När Mona Sahlin kom ut i pressrummet på Sveavägen 68 i Stockholm den 14 november var det för att meddela att hon avgår.
Beskedet måste rimligen ha väckt tanken hos flera tunga socialdemokrater - kan det bli min tur nu? Vad tänkte Sven-Erik Österberg? Hur kändes det i magen på Veronica Palm? Steg pulsen på Mikael Damberg? Började Pär Nuder smida planer?
Det officiella partisvaret är att ingen hade den minsta tanke på att det faktiskt kan bli någon av dem som ska hyllas med stående ovationer och en stor bukett röda rosor på en extrakongress i mars. Så lät det i alla fall den närmaste tiden efter Mona Sahlins sorti. Partiledare? Jag? Nä, det har jag verkligen inte funderat på.
Alla fick de frågan. Och alla följde den lika gyllene som oskrivna regeln: vad du än gör, visa inte intresse!

Nej-sägarna ställde upp sig på rad.
Först folkets favoriter.
- Det är fullkomligt uteslutet, sa Margot Wallström till Expressen.
- Det finns inte på kartan för mig, sa Thomas Bodström, också till Expressen.
Sedan följde en lång rad partirävar efter.
- Jag har lämnat politiken och har inga planer på att återvända, har Pär Nuder meddelat.
- Om tio år kanske jag kommer på att jag vill göra något annat igen men inte nu, sa Ulrica Messing till Gävle Dagblad.
- För min personliga del tror jag inte att jag har den lyskraft som krävs för att vinna val, sa Ylva Johansson till TT.
- Jag är inte aktuell för partiledarskapet, sa Morgan Johansson till samma nyhetsbyrå.
Även uppstickaren Ilija Batljan tackade nej.
- Jag vill vara tydlig med att jag inte står till förfogande, sa han till Aftonbladet.
Och de som inte sa nej, de sa heller inte ja.
- Det svarar jag inte på i det här läget, sa Sven-Erik Österberg till TT.
- Jag tycker att man ska ha väldig respekt för den här processen och det innebär att det inte finns några kandidater, sa Thomas Östros till TT.
- Jag kommer inte att svara på den frågan, sa Veronica Palm till Expressen.
- Den frågan är inte aktuell, svarade Mikael Damberg i samma artikel.
Nu har det gått nästan två månader sedan Mona Sahlin meddelade att hon avgår och fortfarande har inte en enda socialdemokrat visat intresse utåt för att axla hennes mantel.

- Det betyder inte att ingen vill. De spelar bara enligt de interna reglerna. Man ska inte eftersträva den här typen av ämbete, utan man gör sitt bästa och så hoppas man att man blir tillfrågad, säger Stig-Björn Ljunggren, socialdemokrat och statsvetare.
Anders Jonsson, mångårig politisk reporter med bakgrund i SSU, håller med.
- Det är så det går till inom Socialdemokraterna. Man ska inte säga att man vill förrän man får frågan från valberedningen, säger han.

Men varför är det så tabu att erkänna att man vill leda partiet?
Dels beror det på en stark jantelag, en socialdemokratisk sådan, som ligger som en våt filt över hela partiet. Den är mer närvarande än någonsin i en process av den här typen och håller det maktsugna S-folket i ett järngrepp när en ny ledare ska väljas.
- Socialdemokraterna är ett janteparti, mer än de andra partierna. Man får inte överdriva sin egen betydelse, inte tro att man är något, säger Stig-Björn Ljunggren.
Anders Jonsson har också upplevt den S-märkta jantelagen.
- Det finns en tradition om att "inte ska väl jag...". Man ska inte sätta sig på höga hästar, vilket det kan uppfattas att som man gör om man är för angelägen, säger han.

