande som modell. Jag är så glad att jag fick vara med om den tiden, det var jäkligt kul.

Det är som om de forna supermodellerna inte kan släppa taget om skönhetsindustrin.

Cirkeln sluts när deras barn nu äntrar samma bransch,

I januari i år gjorde Cindy Crawfords dotter Kaia Gerber, 10, modelldebut i en kampanj för – just det – Young Versace.

– Som sin mamma har Kaia en väldigt speciell gåva. Kameran älskar henne verkligen, sa märkets chef Donatella Versace, syster till framlidne Gianni.

Kate Moss dotter Lila, 9, har redan poserat på bild med sin mamma och Claudia Schiffers dotter Clementine Poppy, 7 prydde 2010 omslaget på Vanity Fair, tillsammans med mamma och storebror Caspar

Katarina Matsson