Sverige har som mest haft 136 dagstidningar. Det var 1950.
I dag är siffran 84. Vi är fortfarande bland världens mest tidningsläsande länder, men den klassiska modellen med tidningar i inbördes tävlan på samma ort har slagits ut.
Utanför storstäderna finns nu bara "äkta" konkurrens i Karlstad och Falun. På andra platser samarbetar tidningarna i varierande grad. I allmänhet har ortens stora borgerliga tidning köpt det lilla socialdemokratiska bladet - och ofta i sin tur köpts upp av någon av de mediekoncerner som i dag dominerar landsortspressen.

Men i Dalarna kämpar ännu David mot Goliat. Lilla Dala-Demokraten (S) med 16 000 i upplaga slåss över hela länet mot jätten Dalarnas Tidningar som säljer runt 60 000 varje dag.
- Det är helt klart bra med konkurrens. Vi måste springa efter nyheter, överträffa varandra. Politiker blir pressade från två håll, säger chefredaktör Göran Greider på Dala-Demokraten.
- Här är det mera liv, på orter med bara en tidning är det en loj stämning. Konkurrens är hälsosamt. Det ger mångfald och berikar bilden.
- Jag hoppas att Dala-Demokraten ska leva kvar. Vi tuffar på bra än så länge, men vi konkurrerar med en jättekoncern. Det är inte aktuellt med något uppköp, men på sikt kan det naturligtvis luta åt det också här, säger han.

Också i Karlstad pågår fortfarande en liknande fight mellan två
självständiga kontrahenter. I ena ringhörnan stora borgerliga Nya Wermlands-Tidningen, i den andra lilla S-märkta Värmlands Folkblad som är långt ifrån utslagen.
På andra orter lever S-tidningarna kvar som titlar - ibland bara en ledarsida, ibland med egna redaktioner - men ägda av den stora tidningen som därmed sköter ekonomi, annonser, administration och annat som traditionellt varit svaga och misskötta avdelningar i arbetarrörelsens press.
Senast var det Östra Småland (Östran), anrikt sosseblad i Kalmar, som nyligen köptes av koncernen Gota Media, redan ägare till Kalmars dominerande drake, Barometern, och en rad andra ledande landsortstidningar.

Det är den fria marknadens obönhörliga logik i form av den så kallade upplagespiralen som har drivit fram den här utvecklingen.
Enligt teorin om spiralen - som lanserades på 1960-talet av Lars Furhoff, ekonomihistoriker och legendarisk förste rektor på Journalisthögskolan i Stockholm - har en mindre tidning ingen chans att gå i fatt en större tidning utan sackar efter och kanske dör. Den första tidningen på platsen har redan många läsare och drar därför till sig annonser som i sin tur lockar fler läsare. På så sätt hamnar förstatidningen i en uppåtgående upplagespiral, medan andratidningen förlorar både läsare och annonser och dras nedåt i samma spiral.
Teorin avser annonsberoende tidningar och har med några undantag visat sig stämma väl med utvecklingen i den svenska pressen. Och även internationellt.

Men det statliga presstödet - som tillkom 1971 efter en uppgörelse mellan S och C som räddade de båda partiernas tidningar - bromsade spiralen. Den tidigare vilt grasserade tidningsdöden avstannade och en rad andratidningar kunde överleva. Sannolikt skulle många av dem läggas ned helt i dag om inte deras nya ägare fick presstöd för att hålla liv i de svagare titlarna.
- På lång sikt måste vi tänka oss public service-tidningar. Annonser kan inte längre finansiera det fria ordet. Fritt skrivande och tänkande kommer i kläm, säger Göran Greider som har den i dagens politiska klimat något udda åsikten att "presstödet borde skrivas upp".

Robert Rosén, mediekonsult och före detta chefredaktör på Gefle Dagblad, anser att det inte finns något egenvärde i konkurrerande tidningar om inte ekonomin tillåter det. Då är samarbetslösningar att föredra, anser han.
- Att ha flera tidningar på samma ort saknar all betydelse om det försvagar den journalistiska styrkan. Marknaden krymper, den tillåter inte två tidningar. Den verkligheten har funnits i decennier, säger Robert Rosén.
- Nästan alla lösningar hittills innebär att man bevarar så mycket som möjligt av det som har varit. Det måste till förändringar. Vi måste bejaka nya medier, hela medieutvecklingen med allt från Wikileaks till privata bloggare innebär att mångfald och granskning är större än någonsin, säger han.

