Opinionssiffrorna steg. Jens Stoltenberg var så nära en hjälte man som politiker kan komma. Men efter att den så kallade 22 julikommissionens rapport offentliggjorts i måndags har krav på statsministerns avgång rests. I rapporten riktas svidande kritik mot norsk polis och myndigheters beredskap och agerande under Anders Behring Breiviks terrordåd.

"En mer förkrossande dom kunde inte våra myndigheter ha fått. De misslyckades. De svek oss" skriver Verdens Gang, en av landets största dagstidningar.

Nu kräver tidningen statsminister Jens Stoltenbergs avgång. Den tidigare polischefen och utredaren Leif A Lier stämmer in i kritiken, och Kåre Willoch, partiledare för Höyre och före detta statsminister har också riktat stark kritik mot Stoltenberg.

- Det är jättedramatiskt, en våldsam press, säger Marie Simonsen, politisk redaktör på norska tidningen Dagbladet.

Verdens Gang tycks ha bestämt sig för att fälla Stoltenberg. "Han bör ha Jens Stoltenberg. Foto: Wolfgang Rattayanständigheten att gå", skriver tidningens ledarsida.

En kritik som riktats direkt mot Jens Stoltenberg själv är varför gatan utanför regeringskvarteret inte stängts av, trots att det varit på tal i många år. Det hade enligt rapporten kunnat hindra attacken mot regeringskvarteret.

- Att Gubbegata inte stängdes är helt klart statsministerns ansvar. Men ingen tror att 22 juli inte hade skett om man hade stängt gatan. Breivik hade många andra mål på sin lista, säger Marie Samuelson.

Jens Stoltenberg bemötte reaktionerna efter presentationen av rapporten.

- Min uppfattning är att vi har fått det vi har bett om: en ärlig och osminkad rapport, sa han.

Den värsta kritiken i rapporten riktas mot polisen. Uträkningar visar att de kunde ha nått Utøya tolv minuter tidigare, och räddat fler liv. Det fanns dessutom militära fartyg, polisbåtar och civila båtar som polisen kunnat använda sig av, vilket de inte gjorde på grund av bristande kommunikation.

Redan innan rapporten kom ut har flera mäktiga personer fått avgå efter Utøyakatastrofen. I november avgick Knut Storberget som Norges justitie- minister, i januari fick Janne Kristiansen sparken som chef för norska säkerhetspolisen PST, och i mars lämnade departementsrådet Harald Nybøen sitt arbete efter 15 år under olika statsråd. Och i torsdags meddelade justitieministern Grete Faremo i en direktsänd tv-debatt att rikspolischefen Öystein Maeland får avgå. I Norge var rikspolischefens avgång väntad, det är snarast hur det hela skedde som blivit föremål för diskussion.

- Många var eniga om att Maeland borde gå. Men när Grete Faremo fick frågan direkt ställd till sig på onsdagen om hon hade förtroende för Maeland kunde hon inte svara. Och du kan ju inte ha en rikspolischef som inte har stöd hos varken justitieministern eller statsministern, det blev en omöjlig situation, säger Marie Simonsen.

Bara 24 timmar efter att Öystein Maeland meddelat sin avgång kallade justitieministern på fredagseftermiddagen till presskonferens där hon meddelade att Odd Reidar Humlegård blir ny rikspolischef i Norge.

Anledningen till varför Öystein Maeland avgick är inte främst på grund av misstagen den 22 juli, utan hanteringen av kritiken efteråt vilket upprört norrmännen, enligt Simonsen.

- Han har varit dålig på att hantera kritiken. Maeland har sagt att de inte kunde agerat annorlunda, vilket gjort att han har fått kritik för att inte kun Anders Breivik. Foto: Alexander Widdingna vara självkritisk, och med det inte kapabel att genomföra de ändringar som behöver göras, säger hon.

Statsminister Jens Stoltenberg har redan från början tagit på sig det yttersta ansvaret för det som gjordes och inte blev gjort den 22 juli. Under en presskonferens i veckan underströk Stoltenberg att han tar sitt ansvar genom att sitta kvar, och se till att de förändringar som krävs blir gjorda.

Sett till det politiska läget i Norge, tycks inte risken för en regeringskris vara särskilt stor. Även om oppositionen skulle lägga fram ett misstroendevotum så skulle det troligtvis inte fälla regeringen eftersom de rödgröna är en majoritetsregering.

Enligt Simonsen har Jens Stoltenberg inget val förutom att sitta kvar.

- Det lättaste för honom hade varit att gå, för oppositionen skulle inte klara att ta över.Oppositionen har inget önskemål om att ta över just nu, de har inte ett regeringsdugligt alternativ ännu. De vill nog hellre vänta ut detta och låta regeringen sitta kvar fram till valet nästa år och ta över då i stället, säger hon.

Trots att det hade varit ett utmärkt läge för oppositionen att plocka politiska poäng, så har de varit påfallande försiktiga med kritiken. Utøya är en så känslig fråga i Norge att ingen vill riskera att det ser ut som att de utnyttjar situationen till sin egen vinning. Dessutom handlar den politiska kritiken om saker som diskuterats under flera år utan att åtgärdats. Och i den röran är många partier inblandade.

Men i 22 julikommissionen får Stoltenberg också beröm för sin krishantering. Han blev ju känd världen över för sin förmåga att samla nationen.

Under ett nationellt trauma finns ett extra stort behov av en auktoritet. Och att få rollen som landsfader i en krissituation brukar synas i opinionssiffrorna.