Den andra delen av förklaringen till det utbredda officiella ointresset att leda partiet handlar om en kollektivistisk partikultur.
- Det är en folkrörelsekultur, där rörelsen väljer en person som ska leda det hela. Det utgår inte från individen, personen, utan det utgår från rörelsen, kollektivet, säger Göran Greider, vänsterdebattör och chefredaktör för tidningen Dala-Demokraten.
Men svaret på varför ingen ställer sig upp och anmäler sitt intresse kan också finnas i den nuvarande partiledarens historia. När Ingvar Carlsson i augusti 1995 meddelade att han tänkte avgå var det bara en som sa att hon ville ta över: Mona Sahlin. På en presskonferens i september 1995 gav hon beskedet.
- Jag står till förfogande om partiet vill, förklarade Mona Sahlin.

Alla trodde hon skulle bli nästa partiledare. De andra namnen som nämndes tackade alla nej. Men i oktober samma år exploderade Tobleroneaffären och Mona Sahlin tvingades avbryta segertåget för att hantera Expressens avslöjande om att hon använt regeringskortet för privat bruk. Till slut avgick hon från regeringen och jobbet som partiledare var mer avlägset än någonsin.

Frågan gick i stället vidare, men ingen ville ta efter Mona Sahlin och svara ja. Det gick så långt att tidskriften The Economist förvånades över att ingen ville bli partiledare och gjorde en lista på alla "blyga violer" i Socialdemokraterna.
En av de blyga violerna var Göran Persson. Han fick frågan fler gånger än någon annan. Men han förnekade konsekvent i flera månader att han ville bli partiledare.
På en presskonferens den 5 december 1995 sa Göran Persson nej för sista gången.
- Jag är ingen kandidat. Jag har inte ändrat mig, försäkrade han.
Men bara fem timmar senare kallade han till en ny pressträff.
Och då sa Persson plötsligt ja.
- Jag är oerhört sugen på uppgiften. Det ska inte förnekas, meddelade han.
Hans ja, efter alla bergfasta nej, skapade en stor debatt om huruvida Persson ljugit om sitt intresse eller inte.
"Med Göran Persson får Sverige en statsminister som bevisat att han förmår att ljuga. Utan att blinka. Varför ska man lita på Persson nästa gång?" skrev Lena Mellin i Aftonbladet.

Mönstret var tydligt. Hon som sa ja, ja, ja - hon fick inte jobbet. Men han som sa nej, nej, nej - han blev partiledare.
Maktstriden om partiledarposten 1995 finns kvar i S-topparnas minne när det nu är dags igen. Göran Greider är övertygad om att facit från 90-talet avskräcker kandidater från att träda fram i den process som pågår nu.
- Jag tror absolut att det spelar in. Folk är som pavlovska hundar, de har sett att det inte funkar att gå ut och säga att man aspirerar på posten, säger han.
Anders Jonsson tror också att händelserna på 90-talet har förstärkt förnekelsekulturen i partiet.
- Mona Sahlin bröt mot traditionen, men det gick inte hem. Det kan säkert spela roll för kandidaterna i dagens läge. De vet ju hur det gick för Sahlin när hon tackade ja, säger han.

Den effekten märktes redan för fyra år sedan. När det var dags att utse Göran Perssons efterträdare efter förlustvalet 2006 var det ingen som vågade säga ja.
Inte ens Mona Sahlin gick ut och deklarerade sitt intresse.
Denna gången var hon tyst. När hon till slut berättade att hon ville bli partiledare var det för valberedningen - inte för medierna.
Och nu står partiet där igen. Ingen vågar öppet visa sitt intresse för att ta över efter Mona Sahlin.

I skuggan av den tysta striden om ledarskapet i Socialdemokraterna befinner sig ett annat parti i samma process. Miljöpartiets språkrör måste enligt partiets stadgar avgå på kongressen i maj. Och här finns minsann inga blyga violer. Fyra riksdagskvinnor - Mikaela Valtersson, Bodil Ceballos, Åsa Romson och Gunvor G Ericson - har redan anmält sitt intresse. Även till den manliga språkrörsposten finns flera aspiranter - storfavoriten Gustav Fridolin och doldisen Joakim Pihlstrand-Trulp.
- När vi startade var det en del av vår protest mot den gamla makteliten, att det var så mycket hyschande och hemlighetsmakeri. Så därför ville vi att folk skulle kunna kandidera öppet, säger Per Garhton, en av grundarna till Miljöpartiet.

