I går började älgjakten i södra Sverige. I norr har den pågått en månad, och nu drar den i gång också söder om Dalarna och Hälsingland.
Trehundratusen jägare, skyttar och drevkarlar, kungar och hemmansägare, myllrar ut i skogarna för att fälla drygt åttiotusen älgar.
Och när allt är över om några månader kommer jaktlagen att ha slaktat elvatusen ton rött, magert och absolut klimatsmart kött, värt ungefär en och en halv miljard kronor.
Det motsvarar två procent av den totala köttkonsumtionen i Sverige.
Älgjakten är den största folkrörelsen i skogen, i många bygder är det årets stora begivenhet och tidräkningen är arrangerad så att man talar om före och efter jakten. Älgjakten är numera också en ytterst välorganiserad och väldisciplinerad rörelse: de glada, anarkistiska upptåg som Thore Skogman sjöng om - "man skjuter gubbar man skjuter stugor, man skjuter stubbar man skjuter flugor, man skjuter allting som rör sig bland buskar och träd" - är ett längesedan bleknat minne.
Nu gäller säkerhet och nykterhet, och antalet fällda hästar, kor, hundar och rälsbussar har minskat betydligt. Även vådaskotten mot jaktkamrater är dessbättre numera mycket sällsynta.
I det jaktlag jag själv deltar i, Fjällskogens VVO (viltvårdsområde), har vi mycket stränga regler när det gäller skjutriktningar, laddade vapen och alkohol. Detsamma gäller alla jaktlag, och dessa regler läser jaktledaren alltid upp den första dagens morgon.
De flesta paragraferna handlar om säkerhet:
§ 4. När skytten intagit passet är skytten ansvarig för att exakt veta var passgrannarna befinner sig.
§ 5. Laddning och patron ur sker endast på passet!
§ 7. Rött band eller röd mössa skall bäras.
§ 8. Innan skott avlossas skall skytten konstatera:
- att det verkligen är älg ni ser
- att djuret är skjutbart enligt gällande bestämmelser
- att skottfältet är rent och utan hinder för kulan
- att skjutavståndet ej är för långt, vid tveksamhet låt djuret passera utan skott!
Och, skrivet med halvfeta versaler:
§ 17. ALL ALKOHOLFÖRTÄRING I SAMBAND MED JAKTEN ÄR FÖRBJUDEN!
Faktum är att reglerna följs samvetsgrant. En enda gång på tretton år har jag varit med om att vi fått avföra en berusad jägare. Men de äldre kan berätta förskräckande historier om hur det var förr med pluntor på passen och snabba slumpskott mot prasslande buskar.
Den moderna jaktens organisering och disciplinering hänger framförallt samman med älgstammens tillväxt och ökade ekonomiska betydelse.
Under nittonhundratalets första hälft låg avskjutningen gott och väl under tiotusen älgar om året. De äldre kan berätta om många jakter som inte gav ett enda fällt villebråd, eller kanske bara en ensam älg som sedan skulle styckas i femtio lika stora portioner. Det blev några köttbullar per deltagare och det är inte konstigt om älgjakten på den tiden var mer folkfest än jaktevenemang.
På femtio- och sextiotalet ökade avskjutningen till omkring trettiotusen älgar, för att sedan under sjuttiotalet stiga dramatiskt. År 1982 slog älgjakten ett absolut världsrekord: då sköt vi i Sverige 174709 älgar, vilket var långt fler än man sköt i hela norra hemisfären, inräknat Nordamerika, Sibirien och Ryssland.
I Fjällskogens jaktområde hade vi det året en tilldelning på 28 djur (det är tolv i år) och varje jägare och drevkarl kunde då bära hem över fyrtio kilo kött - jakten hade plötsligt blivit en hushållsekonomisk faktor.
Men hur kunde älgstammen växa så till den milda grad?
I början på 1980-talet fanns det mer än en halv miljon älgar i de svenska skogarna. Det var säkerligen den största och tätaste älgpopulation som någonsin funnits på jorden. En remarkabel utveckling, särskilt med tanke på att älgen inte för så länge sedan var en starkt hotad, nästan utrotad art.