I Sverige fick Ingvar Carlsson ta rollen som landsfader efter mordet på Olof Palme, vilket ledde till ökade opinionssiffror för partiet. Göran Persson missade delvis att träda fram efter tsunamin 2004, då kungen i viss mån tog den rollen.

Det är viktigt att komma ihåg hur massivt Stoltenberg hyllades för ett år sedan, eftersom det så tydligt visar hur förtroende i politiken är en dagsvara.

När bristerna nu blottläggs är det inte bara Stoltenberg som mister förtroende, utan även hans parti.

- Arbeiderpartiet i Norge har på samma sätt som Socialdemokraterna i Sverige varit det stabila, pålitliga, trygga partiet. Men det som skedde den 22 juli var långt ifrån det, det var en total kollaps. Så Arbeiderpartiet har mist en av sina stora styrkor på väg in i en valkampanj, säger Mari Simonsen.

- Nu är det avgörande hur opinionen reagerar på detta. Man kan inte bortse ifrån att detta var ett angrepp på Arbeiderpartiet. Och Breiviks uttryckliga mål var ju att skapa kaos och störta Arbeiderpartiet. Om det skulle leda till en regeringskris och att regeringen avgår skulle det ju bli en paradox, då får han som han vill.

I skuggan efter Utøya- massakern ser också Sverige över sin katastrofhantering.

I veckan släppte socialstyrelsen en rapport som utvärderar Norges sjukvårdsinsatser under ödesdygnet den 22 juli, och som jämför hur Sverige skulle klara en liknande katastrof. Den visar att vi har få läkare som har erfarenhet av att arbeta på olycksplats.

Per Örtenwall, en av huvudförfattarna i rapporten, är övertygad om att Sverige skulle ha haft högre dödstal än Norge om vi utsatts för ett liknande attentat.

- Det är den logiska följden. Vi ligger långt efter Norge vad gäller läkarmedverkan prehospitalt och framför allt ambulanshelikopterverksamheten, säger han, och påpekar att det är hans personliga åsikt som observatör och inte myndighetens.

Till skillnad från Oslo står Göteborg och Stockholm, Sveriges två största städer, utan tillgängliga ambulansläkare under kvälls- och nattetid. Det larmade tio specialistläkare om i en debattartikel i DN i går.

- Här i Göteborg har vi läkarmedverkan i en ambulans klockan 08 till 18 under vardagar. Det skiljer sig väldigt mycket från våra nordiska grannländer, säger Per Arnell, som är ambulanshelikopterläkare, överläkare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset och en av avsändarna till debattartikeln.

Att få hjälp av en läkare på plats är många gånger skillnaden mellan liv och död för en svårt sjuk eller skadad människa. Men enligt Arnell finns det få läkare med erfarenhet av att arbeta på fältet vid olyckor.

- Teoretisk utbildning i all ära, men du måste få omsätta den i praktiken. Att stå på ett varmt, ljust, akutintag med allt du behöver och alla resurser och kompetenser på plats, jämfört med att ligga i ett dike i december och försöka intubera någon som blöder i luftvägen klockan tre på natten, det är helt olika världar, säger Per Arnell.

Dessutom saknar Sverige till skillnad från våra nordiska grannländer nationell samordning av sjukvårdshelikoptrar.

- Det skulle vara en oerhörd styrka om man organiserade ett rikstäckande nät av helikopterbaser. Vi lever i dag i ett slags vilda västerntillstånd, där de län som ansett sig ha råd har byggt upp fungerande helikopterenheter. De län som mest behöver det, som i norrlands inland, har inte råd, säger han.

I den norska 22 julirapporten får sjukvården beröm, medan polisen får kritik.

Men någon utredning om den svenska beredskapen vad gäller säkerheten är svårare att få tag i. Säkerhetspolisen vill av givna skäl inte redogöra för några detaljer.

Men Leif GW Persson, professor i kriminologi, tror att vi skulle klara oss ungefär som Norge med de polisiära insatserna.

- Jag är övertygad om att det hade tagit lika lång tid i Sverige. Det finns en väsentlig skillnad mellan det man kan sätta på papper och det man kan öva in rent praktiskt och det som sedan händer. Det handlar om en praktik som nästan aldrig blir verklighet. När det händer något extraordinärt är vi inte så bra på att hantera det, säger han.

Enligt honom har vi sett över vår beredskap efter Utøya och är väl förberedda i den mening att det finns anvisningar för hur man ska agera om någonting liknande händer, personer som är öronmärkta för uppgiften, övningar och utbildningar.

- Men sen visar ju erfarenheten att när det väl händer så inträffar det vanliga strulandet, att de som hade ansvaret var på semester, och de som skulle ta hand om det i stället fick spel och så blev det kaos av alltihop ändå. Många poliser i ledande ställning som ansvarar för sånt här, har inte tillräcklig operativ erfarenhet, de är byråkrater, pappersvändare, säger han.

Om något motsvarande skulle hända i Stockholm så bryts all annan verksamhet, och vi förfogar över 500 poliser, vilket är tillräckligt, enligt Leif GW Persson.

Det är inte mängden poliser som är problemet, utan logistiken.

Persson ger norska regeringen beröm för att den tillsatt 22 julikommissionen.

- Det som hedrar norrmännen är att de faktiskt har gjort en ordentlig granskning av hur det gick. Nämligen att det gick väldigt dåligt. Och de är väldigt konkreta i sin kritik. Ytterst hamnar den ju i knät på olika personer som inte höll måttet, säger han.

Den 28 augusti ska Jens Stoltenberg redogöra för rapporten i stortinget.

- Då måste han ge svar. Han är ofta duktig på att snacka sig ur saker, men nu har oppositionen krävt tydlighet, säger Simonsen.