ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
Ett liv i väntan. Officiellt finns i dag 35 000 personer i flyktinglägret i Za'atari. Platsen i ökenmarken är illa vald, dammet gör att barnen får ögoninfektioner och den starka solen bränner. Foto: Thomas Ekelund
Ett liv i väntan. Officiellt finns i dag 35 000 personer i flyktinglägret i Za'atari. Platsen i ökenmarken är illa vald, dammet gör att barnen får ögoninfektioner och den starka solen bränner. Foto: Thomas Ekelund

Sverige har tagit emot 4297 syrier på flykt - Jordanien 200 000

ANNONS:

Syrierna är nu den största gruppen asylsökande i Sverige. Men även om den svenska ­mottagningen är pressad är det bara en rännil av flyktingarna som kommer hit.
Uppåt 200 000 flyktingar har redan ­tagit sig över gränsen till Jordanien.
Kyrkans ­Tidning har besökt flyktinglägret Za'atari i norra Jordanien. Expressen återpublicerar här en kortad version av reportaget.

 


Za'atari/JORDANIEN. Flyktinglägret några kilometer från kriget vibrerar av frustration.

Hemma är allt borta, och här detta plasttält på dammig ökenmark som till och med kamelerna ratar.

Vad kan man göra annat än kasta sten?

Vid passagen in till tältet i flyktinglägret står arga Josefs dotter Safah, 8 år, i lila sjal och mjukiskläder. Som vilken annan stolt förälder som helst ber han sin dotter att visa upp vad hon kan, precis som andra stolta föräldrar skulle ha bett sitt barn spela pianostycket, visa korttricket, göra dansstegen.

Vi står i en halvcirkel. Safah står med hakan lyft aningen uppåt. Så, med ett ansikte stelt av allvar, börjar hon nu ropa ut en lång harang på arabiska, och hon avslutar med att säga sitt eget namn.

För vad Safah kan, det är att låta exakt som nyhetsankaret i tv.

- Hon ska läsa upp nyheterna i Al Jezeera när hon blir stor, hon ska ­rapportera allt som händer! säger arga Josef tvärsäkert och ger ifrån sig ett sällsynt leende medan vi applåderar.

Sedan faller mörkret över hans ögon igen. Han sitter där i sin slitna, bruna skinnjacka. I två månader har familjen varit här. Precis allt är fel i lägret: få kök fungerar, gasen fylls inte på, tälten kommer inte att klara vintern, barnen saknar kläder och skor, maten är torftig och konserverna usla om de ens ­levereras.

- Vi är arga, det är därför vi kastar stenar på UNHCR, säger Josef.

I Jordanien råder ekonomisk kris, men i norr står ändå gränserna öppna för flyktingarna. Många hamnar just här i Za'atari, flyktinglägret som anlades i juni på en ofruktbar bit ökenmark någon mil söder om Syriens gräns. Officiellt finns här i dag 35 000 ­personer.

Platsen är illa vald. Ökenmarken dammar för varje steg. Många tillverkar munskydd av vad tyg de kommer över. Barn får ögoninfektioner av dammet, liksom nariga läppar och svedd hud av solen. Dessutom är marken helt plan, vilket innebär att vattnet inte kan rinna undan när ­vinterregnen nu kommer.

Stängsel med taggtråd omgärdar lägret, liksom sjukhustälten och de humanitära hjälporganisationernas baracker. Utanför administrationen och UNHCR vaktar pansarfordon. ­Stämningen i lägret är spänd och flera upplopp har redan förekommit. Vid det senaste för två veckor sedan brändes ett av sjukhusen och ett antal tält upp.

- Min far är 70 år. De tog honom för två veckor sedan, och vi har inte hört något och vet ingenting om honom. Han ­behöver sin medicin! säger Aheel som berättat om pappan som försvann efter demonstrationen här i lägret för alla: journalister, jordansk tv, ja till och med för premiärministern, säger hon.

Familjen kom för en månad sedan från Daraa, en stad någon halvmil in på andra sidan gränsen. Vad de än säger kan det inte återspegla vad som pågår där, säger maken Yousef som sitter på mattan i tältet i vinröda joggingbyxor och röker.

Aheel byter ämne: tänk, när hon går till Röda Korset och frågar efter sin far, då frågar de i stället henne om hon har några nyheter om honom!

Flugorna är ettriga. Kaffet är sött med kardemumma.

- De arresterade mig och brände mitt hus, säger Yousuf. De - säkerhetspolisen - beslagtog alla dokument, och sedan brände de huset. Vi grävde ut och levde i källargrunder på nätterna. Så bodde vi i åtta månader. Till slut tog det slut på gömställen.

Aheel säger:

- En gammal man gömde sig i ett grävt hål. De klädde av honom, och sedan sköt de honom i ögonen.

Yousuf säger:

- Om de tror att man har en relation till den fria armén så skjuter de utan att fråga.

Så byter Aheel ämne igen: en av ­vattentunnorna i lägret sprack, och då såg de att där fanns mask. Och här förekommer stölder! Hon petar på mitt knä för att pocka på min uppmärksamhet: här är kallt om nätterna och filtarna är för tunna, hon får ha sex stycken om natten!

Eftersom inte Jordanien skrivit under fjärde Genevekonventionen är det ­egentligen inte UNHCR som koordinerar insatserna i lägret, utan monarkins egen välgörenhetsorganisation Jordan Hashemite Charity Organization, JHCO.

I en barack sitter lägrets högste ­ansvarige Mahmud Omush i sitt kontor med brun fanér, stickande cigarettlukt och ett porträtt på den gamle kungen Hussein.

Jag frågar om den spända stämningen i lägret, och missnöjet.