Även om det verkar vara ovanligt enkelt att stå för sina maktambitioner i Miljöpartiet, så måste ändå bristen på kandidater i Socialdemokraterna betecknas som tämligen unik.
I de andra partierna finns det en historia av kandidater som öppet slåss om ordförandeklubban. Lars Ohly har flera gånger blivit utmanad på Vänsterpartiets kongresser. Carl Bildt valdes till M-ledare 1986, men först efter att ha besegrat motkandidaten Ingegerd Troedsson. När Bengt Westerberg tog över Folkpartiet tre år tidigare fanns det hela fyra kandidater som var beredda att leda liberalerna. Maud Olofson var inte heller ensam kandidat när hon blev partiledare 2001.

I Socialdemokraterna har det aldrig någonsin hänt att två personer öppet har stridit om makten över partiet.
- Inte som jag kan erinra mig. 1928 valdes Per Albin Hansson till partiledare och då fanns det de som hellre vill ha Ernst Wigforss. Men han utmanade aldrig Per Albin, säger Alf W. Johansson, professor emeritus i historia.
Men det behövs åtminstone en person som är beredd att ratta skutan, vilket leder oss tillbaka till huvudfrågan: vem vill bli partiledare i Socialdemokraterna? Frågan är svår att besvara när ingen vågar erkänna det öppet. Kanske finns det kandidater bland dem som varken säger bu eller bä, kanske finns det också kandidater bland dem som säger nej.
Pär Nuder säger likt Persson kategoriskt nej. När Expressen i torsdags rapporterade att han i själva verket vill bli partiledare och nu sonderar terrängen var han snabb att dementera sitt intresse.
Ändå förklarade flera experter dagen efter att de var övertygade om att Nuder är intresserad. Och i går twittrade Rapports politiske kommentator Mats Knutson i samma anda.

"Mycket snack om Pär Nuder just nu. Självklart vill han bli S-ledare om partiet ber honom. Frågan är om partiet vill. Därför spelar han svår", skrev Knutson.
Helené Fritzon, S-ordförande i Skåne, är ovanligt öppen med att Pär Nuder har stort stöd i hennes distrikt.
- Jag blev inte förvånad över att ni gör en artikel om Pär Nuder. Det är helt relevant. Han är ett namn som jag möter mycket i mitt partidistrikt, säger hon.
Med den typen av support i partiets största distrikt kanske Nuder snart bedömer terrängen som framkomlig.
Men på vägen måste han göra sig av med Sven-Erik Österberg, som alltmer har utkristalliserats som den stora favoriten. Han har valt Mona Sahlins strategi från 2007 - att svara varken ja eller nej.
Och det finns fler namn som inte är uträknade. Mikael Damberg och Veronica Palm har också svarat undvikande på frågan. När de gemensamt samlade till pressträff i riksdagen för att kyla av spekulationerna tolkade många tilltaget snarare som att de njöt av uppmärksamheten.

Veronica Palms svar på TT:s fråga lät som ett löfte om besked.
- En dag till vill jag tänka och känna efter, sa hon två dagar efter att Sahlin meddelat sin avgång.
Men hon förstod snart sprängkraften i den cliffhangern och gav inga nya besked nästa dag.
Ylva Johansson vill inte bli partiledare, men hon har meddelat att hon "vill vara med och leda partiet".
Samtidigt finns en lång rad tunga S-namn i kulisserna: Thomas Östros, Anders Lago, Stefan Löfven, Håkan Juholt, Ibrahim Baylan, Ilija Batljan, Morgan Johansson och Håkan Juholt. Många av dem har redan sagt nej och flera av dem är inte särskilt troliga. Men allt kan hända fram till extrakongressen den 25- 27 mars i Stockholm.
Valberedningen jobbar nu med vilken kravprofil den nya ledaren ska ha. I slutet av januari är det dags att börja nominera och inom de närmsta veckorna ska flera distrikt diskutera frågan på allvar.
Därefter - någon gång i slutet av februari eller i början av mars - vet vi om ett nej blir ett ja.