Kebnekaise är antagligen den svenska fjällvärldens viktigaste symbol. Sveriges högsta berg, beläget i en storslagen miljö, som tusentals svenskar bestiger varje år.

Fjällförare Henrik Jansson har bestigit Kebnekaise ungefär 200 gånger. Av sina tio år som fjällguide har han tillbringat fem vid Sveriges högsta berg.

– Att stå på toppen av Sverige och titta ner över allt annat är en härlig, hisnande upplevelse. Om det är klar sikt ser man den vackra kammen som binder ihop nordtoppen och sydtoppen, och både Björlings och Rabots glaciärer, säger han.

Han gillar att man inte behöver vara Renata Chlumska för att bestiga det.

- "Keb" är en svensk "hot spot". Det är Sveriges högsta punkt som alltid kommer att samla massa människor. Så är det med alla länders högsta punkter, säger Henrik Jansson.

Men Kebnekaises topp har under senare decennier dessutom blivit en symbol för något annat - nämligen ett allt varmare klimat. Sveriges högsta berg består egentligen av två toppar - nordtoppen och sydtoppen. Den nu­varande högsta punkten är sydtoppen som är täckt av glaciäris. Isen sitter som en tjock huva högst upp på berget. Glaciärens tjocklek varierar mellan olika år och årstider, och i dagsläget är det ungefär 40 meter ner till själva berget. Men avståndet krymper.

Toppen har mätts i femtio år och ­siffrorna pekar nedåt. Sydtoppen har i snitt tappat tre-fyra decimeter per år sedan mitten av sextiotalet.

Variationer i vädret påverkar förstås mätningarna, men just nu är skillnaden extra tydlig.

För bara femton år sedan, 1997, mätte sydtoppen 2 115 meter. I år - vid den senaste mätningen - nådde samma topp bara 2 101,3 meter över havet. I genomsnitt har alltså glaciären minskat med en knapp meter varje år de senaste 15 åren. Och nu är det inte många meter kvar till nordtoppens 2 096,4 meter.

– Om trenden med snöfattiga vintrar och milda somrar i norr håller i sig kommer Sverige alltså inom bara några få år få en ny högsta topp, säger Gunhild Rosqvist.

Hon jobbar vid Tarfala forskningsstation som ligger alldeles vid foten av Kebnekaise. Tillsammans med andra forskare håller hon koll på glaciärerna och mäter hur tjocka de är, hur kalla de är, hur fort de rör sig, och vart smältvattnet tar vägen. I snart 70 år har Tarfala varit bas för svensk glaciärforskning vars viktigaste uppdrag är att undersöka hur glaciärerna reagerar på förändringar i väder och klimat.

Sveriges högsta topp blir allt lägre alltså. Spelar det någon roll?

– Ja, eftersom det är det allt varmare klimatet som är orsaken till att sydtoppens glaciäris smälter. En varm sommar syns direkt på glaciären. Sydtoppen är en indikator, ett tecken eller mätinstrument, på vad som sker med de andra glaciärerna i Sverige, säger Gunhild Rosqvist.

De svenska glaciärernas smältning kommer att få stora, lokala konsekvenser där bland annat vattendragen nedströms glaciärerna påverkas, men smältningen kommer även att drabba turismen - inte minst i Kebnekaiseområdet.

Att i dag ta sig upp på Sveriges högsta berg, alltså på sydtoppen, kräver hyfsad kondition och tar sina sex-sju timmar från fjällstationen, men det är något som väldigt många människor klarar av. Att klättra upp på nordtoppen är där­emot en betydligt svårare uppgift.

– Vi pratar om en smal snökam med flera hundra meter fritt fall på sidorna. Det kommer att innebära ett turistiskt dilemma att ta dit folk. De allra flesta kommer att behöva gå tillsammans med en alpin bergsguide. Snart är Kebnekaise inte längre någon allemanstopp, konstaterar Gunhild Rosqvist.

Just i år har varit ett relativt gynnsamt år för de svenska glaciärerna. Mycket snö långt in på våren och en kall sommar har till och med byggt på glaciären på Kebnekaises sydtopp ett par meter. Dessvärre är den långsiktiga trenden fortsatt dyster. Avsmältningen har gått snabbt det senaste decenniet. Botten­ noteringen var förra året då sydtoppen för första gången mätte under 2 100 meter.

– Alla glaciärer är olika. Vissa är mer utsatta, de kanske är vända mot söder, eller ligger i en dal. Men gemensam nämnare är att de är på reträtt. Vissa mer, andra mindre, men de drar sig tillbaka, säger Gunhild Rosqvist.

Hon har varit chef över Tarfala forskningsstation i åtta år, men första gången hon åkte hit var som ung fältassistent i början av åttiotalet.

– Jag kan absolut se förändringarna med blotta ögat. Glaciärerna ändrar form och blir mindre. Det räcker med att titta på tio eller i alla fall tjugo år gamla bilder för att se förändringarna.

