Jag hade bestämt mig för att inte vika undan med blicken en sekund. Och jag gjorde inte det, inte ens när Anders Behring Breivik tycktes se rakt på mig. Under de 29 minuter det som på norska kallas fengslingsmöte pågick tittade jag rakt på en av de värsta terroristerna i modern tid.
Nästan alla kolleger omkring mig hade näsan nere i sina bärbara datorer. De hade bråttom, bråttom att direktrapportera det som hände.
Men 30 år i olika rättssalar har lärt mig att det är väldigt lätt att missa det verkliga dramat. Det gäller att ha blicken åt rätt håll.
Sommaren 2011 kommer alltid att vara den som slets mitt itu av det fruktansvärda terrordådet den 22 juli. Nyheten om en bomb som sprängts i Oslo pulserade ut i sommarstiltjen. Man förstod att det var början på något, visste bara inte vad.
Al-Qaida? Men varför? Blir det en bomb till? Var?
Jag var inte arbetande journalist den sommarkvällen, bara en vanlig människa som skulle ha semester men i stället fylldes av en skräck som inte liknade något annat. Närheten till det som hände. Avsaknaden av facit, av uppenbara förklaringar. När twitterrapporterna kom om skottlossning på en ö där Arbeiderpartiets ungdomsförbund hade läger, kändes allt svindlande overkligt.

När jag gick och lade mig var 30 ihjälskjutna ungdomar en händelse omöjlig att greppa. Tvingades vakna till siffran 80 döda och bilden på kropparna som låg längs Utöyas stränder.
Och namnet på gärningsmannen: Anders Behring Breivik. En norrman. Han hade gripits av polis på Utöya.
Det framgick snabbt att Breivik drivits av politiska motiv: att han ville "rädda Norge från att tas över av muslimer" genom att utplåna delar av Arbeiderpartiets framtid. Ett 1500 sidor långt manifest som han lagt ut på nätet ekade av kända främlingsfientliga och muslim­hatande tongångar.
De första häktningsförhandlingarna hölls bakom stängda dörrar. Bilder på en välgödd, till synes nöjt leende Breivik i röd tröja togs genom fönstren på fångtransporten.
Två månader efter terrordådet började jag resa till Norge för att försöka få grepp om den kommande rättsliga prövningen.
Jag stod i timmar i en iskall tunnel under tingsrätten i Oslo, bland k-pistbeväpnade poliser, utan att se en skymt av Breivik när han transporterades i en häktesbil utan fönster.
Det var Oslo jag fick syn på i stället, staden som inte stod att känna igen från andra uppdrag som vinter-OS och schlagerfestivalen. Unga kvinnliga poliser med automatvapen på magen, det trasiga regeringskvarteret, ett mångkulturellt myller.

De hundratusentals som fyllt gatorna med rosor sträckta mot skyn var borta. Statsminister Jens Stoltenberg, som i tal till nationen och kramar till drabbade klivit fram som landsfader och tröstare, hade återgått till sitt vanliga jobb i tillfälliga lokaler.
Oslo präglades av byggkranar, droghandel och en våg av överfallsvåldtäkter. Runt Domkyrkan hade rosorna och hälsningarna till dem som mördats vissnat.
"Vi är ett litet land. Men ett stort folk", sa Stoltenberg i talet på minnes­ceremonin söndagen den 21 augusti, inför bland andra kronprinsessan Victoria och stats­minister Fredrik Reinfeldt.
När pressen den 3 oktober fick gå i land på Utöya tänkte jag, kanske hädiskt, att viljan att putsa på varumärket Norge efter terrordådet måste granskas kritiskt.
Det var en märklig upplevelse att gå omkring på ön, där det inte fanns en blodfläck, inte en borttappad socka kvar efter de 69 människor som dött, eller de 500 som flytt för sina liv. Inte ett blomblad hade lämnats kvar av de 1 700 anhöriga och över ­ levande som återvänt till ön.
AUF, de norska socialdemokraternas ungdomsförbund, hade städat. Minutiöst. Förklaringen kom när ledaren för AUF Eskil Pedersen sa att ett nytt Utöya ska byggas upp. 32 miljoner har samlats in. Redan nästa sommar ska allt vara som vanligt.
De ansvariga vill se framåt. Men för många är det för tidigt.
Efter flera överklaganden kunde Anders Behring Breivik till slut måndagen den 14 november, för första gången efter dådet, betraktas av press, allmänhet, överlevande och anhöriga till offren.
Högsta domstolen beslöt att häktningsförhandlingen i Oslo tingsrätt skulle vara öppen.
Tingsrättens presschef Irene Ramm hade själv fördelat åhörarplatserna i sal 828 till det 80-tal journalister som var där. När jag hittade min upptäckte jag att hon gett mig fri sikt smack rakt på "den siktede", norska för den misstänkte.
Jag hade ögonen på dörren bakom den tomma platsen bredvid Breiviks advokat Geir Lippestad hela tiden. Och uttrycket i ansiktet på terroristen som klev in genom dörren tio över elva iklädd kostym och slips kommer jag inte att glömma så länge jag lever.
Han var rädd. Det var det första jag såg. Han var skärrad av att möta alla som satt i salen. Ett blygt, darrigt leende flög över hans ansikte. "Ser ut som en jävla mes" skrev jag i blocket. "Han skämdes", sa en av målsägarbiträdena efteråt.

I blixtbelysning tyckte jag mig se en person som inte kunde åstadkomma någonting på vanliga, normala, sociala sätt. En hjälplös människa. Som måste ta till det extrema, inhumana för att bli någon.
För att förklara hemska brott ger vi gärna brottslingen egenskaper han inte har. Gör honom till ett slags hjälte. Breivik såg inte det minsta spännande ut. Snarare ömklig.
Är han sjuk eller frisk?
Det är de överlevande ungdomarna från Utöya som kommer att ge oss svaret på det. Det är viktigt att lyssna på dem.
De har varit i helvetet.
De kommer aldrig att låta sig luras.