Mie Jernbeck hade fått en idé. Varför inte göra ett radioprogram för dem som ville avsluta kvällen utan tv? Och låta lyssnarna ringa in och berätta sina personliga historier i direktsändning, lite som i tv-serien "En röst i natten"?
Vissa kollegor var skeptiska. De ifrågasatte om någon skulle ringa och undrade om detta verkligen kunde bli bra radio.
Men Mie Jernbeck kunde, i egenskap av kanalchef på P4 Riks och chef för Sveriges Radio Malmöhus, driva igenom idén.
- Men det krävdes att jag först övertygade vår dåvarande vd. Det här var något helt nytt i svensk radio, säger Mie Jernbeck.
Som programledare engagerade hon Bengt Grafström och Lisa Syrén. Premiär var det den 18 januari 1993.
- Det kändes som en chansning. Att folk ringde in på det här sättet var inte lika vanligt då. På den tiden var radion en ganska stängd institution, säger Grafström 19 år senare.
Han minns inte sin första sändning, men däremot tvivlen. Skulle de som ringde vara nyktra? Eller fanns det risk att "Karlavagnen" blev ett forum där psykiskt labila människor berättade att de blivit bortrövade av utomjordingar?
Oron visade sig vara obefogad.
Programmet blev en succé.

De som ringde törstade efter att få dela med sig av sina historier. Vissa bjöd på dråpliga berättelser, andra djupt tragiska. Ibland bestämde redaktionen vilka ämnen som skulle avhandlas, ibland var det helt fritt.
Efter något år märktes en "Karlavagnen"-effekt.
Mätningar visade att lyssnandet var en rät linje fram till programmet började. Då var det många radioapparater som knäpptes på runtom i landet.
För cheferna på Sveriges Radio var beslutet enkelt. Klart att "Karlavagnen" skulle få fortsätta. Det gick inte bara hem hos lyssnarna, utan även hos dem eftersom det var billigt.
I dag har P4-programmet blivit en egen institution i det svenska medielandskapet.
Programledarna, som alltid gått på rullande schema och suttit i olika delar av landet, har växlat genom åren. Lennart Gårdinger, som gick bort i somras, satt framför mikrofonen i många år. Även Marcus Birro har suttit i studion och tagit emot samtal.
Upplägget är detsamma i dag som 1993. I vår kommer "Karlavagnen" dock att förnyas, men detaljerna är inte klara och det enda P4-chefen Dan Granlund vill säga är att "det ska bli tydligare".
Programmet ska hursomhelst fortsätta sjunga långsamhetens lov. För om rättshaveristerna i "Ring P1" fungerar som ett starkt verkande lavemang i etern är de personliga berättelserna i "Karlavagnen" en pålitlig Sobril i skymningen.
En genomsnittlig kväll lyssnar en halv miljon människor.
På samma sätt som vissa behöver en kopp starkt kaffe och en bitsk TV4-Jenny Strömstedt för att komma i gång på morgonen har andra "Karlavagnen" som självklar kvällsrutin.
Ann-Marie Gunsth i Ljusdal, till exempel.
Hon har lyssnat på programmet i många år, de senaste fem i stort sett varje kväll. Katten brukar göra henne sällskap i sängen. Och så korsordet förstås. Det brukar Ann-Marie Gunsth ta fram om någon som ringt in till programmet tråkar ut henne.
- Det är ett bra sätt att sluta dagen på. Jag har märkt att det är många i min vänkrets som tänker likadant, säger hon.
Ann-Marie Gunsth har aldrig ringt själv. Däremot har hon deltagit i diskussionen på programmets Facebooksida, en av nymodigheterna tillsammans med möjligheten att skicka kommentarer via mejl och sms.

"Karlavagnen" drar i gång klockan 21.40, men lyssnarna kan börja ringa redan vid nio. Första anhalten är en telefonsluss som varje kväll kämpar för att hantera mellan 100 och 7 000 samtal.
Där görs den första gallringen. Lyssnare med starka historier som kan tillföra kvällens program något noteras och uppgifterna skickas sedan vidare till kvällens producent som kan ha uppåt 100 personer att välja mellan.
Det är han eller hon som sedan bestämmer vilka som ska släppas lösa i etern. Och är det tisdag så hamnar de hos Kjell Peder Johanson, som har jobbat med programmet sedan 1996.
Eftersom han är gammal teaterräv som också försörjer sig som lärare på Musikhögskolan i Piteå ligger ämnen som rör konst- och kultursektorn honom varmt om hjärtat.

Men de mest minnesvärda programmen tycker Kjell Peder Johanson att han har gjort när det handlat om människors utsatthet.
Han minns än i dag, fast det var många år sedan samtalet sändes, när en kvinna ringde honom och berättade om sin barndoms jular.
Båda föräldrarna var alkoholister och när de tuppat av kring lunch drog dottern på sig ytterkläderna för att gå runt och titta in i grannarnas fönster. Hon såg lyckliga familjer som åt knäck, öppnade julklappar och spelade spel.
- Jag frågade henne hur det kändes. Kvinnan sa: "Jag tänkte att om jag bara blir lite snällare så kommer vi att ha det likadant". Det där höll mig vaken senare på natten när jag hade gått och lagt mig. Och jag minns det hon sa ordagrant än i dag, säger Kjell Peder Johanson.
Hans ambition har varit att lyssnarna ska lära sig något, få inspiration och kanske kraft att ändra något i sina egna liv:
- "Karlavagnen" ska vara ett program där erfarenheter och inte åsikter står i centrum. Genom åren har jag fascinerats över hur människor är beredda att öppna sig och dela med sig om det de har varit med om.
Kanske beror det på att "Karlavagnen" stått emot snuttifieringstrenden. I de flesta radioprogram är det otänkbart att prata med samma person i tio minuter.
- Jag tror att de som ringer in känner förtroende för programledarna. De vet att vi tar det de säger på allvar och inte garvar åt dem, säger den före detta tv-profilen Ragnar Dahlberg som är programledare varannan fredag.

Principen är att ha högt i tak. Men ibland, om någon till exempel pratar i hets-mot-folkgrupp-termer eller hänger ut ex-frun, måste samtalen avslutas lite abrupt. Annars kan ärendet hamna hos Sveriges Radios jurister.
- Men det är väldigt sällan folk går över gränsen, säger Kjell Peder Johanson.
För ett tag sedan tog han fram penna och papper och började räkna på hur många personer han under sina 16 år pratat med i direktsänd radio. Johanson räknade i underkant och gjorde ett schablonavdrag för dem han pratat med flera gånger.
När ekvationen var klar trodde programledaren inte sina ögon. Han räknade igen. Men siffran blev densamma: 10 800.