För att förstå hela vidden av Saabeländet måste man lyfta blicken lite och inte fastna i de senaste detaljerna. Saabeländet började egentligen i början av januari när det stod klart att Victor Muller högtflygande mål om försäljning under 2010 hade fallerat. I början av året hade han pratat om att 60 000 bilar skulle säljas, men senare sänkt målet till 45 000. Det blev bara 32 000 sålda bilar under 2010.
Men Muller gasade vidare och tog ingen notis av att intäkter och försäljning halverats mot budget. Han lovade i stället att Saab skulle sälja 80 000 bilar under 2011 och 120 000 bilar nästa år.
Börsen jublade. Saabs ägarbolag rusade i slutet av januari med 23 procent första dagen efter utspelet, 30 procent andra dagen och ökade sen ytterligare 9 procent på den tredje dagen. Efter börsuppgången sålde Victor Muller aktier för sex miljoner kronor i Saab - aktier som hade varit i princip värdelösa i dag.
Han firade "framgångarna" i Trollhättan med tårta under "självständighetsdagen" i slutet av februari. Muller hyllades som en hjälte och kallades för "Victory Victor". Bakom kulisserna gömdes sanningen - Saab var inte alls självständigt och Muller var på väg att förlora greppet om företaget - men på fabriksgolvet var det "Victory Victor" som talade:
- I dag kan jag kassera in massor av rysk kaviar och champagne från alla dem som för ett år sedan slog vad om att vi inte skulle klara oss ens ett år. Men alla tvivlare hade fel. De hade fel!
I själva verket var det den holländske pratkvarnen The Lying Dutchman som talade.
Fylld av självförtroende tog Victor Muller tag i den fråga som jag misstänker har varit hans huvudspår under hela Saabäventyret - att få in ryssen Vladimir Antonov som ägare i Saab. Muller köpte Saab utan att ha några pengar och när Antonov ifrågasattes blev det problem. En vecka efter självständighetskalaset började Muller och Antonovs PR-kampanj på bilsalongen i Genève.
Tänk om Muller fått som han ville då och släppt in Antonov i Saab? Ryssens banker i Baltikum har nu stängts på grund av misstankar om plundring i miljardklassen så det finns väl skäl att tro att han hade pengar, men det säger en del om Mullers omdöme att han ville ha med en sån typ att göra.
En månad efter självständighetskalaset kom den första bekräftelsen på att något var allvarligt fel i Saab när bolagets vd Jan Åke Jonsson plötsligt meddelade att han skulle sluta. Med sin långa bakgrund i företaget hade han setts som en garant för att Saab faktiskt var på väg åt rätt håll. Med facit i hand är det lätt att säga att Jonssons avhopp var slutet för Saab. När Muller lämnades ensam vid ratten som vd, styrelseordförande och storägare var det kört för Saab.
I slutet av mars stoppades produktionen för första gången på grund av att underleverantörer inte fått betalt, men Muller slog tillbaka mot uppgifterna att Saab behövde fylla på kassan.
- Osanningar, hävdade han i en intervju i Dagens Industri.
- En morgonförkylning. Ni kan vara säkra på att Saab inte försvinner, påstod han någon vecka senare.
När Saab nu gått omkull och lämnat efter sig miljardskulder ställs frågan om Muller inte var skyldig att agera redan i våras. Saab hade redan då stora skulder och om ett företag inte klarar av att betala skulderna är företagsledningen skyldig att agera och upprätta en kontrollbalansräkning. Styrelseledamöter kan bli personligt betalningsansvariga om det inte sköts rätt och företaget går i konkurs.
Under resan mot konkurs har Victor Muller drabbats av flera styrelseavhopp. Saabs chefsjurist Kristina Geers avgick i somras och produktionschefen Martin Larsson, som var tilltänkt vd, lämnade Muller ensam i styrelsen. Larsson hade så bråttom ut ur styrelsen att han mejlade bolagsverket två gånger.
Naiva Saabkramare har dock vägrat inse fakta och trott på Muller. Jag konstaterade redan den 13 maj att Saab var på väg mot konkurs och min mejlbox dränktes då av hatbrev.
Du skrev ju nyligen att en konkurs var oundviklig och nära förestående för SAAB. Hade du helt jävla fel då eller? Är du seriös ekonomireporter eller är du utlånad från avdelningen som skriver horoskop? Du får väl fortsätta att hacka på Muller tills du upptäcker att han (och SAAB) lyckas, skrev en Saabkramare i ett av flera mejl.
Samtidigt som produktionen stannade i Trollhättan avslöjades att Victor Muller belönat sig själv med bonus för insatserna under 2010. Han hade misslyckats med försäljningen och uppenbarligen börjat dra på sig skulder och det var värt fem miljoner i bonus utöver lönen på fem miljoner. En normal företagsledare hade kanske insett att det inte var så lyckat och direkt pudlat sig ur situationen. Inte Victor Muller.
- Jag accepterar pengarna eftersom jag tycker att vi gjorde ett enastående arbete, förklarade han först men insåg sen att det var läge att vänta med att ta ut bonusen som han fortfarande tyckte att han gjort sig förtjänt av.
I april ökade pressen på den svenska regeringen. Vladimir Antonovs kassa var fylld med pengar och han hade anlitat en dömd ekobrottsling att föra hans talan i Sverige. Antonov påstods vara god för närmare 50 miljarder kronor och ville lösa Saabs problem för att tillverkningen ska kunna starta.
Regeringen insåg dilemmat. Ett nej till Antonov kunde ha sänkt Saab och då hade Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Maud Olofsson fått löpa gatlopp i Trollhättan. Samtidigt insåg regeringen att EIB, som lånat ut två miljarder till Saab efter en statlig garanti från Sverige, aldrig skulle godkänna Antonov. Redan under sommaren hade EIB fått varningar från Baltikum om att det var något skumt med Antonovs bankgrupp. Regeringen spelade under sommaren ett smart, och cyniskt, spel om Saabs framtid när Antonov fick grönt ljus av regeringen för att i nästa stund få nobben som Saabägare av EIB.
Med facit i hand får vi vara glada för att EIB hade koll och inte satte två svenska skattemiljarder i händerna på honom.
Efter att Antonov försvunnit ut ur bilden följde nya föreställningar i Saabcirkusen varje dag. En fastighetsaffär skulle rädda Saab men eftersom det bara handlade om några hundra miljoner kronor (kaffepengar i sammanhanget när skulderna passerat flera miljarder) löste det inte mer än några löneutbetalningar eftersom skulderna till underleverantörerna växt till flera miljarder. Några kinesiska friare påstods ha köpt bilar och betalt i förskott men eftersom pengarna inte räckte till att starta produktionen blev det inga bilar och uppgörelsen brann inne.
Victor Muller fortsatte att dra kaniner ur hatten. I Kina förhandlade han både Great Wall och Hawtai till intresserade. Uppgörelsen med Hawtai presenterades med buller och bång men det tog bara en vecka för kineserna att inse att Muller hade bluffat. Det hjälpte inte att Muller startade produktionen för en dag när kineserna var på besök.
Det kom att bli den sista dagen som Saabfabriken var i gång innan konkursen.
Youngman och Pang Da med Pang och Pang, en amerikansk racerlegend, en resa till Brasilien, ett desperat telefonsamtal till turkiska ambassaden i Stockholm - inget hjälpte när Victor Muller under hösten försökte sig på nya trolleritrick.
Han var körd och därmed även Saab. I den ordningen, tyvärr.