1600-talet. Sverige hade upprättat en stormaktsställning i Europa men positionen var hotad. Som ett litet land med begränsade resurser var Sverige ständigt på jakt efter nya erövringar. I Europa lade länder utomeuropeiska landområden under sig och den svenska statsledningen med Axel Oxenstierna i spetsen såg kolonier som en framtida inkomstkälla. Tanken var att kolonierna, förutom att dra in pengar till den svenska statskassan, skulle öka Sveriges makt och prestige.

Det blev inte riktigt som planerat.

Av de fem svenska kolonierna i Nordamerika, Afrika och Asien blev fyra mycket kortvariga. Nya Sverige var svenskt i sjutton år, handelsstationen Cabo Corso i elva år, ön Guadeloupe endast fjorton månader och faktoriet i Porto Novo mindre än ett år. St Barthélemy i Karibien är den enda kolonin som stod under svensk förvaltning under något längre tid - 93 år.

Spåren av det svenska styret är inte många. Men de finns. Och skapar än i dag politiska konflikter.

Sveriges första koloni var Nya Sverige. Den köptes 1638 av Nya Sverigekompaniet som ett led i den svenska koloniseringen av Amerika. Kolonin låg vid Nordamerikas östkust i de nuvarande amerikanska delstaterna Delaware, Pennsylvania, New Jersey och Maryland, Året var 1640 när Peter Gunnarson-Rambo satte sig på ett skepp för att korsa Atlanten och ta jobb i åt Nya Sverigekompaniet på orten New ­Sweden. Med sig hade han frön till ett äppelträd. Äpplen som var vanliga i Sverige men inte fanns i Nordamerika. Han döpte dem, i kolonial anda, till Ramboäpplen. 1698 gick Peter Gunnarson-Rambo bort och knappt två decennier senare utrotades motsvarande äppelsort i Sverige efter den kalla vintern 1709-10.

Här hade det svenska styret hade kunnat bli en parantes i historien. Men tack vare äpplena lever minnet kvar.

Nya Sverige bestod under 17 år. Koloniguvernören Johan Printz hade en hårdför stil som skrämde i väg folk och de som var kvar gjorde tillslut myteri. Holländarna bestämde sig för att ta över området från Sverige och gjorde så med militärt våld. Kort därefter tog britterna över.

- Efter det var svenskarna en minoritet, säger Herbert Rambo.

Han är 13:e generation Rambo och den som på nytt har väckt minnet av den svenska kolonialhistorien till liv.

- Det här har format hela mitt liv, säger Herbert Rambo.

Herbert Rambo är drivande i den svensk-amerikanska organisationen "The Swedish Colonial Society" och har sett till så att Ramboäpplena på nytt planterats på svensk mark.

- Det första planterade vi i Uppsala i samband med firandet av Carl von Linné. Det här levande minnet av våra förfäder har blivit en symbol för miljontals svensk-amerikaner som åkte över Atlanten i jakten på ett nytt liv, säger han.

Han tillägger, som en parentes i sammanhanget om svenskt arv i den amerikanska kulturen, att det finns ytter­ligare en vida känd Rambo-historia.

- När författaren av Rambo-böckerna och filmerna (David Morrell) sökte efter ett namn för sin karaktär, som sen spelades av Sylvester Stallone, kom hans fru hem med en påse Ramboäpplen, säger Herbert Rambo med ett skratt.

- Det är ett styrkeklingande namn och en växt som bär frukt väldigt stor del av året.

Trots att kolonin aldrig var särskilt stor har minnet bevarats. Svenskarna har fått ett eftermäle som en mild och fredlig kolonialmakt, en uppfattning som särskilt gjort sig hörd vid åter­kommande jubileer av Nya Sveriges uppgång och fall. St Barth Foto: Cornelia Nordström

- Det finns åtta gamla kyrkor från den tiden och några hus här och var. Men framför allt är vi många ättlingar här, säger Herbert Rambo.

- Jag är väldigt stolt över att vara svenskättling, det har gett mig en riktig känsla av identitet och ursprung, säger han.

I Sveriges andra koloni Cabo Corso finns endast få spår av det svenska styret kvar.

Året var 1649 när holländaren Louis De Geer, som ledde arbetet med det så kallade Afrikakompaniet, fick drottning Christinas välsignelse i form av privilegiebrev för Asien, Afrika och Väst­indien.

En handelsstation upprättades vid Cabo Corso på guldkusten, i vad som i dag är Ghana.

