Vid lunchtid förra söndagen, påskdagen 4 april 2010, gick Levona Svensson ombord på en buss i Växjö. Hon var klädd i tjock tröja med fläckar av intorkat blod, hon hade gummistövlar och en stor mössa, två kassar och en väska.
Kort efter avfärden norrut började hon prata med de andra passagerarna och berättade då att hon dödat två personer. De flesta upplevde det först inte som särskilt hotfullt utan mer som ett dåligt skämt.
När 34-åringen plockade fram den blodiga kökskniven från sin väska, en händelse som flera i bussen har vittnat om, larmades polisen av både chaufför och medpassagerare. Polisen kunde odramatiskt gripa Levona Svensson på bussen när den stannade vid Norremarksrondellen utanför Växjö.
Därefter har hon anhållits och häktats som på sannolika skäl misstänkt för de två brutala knivmorden. Polisen är förtegen om uppgifter i fallet men klart är att de än så länge inte tror att någon annan kan ligga bakom de båda morden.
– Vi söker inte aktivt efter andra gärningsmän just nu, säger Robert Loeffel, informationsansvarig för Kronobergspolisen.

Enligt Levona Svenssons anhöriga har hon aldrig tidigare varit våldsam mot någon. De vill betona att de inte känner till någonting om händelseförlopp eller detaljer då Mikael Forsmark och Kurt Andersson i Växjö dödades. Men familjen är enig om att 34-åringen mår mycket dåligt – och att hon hade behövt mer vård och under längre period.
– Hon fick inte sina mediciner i tid. Hon förstod inte när hon skulle ta dem och hon skulle ha hjälp med det men det fick hon aldrig. Det var ingen som sa till henne om det, säger Levona Svenssons mamma.
Dottern kunde försvinna under långa tidsperioder för att sedan plötsligt dyka upp.
– Hon hade inte någon att prata med. Jag visste heller inte var hon höll hus någonstans när hon var borta, säger mamman.
De anhöriga vittnar om att Levona Svensson av och till har haft problem med sin psykiska hälsa. I december 2008 fördes hon akut till landstingets vuxenpsykiatri för specialistvård, där läkarna konstaterade att hon led av paranoid schizofreni. Hon blev inlagd på S:t Sigfrids sjukhus i Växjö, och enligt chefsläkarens bedömning saknade hon sjukdomsinsikt och var negativ till vård och medicinering.
Specialistläkaren Erland Ullman var kallad som sakkunnig när länsrätten skulle ta beslut om kvinnan i januari 2009. Han bedömde att hon led av en allvarlig psykisk störning och menade att det var nödvändigt med sluten psykiatrisk tvångsvård.
Länsrätten beslutade om tvångsvård i fyra månader, och därefter måste läkarna begära förlängd vårdtid. Det kan beviljas i sex månader, men någon sådan begäran kom aldrig – trots att hon under perioden två gånger avvek från den slutna vården.
Erland Ullman är kritisk till att tvångsvården inte förlängdes.
– Hon skulle ha vårdats under längre tid. Men det är för sent nu, två människor har gått åt. Det är sorgligt, säger han.

När Levona Svensson skrevs ut i mars 2009 kom heller inga signaler från psykiatrin till kommunens omsorgsförvaltning att det behövdes vårdplanering eller andra insatser. Den tillförordnade förvaltningschefen i Växjö, Kjell Magnusson, säger till Smålandsposten att de inte har någon kännedom om den 34-åriga kvinnan. Varken psykiatrin eller Levona Svensson själv har ansökt om några insatser från omsorgsförvaltningen.
19 april förra året – då Levona Svensson varit utskriven en månad – dog hennes far och då blev hon mycket sämre, enligt familjen.
– Hon har åkt runt med honom i många år och spelat dragspel. Hon var väldigt duktig på det, säger mamman.
Av och till bodde Levona tillsammans med pappan och enligt de anhöriga var hon mycket fäst vid honom.
– Det tog henne mycket hårt när han avled, hon blev väldigt ledsen, säger en släkting.
Anders Milton har tidigare varit nationell psykiatrisamordnare med regeringens uppdrag att utreda hur psykvården kan förbättras. Bland de förslag som utredningen kom fram till var att psykvården skulle ha en tätare kontakt med sina patienter, även efter det att de skrivits ut. För att exempelvis kunna ha kunskap om något dramatiskt sker i psykpatientens liv.
– Man måste arbeta på ett mer närgånget sätt än man gjort tidigare. Man kan inte låta patienten glida ut i en situation av ensamhet och ångest, säger Anders Milton.
Han menar också att kommunen måste se till att det finns någonstans för patienterna att ta vägen. Men poängterar också att patienterna kan åläggas tvångsåtgärder som regelbunden kontakt med sjukvården även efter att de skrivits ut från en vårdinrättning.
– Det måste finnas en meningsfull sysselsättning för dem även efter det att de behandlats. Ser man till att det finns och om patienten har regelbundna kontakter med sjukvården, tar sin medicin och inte missbrukar är risken för ny problematik väldigt liten, säger Anders Milton.