Rosén pekar på engelska Birmingham som en bra lösning. Där har alla stadens tidningar gått samman. En har lagt ned sin dagliga papperstidning men gör en populär webbsida och en stark veckotidning, en annan har gått över från kvälls- till morgonutgivning och en tredje fortsätter som tabloid. Samma journalister skriver i alla tidningarna.
Ett annat exempel på nytänkande finns i Hälsingland. Där förekommer långtgående redaktionellt samarbete mellan fyra tidningar - som har samma politiska chefredaktör trots att tidningarna har olika partifärg.
- Det fungerar bra. När det blir mer och mer monopol på utgivningsorterna finns det en poäng i att värna om mångfald. Det är ett liberalt ansvar, säger Anders Eklund, politisk chefredaktör på Hälsingetidningar.
Han basar för ledarsidorna på liberala Ljusnan, C-märkta Hudiksvalls Tidning, oberoende men S-orienterade Söderhamns-Kuriren och oberoende Ljusdals-Posten. Han har rekryterat socialdemokratiska krönikörer och därmed "gett S tillbaka en röst i Söderhamn". Dessutom medverkar ledarskribenter av olika kulör fritt i de olika tidningarna.

När AB Tidningsstatistik förra veckan presenterade upplagorna för 2010 så redovisade alla de 25 största dagstidningarna en minskning med totalt 101 900 exemplar per dag. Mest minskade Aftonbladet med 38 400 exemplar per dag.
Inte heller bland de 25 största landsortstidningarna fanns det någon titel som ökade, bara Nya Lidköpings-Tidningen hade plus minus noll i upplageutvecklingen.
Men de stora tidningarna - som Expressen, Aftonbladet, DN och Svenska Dagbladet - var alla lönsamma under 2010. Också många landsortstidningar tjänar pengar. Men upplagan, den viker och antalet dagstidningar blir färre.
Trots vikande upplagesiffror är Sverige fortfarande ett stort tidningsland. Med 436 dagstidningar per dag och 1 000 invånare ligger vi på fjärde plats efter Japan, Norge och Finland. Med 84 tidningstitlar, en mindre än Frankrike och lika många som Italien, intar svenskarna också en hedersam plats på topplistan. Siffrorna avser 2008 och kommer från Svensk dagspress 2010, utgiven av Tidningsutgivarna.
- Det väcker stor uppmärksamhet utomlands att vi fortfarande har så många tidningar. Viktigaste enskilda förklaringen är att vi har så stark landsortspress, säger pressforskaren och professorn Karl-Erik Gustafsson.
- Det har en historisk förklaring. Det satsades från början på landsortstidningarna som opinionsorgan. Och den geografiska spridningen gör att vi får naturliga tidningsområden, det är långt mellan utgivningsorterna.

Gustafsson förklarar att pressdöden satte in runt 1950 efter stark expansion under 1800-talet och första halvan av 1900-talet, då i stora drag först de liberala, sedan de konservativa och sist de socialdemokratiska tidningarna grundades. Koncentrationen skedde på den borgerliga sidan där tredje- och fjärdetidningarna försvann.
Sedan började S-tidningarna bli hotade på 1960-talet och då kom presstödet som, enligt Gustafsson, "slängde in en träsko i processen så att andratidningen kunde överleva".

Därefter satte koncentrationen i gång igen runt 2000 när politiska partier och ägarfamiljer började sälja sina tidningar till större mediehus, som sedan köpte upp också de S-märkta andratidningarna.
- Vi är extremt dominanta på orten. Vi har ett jättespridningsområde från kusten till fjällen. Geografin har varit en begränsning för oss, men nu ser vi en bra möjlighet i det digitala, säger Anette Novak, chefredaktör på Norran som har huvudredaktion i Skellefteå.
- Det är bekymmersamt med bristen på konkurrens. Men vi satsar hårt på granskande och grävande journalistik. Vi vill stå på människornas sida och stärka regionen, då ingår det i paketet att vi ska granska och påtala fel.

Norran satsar hårt på nätet och på nya medier. Tidningen har en speciell e-redaktör och lägger ut sin PM, "vad vi jobbar med i dag", på nätet. Som ett resultat har bland annat antalet tips från allmänheten tiodubblats, berättar Anette Novak.
- Vi har planer på att dra i gång ett medielabb i samarbete med medie- och andra utbildningar här. Det är meningen att det ska bli en stark sajt. Vi hoppas att det till och med ska kunna skapa konkurrens med vår huvudredaktion, att de ibland ska få tävla om vem som bevakar bäst, säger hon.