Och hon tror att det allt varmare klimatet i norr kommer att hålla i sig. Trenden i norra Sverige är densamma som i Arktis - det blir allt varmare. I Lappland har både somrarna och vintrarna blivit varmare, berättar hon. Värmen har ökat speciellt de senaste 10-15 åren. Det rör sig endast om någon grad, men det spelar roll för glaciärerna. Och SMHI:s klimatkalkyler för norra Sverige visar ännu varmare somrar.

De svenska glaciärerna påverkades relativt sent av den globala uppvärmningen. Redan på åttiotalet noterades avsmältningen i Alperna - i Sverige började vi på allvar prata om glaciärsmältning först ett decennium senare. Det som däremot utmärker förändringarna just nu är att de sker samtidigt över hela jordklotet, och att de går så snabbt - inte minst på Arktis.

Havsisen i Arktis har varit i världs­mediernas fokus under de senaste veckorna. Det har rapporterats om nya bottenrekord - till och med värre än under mardrömsåret 2007.

Forskarna vid USA:s nationella snö- och isdatacenter, NSIDC, har nämligen konstaterat att havsisen i sommar har nått sin lägsta nivå sedan satellitmätningarna startade 1979. Söndagen den 26 augusti mätte de havsisens utbredning till 4,10 miljoner kvadratkilometer, vilket kan jämföras med det tidigare botten­rekordet på 4,17 miljoner kvadratkilometer.

– Effekten av klimatförändringarna blir allt mer uppenbara och förändringarna i Arktis går allt snabbare, säger Annika E Nilsson, forskare vid Stockholm Environment Institute.

Olika processer skyndar på förändringen i Arktis. Snö och is reflekterar solljus, till skillnad från mörk landyta och mörkt öppet vatten som drar till sig värme och skyndar på uppvärmningen - inte enbart i trakterna runt Arktis, utan också globalt.

Dessutom - om isen väl har krympt till en viss nivå så smälter den därefter allt snabbare. De senaste åren har den lättsmälta ettårsisen ökat på bekostnad av den mer robusta flerårsisen. En ond spiral alltså, eftersom den tunna ettårsisen smälter undan mycket fortare.

– Situationen i Arktis har omedelbara effekter. Ett exempel är att risken för erosion ökar när det inte finns någon is längst kusten. Redan i dag riskerar byar i Alaska att tvingas flytta på grund av att bebyggelsen är på väg att sköljas ut i havet. En indirekt effekt av den minskade isen är ett ökat intresse att utvinna olja och gas på havsbotten. En rusch efter fossila resurser där utsläppen kan spä på uppvärmningen ännu mer, säger Annika E Nilsson.

Ännu har vi antagligen inte sett slutet på årets issmältning. Isen krymper vanligtvis fram till mitten av september, och forskarnas slutgiltiga resultat brukar presenteras i slutet av månaden. Ett troligt scenario är alltså att isen fortsätter att smälta ytterligare ett par veckor och att nya katastrofsiffror kommer att basuneras ut i världens massmedier.

Miljöorganisationen Greenpeace tycker att situationen i Arktis är så allvarlig att de uppmanar FN att vidta krisåtgärder.

– Det är uppenbart att Arktiska rådet och de individuella staterna inte gör tillräckligt för Arktis, och därmed krävs tydligare signaler från FN. Vi måste på allvar göra något åt världens koldioxidutsläpp, säger Therese Jacobson, doktor i miljövetenskap som jobbar med Arktisfrågor på Greenpeace.

I dagarna är ett av Greenpeaces skepp på väg mot Arktis. Miljöorganisationen vill vara på plats under den klimathistoriska milstolpen för att försöka uppmärksamma världen på vad som sker.

Therese Jacobson påpekar att forskarna chockades av 2007 års bottenrekord, men ingen ville lägga för stor vikt vid ett enda år. Även om trenden var negativ så pratades det om 2007 som ett extraordinärt år.

– Nu står vi här, bara några år senare, med ett ännu värre resultat, och vi kan inte längre avfärda bottennoteringarna som tillfälligheter. Utvecklingen i Arktis går betydligt snabbare än vad klimat­modellerna hittills har sagt.

Therese Jacobsons röst är både upp­given och engagerad:

– Det här är ingen svagt pipande varningssignal, det är ett brutalt varningsskott. Det är det i särklass tydligaste rop på hjälp vi har fått i klimatsammanhang. Vi är på väg mot en klimatkatastrof, och det går så mycket fortare än vad forskarna kunnat förutse ens i sin värsta mardröm. Situationen i Arktis är inget vi kan lämna över till framtida generationer, utan något vi måste ta tag i nu. Om vi inte lyssnar på det här - vad ska vi då lyssna på?

Kanske på vår egen lilla Kebnekaise. Som i tystnad blir allt lägre.

På forskningsstationen i Tarfala konstaterar Gunhild Rosqvist att det ofta är smältningen av glaciärer världen över som får illustrera effekterna av den globala uppvärmningen.

– Jag upplever att folk verkligen bryr sig om Kebnekaise. Många har varit här, och ännu fler kommer ihåg vad de fick lära sig i skolan om berget. Vår fjällmiljö är satt under förändring, och det tror jag engagerar människor.