Ombedd att skriva om vad detta är vet jag inte riktigt hur jag skall börja. Vad just det beror på vet jag desto bättre. Det beror på att många människor inte vet vad det är fråga om över huvud taget, medan andra vet precis efter att ha läst om det i tidningen.

Det var som när Elvis dog och Expressens chefredaktör Bo Strömstedt bad mig skriva och förklara vad som hade gjort Elvis så stor. Jag skrev att antingen så vet man, eller också hör man inte dit och kommer heller aldrig att göra det.

Samma känsla av ett ämne inte riktigt gripbart infinner sig också nu. Från summa 80 bilar i Anderstorp 1978 har Power Meet växt till något som lika lite som Elvis låter sig förklaras av några ord på ett papper. Man måste ge sig tid att lyssna, man måste vara där och se.

Jag kunde förstås skriva att Power Meet är 10 000 amerikanska bilar på ett gärde, körda dit från världens alla hörn av entusiaster som alla älskar det mäktiga mullret av stora V8-motorer och för länge sen försvunna tider då bilar såg ut om bilar och gick att skilja åt bara genom att titta på lister och krom och huvkråkor.

Huvkråkor är de där som sitter längst fram på motorhuven och som ibland har formen av strömlinjeformade flygplan, eller av raketer på väg till Mars.

Förr fick man inte ha sådana blänken i fronten, eftersom de ansågs farliga för omgivningen. Nu plötsligt är det inte så noga längre. Det betyder inte att de nu är mindre farliga. Det betyder snarare att de inte var så farliga förut heller.

Det hade jag kunnat skriva - att Power Meet är en massa bilar på ett flygfält och en lång och bågformad marknadsgata, där man kan köpa allt från amerikanska kylskåp till nykromade kofångare och t-shirts som det står Koppartrans och Caltex på.

Om ni undrar varför jag skriver just kylskåp, så beror det på att jag en gång köpte just ett kylskåp på Power Meet i Västerås. Det är stort och amerikanskt, strömslukande, fullt av freon och det bästa kylskåp jag någonsin har haft.

Men Power Meet är så oerhört mycket mer än det. Det är ett ljus i mörkret som skär genom tid och rum och träffar centrum och nedre delen av Stora gatan som ett sökarljus. Det var där det började, allt det som nu under tre dagar i juli präglar en hel stad.

Ni ser bilden av Stora gatan högst upp på nästa sida. Den fanns överst på första sidan av Vestmanlands Läns Tidning lördagen den 28 november 1959 och rymmer allt som vid den här tiden var viktigt i mitt liv - barnförbjudna filmer på biografer som Saga och Röda Kvarn och en affär med Elvis-skivor som jag tidigare bara hade hört halva av på Radio Luxembourg.

Saga hade adressen Stora gatan 14 och det var där "Fartfeber" med Arne Ragneborn gick. Det var 1953, jag var 12 år och smet in. Eller om de såg mellan fingrarna, det hände.

Då "Fartfeber" kom tillbaka 1960 lanserades den som raggarfilmen nummer 1. Det var förstås inte riktigt sant, eftersom det inte fanns några raggare 1953. Ändå, fel tid eller inte, är det den bästa raggarfilmen av dem alla.

Jag lämnade bion nära nog i chock. Flera år senare såg jag en bil med skylten Car Angels på bakkofångaren glida förbi på Stora gatan. Car Angels var en raggarklubb i Stockholm, bilen så nära "Fartfeber" som det gick att komma i en stad som Västerås.

Mittemot Saga låg Eric Nilssons Musik, en affär inramad av neon och med en skivbar där man kunde sitta och lyssna på Elvis Presley i vita hörlurar. Jag tror neonljusen gick i grönt, men det är jag inte säker på. Däremot är jag säker på att det var på Eric Nilssons Musik som jag köpte varenda Elvis-skiva som fanns att tillgå, plattor som jag vårdade ömt ända till 1965, då jag i ett anfall av jag vet inte vad spelade dem sönder och samman i en bilgrammofon.

I bildens mitt, klapprande över gatstenarna, kommer en franskbyggd Ford, styrd av någon med händerna på en leopardmönstrad rattmuff och med ögonen med sig. Det är ju en raggarbil, ett fordon i tiden där man när som helst kunde vinna högsta vinsten bara genom att svänga in till trottoarkanten och säga rätt saker genom sidorutan.

Hur det gick vet jag inte. Allt jag vet är att bilen snart nog dömdes ut av polisen och gick till skrot. Det spelar ingen roll. Den fick sin stund i ljuset, plats på förstasidan i ett första historiskt reportage om raggarna i staden Västerås.

Allt detta - bilen, biograferna den passerade och de skimrande neonljusen kring Eric Nilssons Musik på Stora gatan 15 - är för mig delar av Power Meet.

Men det kunde lika gärna ha varit Sundsvall eller Gävle, vilken annan stad som helst i Sverige. Det fanns likadana gator också där, killar som jag, bilar, biografer, musikaffärer, neonbeströdda husfasader och människor fulla av drömmar och förhoppningar om något nytt och bättre. Det var ju fortfarande 50-tal, hjulen snurrade och i Trollhättan var en bil som hette Saab på god väg mot de mest sensationella försäljningssiffrorna i svensk bilhistoria.