När Gustav III gjorde sin enväldiga revolution 1789 drog han in alla adliga jaktprivilegier och gav allmogen rätt att jaga på egen mark, även kungligt vilt som älg och rådjur. Följden blev en katastrof: på några decennier jagades den redan svaga älgstammen intill förintelsens gräns, och rådjuren trängdes tillbaka till några gods i södra Skåne.
Under 1800-talet infördes totalt jaktförbud i flera omgångar, men ännu i slutet av seklet var älgstammen mycket svag: år 1900 sköts bara omkring 1500 älgar i hela landet.
Den allra första älgen i Fjällskogen sköts 1901 av Jon Andersson i Sleverud. Och 81 år senare var hans sonson Lennart Olsson med och sköt tretton älgar på en dryg timme uppe på Valfjällsmossen. Det small som kriget, har han berättat.
Vad hade hänt?
En sak var att jaktmetoderna ändrades. Tidigare hade man den uppfattningen att kalvarna i första hand borde sparas eftersom de var i tillväxt och därför sköt man bara kvigor och vuxna djur.
Många årskalvar blev på så sätt lämnade moderlösa i skogen. Men en älgkalv klarar inte en hård vinter utan moderns hjälp och metoden fick tragiska följder; kalvarna svalt och gick under och stammens tillväxt hämmades i stället för att stärkas.
På sextiotalet skiftade strategin och man började skjuta kalvar och spara korna. När den oerhörda boomen kom i slutet av sjuttiotalet var det många jaktlag som började tillämpa regeln att bara skjuta den ena dubbelkalven, och låta ko med ensam kalv passera.
Jag vet att många jägare upplevde detta som en bra och djurvänlig vana och min tro är att det ytterligare stärkte stammen.
En förutsättning var förstås att det fanns många dubbelkalvar - och det gör det när det också är gott om mat. På sjuttiotalet fanns i själva verket ett överflöd av älgmat i skogen - det är den viktigaste förklaringen till den oerhörda uppgången.
Överflödet berodde på skogsbrukets ändrade avverkningspolitik. Från att ha plockhuggit och blädat i skogen övergick man under femtiotalet till kalhuggningstekniken och under sextiotalet accelererade hyggesbruket. Skogen skrapades ren över allt större arealer; markernas bundna förråd av näring frigjordes och så följde en explosion av kruståtel, rallarrosor, sälgbuskar, björksly, asptelningar och annat älggodis.
Skogsbruket dukade ett veritabelt kalasbord åt älgarna. Dessutom planterade man tall över stora arealer och späda tallar är älgarnas huvudsakliga vintermeny.
Så band skogsbruket, bokstavligen, ris åt egen rygg, och älgen förvandlades från eftertraktat villebråd till hatat skadedjur. Ingen konflikt i skogen är så skarp och oförsonlig som den mellan älg och tall. Skogsbolagen brukar beräkna skadorna i tallplantagerna till ett par miljarder om året, och lagom till älgjakten kommer alltid propåer om en ökad avskjutning.
Bolagens uppfattning är att älgstammen borde halveras från nuvarande nivå, vilket betyder att vi åter skulle hamna på sextiotalets nivå, med en årlig avskjutning på 40000 älgar.
Detta är emellertid inte jägarna det minsta intresserade av, i stället vill de förvalta stammen så att avskjutningen kan öka något, vilket också sker. Förra året sköts 83500 älgar, och i år väntar man att antalet ska stiga.
Sedan rekordåren på åttiotalet har älgstammen minskat med ungefär hälften, men de senaste åren har den alltså börjat öka igen, särskilt i södra Sverige. Det beror dels på jägarnas skjutvanor, dels på skogsbrukets kalhuggningar.
Jägarna har medvetet strävat efter att skjuta minst femtio procent kalvar, samt att spara stora tjurar för att på så sätt förbättra reproduktionen. Den taktiken har uppenbarligen stärkt älgstammen.
Men en lika viktig faktor har varit den snabbt ökade avverkningen under 2000-talets högkonjunktur. Skogsbolagen har än en gång dukat långbord åt älgarna och återigen ser vi många dubbelkalvar i skogarna.
Enligt förhandsrapporterna ska dessa dubbelkalvar dessutom vara särdeles välgödda i år, och älgtjurarna större än någonsin. Förväntningarna är stora. Och nu har jakten börjat.
Tommy Hammarström
har skrivit om djur- och naturfrågor i Expressen sedan 1975 och författat boken "Älgen" som släpptes 2004.