- Men om någon säger att du kan se mycket spår av tiden som svensk koloni har de fel, säger Stephen Kodjo Korsah som jobbar för Cape Coast Castle Museum - det som en gång var den svenska fästningen på platsen.

- Svenskarnas roll var att bygga om slottet till ett starkt fort, säger han vidare när Expressen når honom på telefon.

Fortet kom att döpas till Carolusborg - efter Karlsborg - när det togs över från Nederländerna för att försvara den svenska handelstationen intill. Kolonin var bara svensk i elva år och togs senare över av holländare och britter.

- Vi har en svensk flagga och några bilder. Men själva slottet har byggts om väldigt mycket sedan den tiden. Det vi berättar mest om här är den portugisiska, holländska och brittiska historien, säger Stephen Kodjo Korsah.

Sveriges största koloni var St Barthélemy. När Sverige lämnade kolonin 1878 var det en fattig ö. I dag är det en blomstrande paradisö som lockar Arnold Schwarzenegger, Beyoncé, Didier Drogba och andra kändisar från hela världen.

I vårens val segrade som väntat Bruno Magras vars parti fick 73,78 procent av rösterna.

Magras 17 år vid makten har inneburit en boom för byggande och kraftig tillväxt. Men också ett hot mot kultur­arvet, menar kritikerna. Gamla svenska byggnader från kolonialtiden har tillåtits förfalla samtidigt som lyxvillorna har brett ut sig. Det svenska tullhuset har förfallit och stora delar av det revs för några år sedan.

- Det är inte bara rika amerikaner som river öns gamla hus, även de som bott här i generationer gör det. Folk ser inte värdet i det gamla, säger arkeologen Lisa Magras till Dagens Industris bilaga Weekend som besökte ön i våras.

I mitten på 1600-talet hade Sverige förlorat kolonierna i Nordamerika och Afrika. Kung Gustav III såg hur Danmark tjänade pengar på sin västindiska koloni och förhandlade 1784 till sig St. Barthélemy mot att Frankrike fick handelsrättigheter i Göteborg.

Vägar, byggnader och tre fort, Gustaf, Karl och Oscar, byggdes. Huvudstaden döptes till Gustavia och var Sveriges femte största stad till invånarantal. Runt sekelskiftet hade befolkningen växt till omkring 5 000 och kolonin blomstrade. Men under 1800-talet växte problemen och i stället för att inbringa inkomster började ön kosta pengar. Det slutade med att Frankrike på nytt tog över St Barthélemy.

- Det var en kamp för att överleva efter att svenskarna lämnade ön. Jag minns till och med när jag var ung att det var svårt att få ihop det i vår familj, säger Marius Stakelborough som på 60-talet aktivt började leta efter de svenska banden som fanns på ön.

- Du har det enda svenska namnet här, brukade folk säga till mig. Jag visste inte var mitt namn kom ifrån, ingen brydde sig om historia eller att kolla upp sådana saker. Det var bara överlevnad som gällde.

Han tror att namnet kommer från den gamle svenske koloniguvernören Berndt Gustaf Robert Stackelberg.

Svenskarnas tid på ön har satt tydliga spår såväl kultur som arkitektur. I huvudstaden Gustavia har skyltarna svenska gatunamn och öns vapen pryds av tre svenska kungakronor.

- De flesta minnen från förr är svenska. Det var svenskarna som byggde staden, inte fransmännen, säger Marius Stakelborough vars arbetet belönat honom med Nordenstjäreorden och gjort honom till hedersmedborgare i Piteå som är öns vänstad i Sverige.

- Min senaste resa till Sverige gjorde jag 2004 när min syn började bli dålig. Nu är jag 89 år och kommer inte att kunna åka tillbaka igen. Men det är ett land jag älskar, säger han på telefon från sitt hem i Gustavia på St Barthélemy.

Presidentens planer har ökat oron för att öns kulturarv håller på att försvinna.

Samtidigt hoppas Marius Stakel­borough och hans familj att det svenska arvet står sig starkt.

- Jag har till och med en dotter som gift sig i Nyköping. Jag har svenska barnbarn, säger han stolt. Cabo Corso Foto: Luc Gnago/Reuters

Han säger att minnena av det svenska styret är i stort sett positiva:

- Det förekom uppror bland slavarna, men man vet inte så mycket om det. Svenskarna har byggt den här staden. Folk som kommer hit tycker att det ser ut lite som i Stockholm... Med mer sol, säger han och skrattar.