Också i Detroit var det uppåt, inte minst hos Cadillac där man tog farväl av 50-talet med de mest spektakulära bakljusen som någonsin suttit på en bil.

Och så nu Power Meet i Västerås. Där kan man se dessa bakljus och fler Cadillac 1959 än någon annanstans i världen. Och inte bara det. Man kan se amerikanska bilar i tusental av alla sorter och fasoner, fler och fler för varje år som går, många av dem snyggare än de var som nya och kring dem ett myller av människor som alla kanske inte är fullt lika snygga som bilarna längre. Men vem bryr sig - inte de själva och inte någon annan heller.

Just på Power Meet är det för en stund tillåtet att vara sig själv och svepas med av något som man måste vara där för att riktigt förstå. Det är den största tidsmaskinen i världen, ett tittskåp med bilder från 50-talet och framåt som man inte trodde fanns, eller för länge sedan hade glömt. Och då menar jag inte bara bilarna, utan också all den kultur som kringgärdar dem i form av kläder, musik, livsstilar och inställning i största allmänhet.

Vad denna inställning egentligen består av är inte lätt att säga. Men den finns där. Elvis 1957 kunde ha gått där. Precis som han var. Det hade varit rätt.

Att tala om en enda stor familj är dock att ta i, men trots en käftsmäll eller två i nattens hetta finns där ändå en påtaglig gemenskap som är svår att hitta på andra håll. Man lappar heller inte på varandra läktarvis som på Råsunda fotbollsstadion och man river inte stan.

Också de styrande och stadens invånare har efter år av tvivel glidit in på galonsätet, slutligen övertygade om att Power Meet är något mycket mer än fyra fulla raggare på ett gärde. Det är en folkfest med besökare från över 40 länder, fullbokade hotell och restauranger och en tre dagar lång, glittrande PR-föreställning som man fått helt gratis och som gjort staden Västerås mer känd i världen än alla vykort och turistbroschyrer tillsammans.

Till världen hör USA. Det är amerikanska bilar och amerikansk musik det gäller. Hur man än räknar finns det heller ingen motsvarande bilträff i Amerika, som slår Power Meet i Västerås. Samtidigt får de många besökarna från USA äntligen svar på frågan vart alla deras gamla bilar har tagit vägen. De står på ett flygfält i Västerås.

Egentligen är det bara James Dean som fattas, James Dean och hans svarta Mercury 1949 från "Ung rebell". Men där går gränsen. James Dean är borta och den svarta Mercuryn inbäddad på ett museum i Reno. Den flyttar man inte. När man för 50 år sedan skulle flytta Porchen han dog i från Miami till Los Angeles, försvann den.

Som en levande länk till nuet har i stället Jay Leno fungerat. Ingen ung rebell, kanske, men heller ingen dålig ersättare, stor och känd tv-profil som han är och med hela garaget fullt av bilar och motorcyklar som mer än väl skulle försvara sin plats på Power Meet.

För att visa sin uppskattning av träffen i Västerås lät han för några år sedan instifta ett pris som hette The Jay Leno Car Award och som var pokalen alla på fältet helst av allt ville vinna. Samtidigt lät han hälsa att han kanske själv skulle åka över och lämna över priset - om bara tid fanns.

Det gjorde den aldrig. I stället har nu Västerås stad trätt in på scenen med en alldeles egen prispokal. Vad betyder det? Och vart tog rebellstämpeln vägen, alla de snedslitna bootsen, doften av bränt gummi och "Shake, rattle and roll"? Det är nog frågan som många med mig nu oroligt ställer sig.

Det kanske är tiden, helt enkelt, utvecklingen, följden av att bit för bit bli en del av det etablissemang man tidigare haft som livsluft att stå utanför.

Kanske är det också fel att blanda in James Dean, hans svarta Mercury från "Ung rebell" och den silverfärgade Porschen som aldrig gick i mål. James Dean finns inte längre, många i den unga generationen vet knappt vem han var och talar hellre om Eddie Meduza.

Men också han som åkte nerför Stora gatan i Västerås den där kvällen i november 1959 var säkert en ung rebell, kanske en av dem som precis som jag hade varit och sett filmen. Om han någonsin gick i mål är dock mer än jag vet. Men han kom där, kvällen var ung, fotografen på plats strax nedanför Uppmans Herrkonfektion och gatan full av nya och oanade möjligheter ända bort till Grand och Konditori Excelsior på andra sidan Kopparbergsvägen.

Också jag själv åkte där, varv efter varv, tillsammans med han som kallades Västerås James Dean och hade en grön Wolseley med träpanel.

Det händer att jag tänker på det. Det kanske är fel och må så vara. För mig var det ändå med Stora gatan, "Fartfeber" och "Heartbreak Hotel" som det en gång började, allt det som under tre dagar i juli fyller ett flygfält och kallas Power Big Meet ända borta i soliga Kalifornien.

Det var där - på väg till Salinas - som han kördse ihjäl sig.

Power Big Meet - raggarvärldens största tidsmaskin