- De är flyktingar. De har precis blivit av med sina hus och sitt liv, och nu bor de i tält. Om jag var i deras situation skulle jag också vara frustrerad. Vad man än förser flyktingarna med i denna situation, ja om de så får ett hus, så kommer de inte att bli nöjda.

Behovet av vinterkläder, filtar och hus är stort i Za'atari. Men egentligen, säger han, så består den stora utmaningen i de psykosociala behoven.

Det är just därför Christin Nylund Bergan är här. Till vardags arbetar hon som arbetsmiljöinspektör hemma i Stavanger, men nu är hon två veckor i Jordanien för att ta reda på hur de psykosociala insatser som norska ­Kirkens Nødhjelp och Svenska kyrkan vill bistå med gör bäst nytta. Hon har arbetat i flera flyktingläger förut, flera gånger i Darfur och Zambia, liksom i Gaza och Etiopien.

Att psykosocialt arbete skulle handla om att bearbeta traumatiska händelser från kriget är en vanlig missuppfattning. I stället handlar stödet om att hjälpa på en mer övergripande, social nivå.

Hennes intryck är att de akuta ­basbehoven redan finns i lägret. Där finns också en del psykosociala aktiviteter, som lekplatser och särskilda centra för kvinnor. Männen har önskat ett gym, det ska Rädda Barnen ta hand om. Men det som återstår är att göra flyktingarna mer delaktiga i besluten - ungefär på samma sätt som att vi har MBL-förhandlingar och skyddsombud hemma i våra länder.

- Om du är med och påverkar själv blir också utförandet mer effektivt, säger hon.

Just männen är en nyckelfaktor. Mansbilden kraschar ofta i en krissituation där de inte längre kan erbjuda trygghet eller försörja sin familj. Vissa reagerar genom att bli passiviserade, andra genom att bli utåtagerande. Oavsett vilket kan det gå ut över hela familjen.

Arga Josef tar oss med till Omars tält. Hemma i Daraa arrenderade han en affär. Nu är den borta som allt annat. Nu är staden en grushög.

- I början var barnen rädda för flygplanen här, men nu har de förstått att de att de hjälper oss - att de hjälper oss från Bashar, säger Omar om flickorna, 9, 8 och 5 år gamla, som leker med ett par leksaksbilar på mattan inne i tältet.

I sex veckor före flykten levde de i källargrunder egentligen byggda till skydd för djur. Striderna pågick hela tiden. I källarrummen fanns ormar och djur, men de tvingade sig in. Där sov de, rädda att ens gå till byggnaden tvärs över gården där toaletten låg. Om nätterna vaknar flickorna och skriker och letar efter sina systrar.

- I min by finns ingen kvar nu, och ändå fortsätter de att bomba, säger Omar.

Till nästa tält. Arga Josef tycker egentligen inte att det är meningsfullt att tala med fler, alla har ju samma berättelse att berätta, variationerna är små och faktiskt inte särskilt underhållande.

Han går med stora kliv halvsteget före; ­sanden dammar där han går.

- Jag var på väg till en vän när jag såg ett flygplan komma. De släppte sina ­bomber. Jag såg en träffa direkt på mina föräldrars hus, rakt in i vardagsrummet där de fanns, säger en man vars smärta speglas genom ögonen när han talar om det som hände två månader tidigare.

Vidare. Det enda som är bra med Za'atari är att nöden för dem samman, säger arga Josef. Nu till Muna som kom för två månader och åtta dagar sedan.

- De sköt överallt och vi var livrädda. Jämt sprang vi och gömde oss i olika skydd. Vissa som inte hann fram blev skjutna. Ibland hittade armén skyddsrummen. Då sköt de rakt in - trots att kvinnor och barn fanns där. Tonåringar tog de ut och avrättade.

När jag frågar vad Muna tänker om situationen i Syrien brister hon ut i gråt. Någon viskar att alla i hennes familj inte kom med. Men hon samlar sig.

- Förhoppningsvis återvänder vi snart, säger hon.

Arga Josef bryter in och säger nya sanningar om lägret: maten, ledningen, vinterkläder - men framför allt vill de arbeta och göra rätt för sig, inte bara sitta här! Och så har administrationen tagit hans ID-kort. Utan det kan man inte bege sig någonstans.

- I Syrien skjuter de den som inte har ID-kort. Fast å andra sidan, tillägger han med ett lakoniskt skratt - det gör de ju med dem som har ID-kort också.

Hur tror du att dina barn har påverkats av det ni varit med om?

- Jag har ingen utbildning, så jag vet inte hur de påverkas. Men de kissar på sig om nätterna.

Nu vill sexåriga Marwa också uppträda, precis som storasyster nyss. Med hög röst och med kindhud som spruckit i solen låter också hon som en nyhetsuppläsare på Al Jazeera. Nästan i alla fall, för den här nyhetsuppläsaren läspar.

Det slår mig att det inte finns någon tv i tältet.

Det måste ha varit där hemma som Al Jazeera har stått på, ofta, kanske dagligen i månader, så mycket att nyhetsankarna i barnens ögon blivit oerhört viktiga personer att kopiera.

Inte Idol. Inte Melodifestivalen. I krig är ­nyheterna viktigast.

Precis som stora- syster avannonserar Marwa nyhetsharangen med sitt namn. Hon får applåder av flyktingarna i tältet, och arga Josef ler.


David Qviström
redaktion@expressen.se

Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
MEST LÄST I DAG
ANNONS:
ANNONS:
NÖJE
ANNONS:
Senaste nytt
SPORT
ANNONS:
BLOGG
Mest läst i dag
ANNONS:
LEVA & BO
FÖR DIG MED SURFPLATTA
PARADISE HOTEL-BLOGGEN
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: