De kommer att samlas igen den 11 september på södra Manhattan. För nionde gången. De anhöriga, New Yorks borgmästare, poliser och brandmän.
Som vanligt kommer en tyst minut att hållas klockan 08.46, exakt den tidpunkt då det första planet flög in i det norra av de bägge tvillingtornen.
Sedan börjar namnen läsas upp. Namnen på alla de 2 982 personer som föll offer den 11 september 2001, den värsta terrorattacken i USA:s historia.
Klockan 09.02 blir det en tyst minut igen. Det var då det andra planet kraschade i det södra tornet. Ytterligare två minuter av tystnad kommer att följa, klockan 09.59 och klockan 10.28.
Det var då tornen föll.

Debatten om Ground Zero har de senaste veckorna mest handlat om det planerade moskébygget ett par kvarter från Ground Zero. Ett bygge som högerpolitiker som Newt Gingrich och Sarah Palin öppet kritiserat och plockat politiska poäng på. Sedan dök pastor Terry Jones upp med sin till slut uppskjutna plan om att bränna koranen i dag.
Själva Ground Zero har hamnat i skuggan av den diskussionen. Men medan det fortfarande är väldigt oklart om det någonsin blir ett muslimskt center på 45- 51 Park Place, så arbetar över 2 000 byggarbetare varje dag vid Ground Zero och där börjar det nu hända saker.
World Trade Center 1 - även kallat Freedom Tower - byggs i nordvästra delen av Ground Zero och kommer när den står klar år 2013 att bli 410 meter högt, USA högsta skyskrapa. Mätt i fot räknar den 1776 fot, året då USA föddes.
Men när tioårsdagen kommer nästa år så ska en viktig del av området vara klar. Minnesplatsen.

Upprörd demonstration mot moskébygget på södra Manhattan. Foto: Rene ClementFör där tornen en gång stod finns nu två granitklädda, jättelika bassänger. De är cirka nio meter djupa och har samma mått som World Trade Center-skraporna. Här kommer vatten att forsa ner i det som kommer att bli USA:s största konstgjorda vattenfall.
På ett gjuteri i New Jersey arbetar de för fullt med att tillverka 2 982 bronspaneler, en namnskylt för vart och ett av offren. Namnen kommer att stå skrivna runt bassängerna.
Allt kommer sedan att omges av över 400 ekar. De 16 första kom på plats redan häromveckan. Allt ska vara grönt och klart till nästa årsdag, nästa ceremoni.
Det kommer däremot inte det underjordiska museum som just nu byggs under hela komplexet. Och det är detta som väcker livligast debatt bland de anhöriga.
Museet väntas öppnas 2012, bli det populäraste i stan och locka mellan fem och sju miljoner besökare varje år. Metropolitan Museum of Art - New Yorks mest besökta - hade cirka 4,5 miljoner besökare i fjol.

Frågan är vad som ska visas där. Hur mycket utrymme ska ges till kaparna? Är det osmakligt att oidentifierade rester av offren ska byggas in bakom en minnesmur - osynliga, men ändå?
- Många av de anhöriga till offren hakar upp sig på så mycket, säger Eileen Fagan som förlorade sin syster Patricia. De kan inte komma överens om någonting över huvudtaget.
Erika Doss har skrivit en bok om offentliga minnesplatser - "Public Memorials". Hon är förvånad över intensiteten och råheten i känslorna i New York.
- Det har gått nio år sedan och det är ett annat land i dag. Men det är otroligt hur folk klamrar sig fast här. Det finns många personer som fortfarande är riktigt, riktigt, arga.
Diane Horning förlorade sin son den 11 september och hon är en av de upprörda. Hon tycker det är för tidigt att bygga ett museum, det borde ha räckt med minnesplatsen för tillfället.
- Vi bad aldrig om någonting så här stort. Jag fruktar att de kommer att vilja ha en slags wow-effekt. Att fokus mer kommer att ligga på dem som dödade min son än på offren.