Flera av utredningens förslag har nu blivit verklighet i form av lagändringar.
– Nu finns de legala förutsättningarna och möjligheten för landstingen att göra det här. I vilken utsträckning de gjort det kan jag inte svara på, säger Milton.
Psykiater Ulf Åsgård har liknande åsikter när det gäller behandlingen:
– Man måste sköta patienterna noggrant med regelbundna uppföljningar under lång tid. Det innebär att man ska träffa patienten regelbundet. En del måste man se till dagligdags, andra räcker det om man träffar någon gång per år. Det är individbaserat och det går inte att ta fram några generella rutiner för just det, säger Ulf Åsgård.
– Om man gör de här sakerna så förebygger man en väldigt massa saker hos patienterna.
Samtidigt menar Åsgård att det är omöjligt att helt och hållet förhindra att psykiskt sjuka människor begår vansinnesdåd.
– Nej. Det går inte. Men man kan förebygga mycket. En del psykiskt sjuka människor flyttar också runt väldigt mycket. Då kan vården ha svårt att täppa till de glapp som uppstår, säger Ulf Åsgård.
Att det i fallet Levona Svensson i Växjö inte har fungerat med uppföljningen av vården står klart med tragisk tydlighet. Och det senaste decenniet kan uppvisa flera liknande fall.

Åkehovsmannen som inte fick den psykiatriska hjälp han sökte gick bärsärk med ett järnspett 2003 och dödade en och skadade sju. Mijailo Mijailovic, som mördade utrikesminister Anna Lindh samma år, hade också sökt vård, men avvisats. Dagen efter Anna Lindhs död knivhöggs femåriga Sabina i Arvika till döds på dagiset av en man som nyligen skrivits ut från en stängd psykavdelning. I Norrhammar knivmördades 2007 8-årige Tobias av en ung man som kommit ut från tvångsvården och slarvade med medicinerna.
Socialminister Göran Hägglund (KD) menar att regeringen tagit till sig många av Anders Miltons synpunkter och också lagt lagförslag i linje med dem. Men samtidigt säger han att landstingen satsat för dåligt på psykiatrin – trots att regeringen skjutit till öronmärkta pengar som ska gå till att förbättra vården av psykiskt sjuka människor.
– Landstingen har verkligen inte tagit sitt ansvar. Vi har satsat 900 miljoner kronor årligen under några år för att förstärka psykiatrin. I en del landsting har man samtidigt dragit ner, säger Göran Hägglund.

Socialministern nämner också Kronoberg – där Levona Svensson vårdas på Sankt Sigfrids sjukhus efter de två morden i söndags – som ett av de landsting som dragit ner på psykiatrin.
– Det är oacceptabelt. Vår idé har ju varit att förbättra psykiatrin efter åratal av nedrustningar. Då är meningen att pengarna ska bli ett extra tillskott och inte ett skäl för landstingen att minska sina egna insatser, säger socialministern.
Hägglund menar också att det krävs att kontakterna mellan landsting och kommun blir bättre.
– En del kommuner är alltför valhänta när det gäller att ta hand om en patient som skrivs ut från någon av landstingets vårdinrättningar.
Dessutom måste läkarna bli bättre på att farlighetsbedöma patienterna, enligt socialministern.
– Väldigt mycket handlar om en läkares bedömning av en enskild person och det är ju ett av de svåraste besluten som finns att fatta.
När en psykiskt sjuk person begår våldsbrott, har offrens anhöriga små möjligheter att ställa psykvården till svars för att en farlig människa släppts ut.
– Det finns ingen som man ställa till svars. Problemet är ju att ett beslut om att skriva ut någon kan ha varit rätt då. En patient kan ha skrivits ut på korrekta grunder och sen kanske patienten struntar i att ta sin medicin eller så händer det något i personens liv som påverkar tillståndet, säger Göran Hägglund.
Ett behandlingsmisslyckande kan förstås anmälas till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, påpekar Anders Milton. Men återigen finns problemet att ett utskrivningsbeslut kan ha varit korrekt vid tillfället.
– Ansvaret i en formell mening har förstås psykiatrin. Men sedan kan det vara så att kommunen inte lyckats hitta en meningsfull sysselsättning åt personen som gör att någonting händer med patienten, säger Anders Milton.

I Kronobergs landsting tar man på sig ansvaret om det visar sig att en person med psykiska problem konstateras skyldig till de två två knivmorden i Växjö.
– Vi är ytterst ansvariga självklart. Det är vår uppgift på den politiska sidan att säkerställa att det finns bra resurser och vi har tillräckligt med resurser men i det här fallet har det uppenbart brustit. Vår händelseanalys är inte klar. Men vi ska ta reda på var det brustit och hitta åtgärder, säger Suzanne Frank (M), ordförande i landstingsstyrelsen i Kronobergs län.
Hon bekräftar också socialministerns konstaterande om att man i Kronoberg haft neddragningar i psykvården.
– Det stämmer. Men vårt syfte har varit att höja kompetensen. Vi har omvandlat många tjänster till tjänster som kräver mer utbildad och kvalificerad personal. Välutbildad personal kostar mer men det är viktigt att det sker en sådan här omvandling och vårt syfte har varit att höja kvaliteten i psykiatrin, säger Suzanne Frank.
Hon tycker också att tecknen tyder på att de har lyckats.
– Jag tror att vi är på god väg, det kan jag säga. Sen händer de här vansinnesdåden och man kan inte helt försäkra sig mot dem.
Levona Svensson, som för ett år sedan ansågs så frisk att hon efter mindre än fyra månaders tvångsvård skrevs ut utan vårdplanering, utan begäran om extra stöd från kommunens omsorgsförvaltning, vårdas åter på psyket. Hon bröt ihop fullständigt vid häktningsförhandlingen i Växjö i veckan.
Nu befinner hon sig på S:t Sigfrids sjukhus där hon bedöms vara så illa däran att varken hennes familj, advokat eller polisen har fått träffa henne.
– Jag har ingen annan kommentar än det som jag lämnade vid häktningsförhandlingen. Och det är att jag inte har fått någon inställning från min klient, säger hennes advokat Lars-Ove Andersson.

Expressen rättar: I en tidigare version var Mikael Forsmarks namn felstavat.