Alice Greenwald är chef för museiprojektet och säger att bara två procent av samlingen kommer att ägnas åt Mohammed Atta och de 18 andra kaparna. Deras porträtt kommer att visas, men det är möjligt att de placeras på ljusbord i stället för att hänga upp på väggarna.
En viktig del av samlingen är den mur som höll upp tornen och som klarade sig intakt, under jord som den stod. På plats finns också den 60 ton tunga, 13 meter höga "sista stålbalken" som var den sista som transporterades bort från Ground Zero våren 2002.
Men där kommer också att finnas små personliga tillhörigheter och berättelser. Anhöriga uppmanas att bidra med föremål till museisamlingen. Minnen eller annat som de vill att besökarna ska kunna ta del av.
Diane Horning tänker inte bidra med något, kritiker som hon är av hela projektet. Myrta Alvarado däremot tänker lämna i från sig något. Besökarna kommer att få se två stycken tvådollarsedlar.

Detta här är historien bakom. När Myrtas make Rob Gschaar friade till henne 1987 så visade han henne två tvådollarsedlar. De är rätt ovanliga i USA och han tyckte de passade.
Bägge var nämligen frånskilda, bägge hade fått en andra chans till lycka.
- Om vi någonsin kommer ifrån varandra, så ska vi hitta varandra igen tack vare sedlarna, sa han.
Rob Gschaar arbetade för försäkringsbolaget Aon Insurance i det södra tornet. När det första planet kraschat in i det norra tornet så ringde Myrta upp honom. Han gjorde sitt bästa för att lugna henne, men började gråta.
- Herregud, sa han. Jag ser hur de hoppar. Jag kan se kroppar som faller.
Han sa att han älskade henne och att han skulle ringa tillbaka. Hon fick aldrig höra hans röst igen.

Det skulle dröja flera år innan polisen hörde av sig. De ringde och sa att de hittat Robs plånbok. Den var täckt med damm och luktade rök.
Myrta Alvarado började gå igenom innehållet. Hon hittade en femdollarsedel. Sedan en endollarsedel.
Och slutligen vecklade hon upp tvådollarsedeln. Hon fick inte fram ett ljud.
Polisen som ansvarade för hittegodset förstod inte riktigt. Myrta plockade fram sin egen plånbok och tog fram sin tvådollarsedel. Då var det polisens tur att inte kunna säga något.
Alla som besöker museet kommer att kunna se sedlarna, ta del av hennes berättelse. Rob Gschaar var intresserad av historia och på det här viset vill hon hedra honom.
- Det känns som jag kan ge honom något genom att göra detta, placera honom i mitten av historien. Världen måste få veta att det finns en del historier med lyckliga slut.
Men det finns en grupp anhöriga som har det extra kämpigt dessa dagar. Som Talat Hamdani. Muslim. Hon förlorade sin son den 11 september.

Det dog människor av alla hudfärger, alla religioner, den dagen. Över 100 av dem var muslimer.
- Det är värre nu än det var då, säger hon. Då fanns åtminstone empati. Jag fick mängder av stöd. Nu får jag hatbrev.
Hon har engagerat sig i moskébygget och öppet argumenterat för varför det muslimska centrumet ska få byggas.
- Jag har ett uppdrag. Jag vill hedra min sons minne och läka såren från 2001.
Sonen, den då 23-årige Salman, tog tunnelbanan från Queens in till Manhattan den 11 september 2001 och såg från fönstret vad som hänt. Han studerade för att bli polis och beslutade sig för att åka ner och hjälpa till som frivillig.
Han krossades under rasmassorna när tornen föll. Det gick månader utan att familjen visste något. Talat Hamdani hoppades in i det längsta att han kanske gripits av polisen i den våg av arresteringar som skedde efter terrorattacken.
Det började till och med spridas rykten att han medvetet höll sig undan. New York Post hade en artikel med rubriken "Saknad - eller gömmer han sig?". Talat Hamdani kommer aldrig över detta förtal.

Så i mars 2002 kom två polismän och berättade att sonens kvarlevor hittats. Vid hans begravning blev han kallad en hjälte av New Yorks polischef och borgmästare Michael Bloomberg hyllade honom.
Bloomberg har varit en stark försvarare för varför kulturcentrumet - det kommer att rymma så mycket mer än en moské - ska få byggas. Men Talat Hamdani får hatbrev för sitt stöd. Hon har blivit utbuad men står på sig.
- De dog av en orsak, säger hon om sin son och de andra muslimska offren.
- Inte för att de var muslimer eller från Pakistan eller någon annanstans ifrån. De dog eftersom de var amerikaner.

Källor: USA Today, New York Times