Det är inte det att kvinnor är mindre värda. De har bara välsignats med andra kvaliteter än männen, egenskaper som inte passar en präst. Så resonerade de som på 50-talet motsatte sig kvinnliga präster. Kvinnorna ansågs för mjuka för att ge fast, andlig vägledning.
För många traditionellt lagda var palmsöndagen 1960 en sorgens dag. Prästvigningen i Storkyrkan av Margit Sahlin, Elisabet Djurle och Ingrid Persson sågs som fullbordandet av ett politiskt övergrepp mot kyrkan.
50 år efter att de första kvinnorna prästvigdes håller ämbetet på att bli ett kvinnoyrke. Mer än 70 procent av studenterna vid Sveriges pastoralinstitut är kvinnor.
Vad innebär det för kyrkan? Boel Hössjer Sundman, som är präst och forskare, menar att kvinnornas inträde har förändrat prästämbetet i grunden.
- Kvinnorna hade traditionellt andra erfarenheter, som blev en tillgång också för prästernas uppgifter. Det hjälpte nog också en del för männen att prästrollen förändrades när kvinnor kom in. Männen kunde också stiga ner från piedestalen och vara närmare människor, säger hon.
Det är just det som är problemet, anser den tynande skaran kvinnoprästmotståndare. De är i regel högkyrkligt lagda, där man anser att prästen, som Guds representant, ska vara höjd över församlingen.

Frågan om prästämbetets påstådda förfall är inte nödvändigtvis en könsfråga. Bland de högkyrkliga finns också många kvinnliga präster, som tycker det är en stor olycka att förknippas med utvecklingen av ämbetet från vördad auktoritet till en slags andlig fritidsledare.
Miriam Wredén Klefbeck prästvigdes i Strängnäs 2004 och har sedan studenttiden umgåtts i högkyrkliga kretsar. Hon uppskattar inte minst sammankomsterna hos Arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, som grundades som en protest mot beslutet att tillåta kvinnliga präster. Hon har inga problem att diskutera med människor som anser att Gud inte vill att hon ska vara präst.
- Det som blir uppenbart när jag är där är att det är så oviktigt. Så mycket av kyrklig förnyelse i dag handlar om helst andra saker, om kyrkosyn, gudstjänst och liturgi. Ämbetsfrågan är bara en liten del av det, även om man inte kan bortse från att den var anledningen till att Kyrklig Förnyelse grundades. Det vi har gemensamt, att vi tror på Jesus, är så enormt mycket större än det som skiljer oss åt, säger hon.
Det finns många som anser att kvinnoprästmotståndarnas teologiska argument bara är en täckmantel för kvinnoförakt.
Svenska kyrkans officiella hållning är att kvinnoprästmotståndet inte är en teologisk fråga, utan handlar om arbetsmiljö och diskriminering. Men Miriam Wréden Klefbeck säger att en förutsättning för hennes umgänge med kvinnoprästmotståndare är att de inte hyser något kvinnoförakt.
- Misogyni finns lika mycket i Svenska kyrkan som någon annanstans. Men den är inte överrepresenterad hos dem som inte tror att Gud kallar kvinnor till präster. När jag möter det i mitt jobb kommer det mycket oftare från de som inte är kvinnoprästmotståndare. De som är det har varit tvungna att reflektera väldigt mycket kring sin kvinnosyn. Sedan vet jag att andra kvinnliga kollegor har helt andra upplevelser, vilket jag självklart respekterar, säger hon.

I hundratals år har det funnits kristna som inte kunnat förstå varför kvinnor, som ju enligt bibeln är jämställda männen, inte kunnat bli präster. Men initiativet att öppna prästämbetet för kvinnor kom i Sverige inte underifrån, från de fromma.
I stället var det företrädesvis sekulära politiker som ansåg att statliga ämbeten skulle vara öppna för alla. Redan på 20-talet tillsatte regeringen en sådan utredning, men på grund av teologernas intensiva motstånd låg politikerna länge lågt.
På 50-talet aktualiserades frågan. Men ingen av dåtidens framträdande teologer ville ge sitt stöd till politikernas linje, vilket föranledde regeringen att ge en avdankad forskare uppdraget att bistå med teologisk ammunition. 1957 röstade ett nästintill enigt kyrkoråd mot reformen, men efter en kraftig tillrättavisning gick beslutet igenom året därpå.
Den ganska hårdhänta politiska hanteringen av frågan anses vara anledningen till att konflikterna blivit så uppslitande i Sverige.
Å andra sidan hade kyrkans kvinnor sannolikt diskriminerats i många år till om politikerna inte hade ingripit. I Finland, där beslutet snarare mognade fram, vigdes de första kvinnliga prästernas först 1988 och i England dröjde det ytterligare fyra år.

Stämningen i kyrkan 1958 var kaotisk. För att få de manliga biskoparna och prästerna att kunna leva med ett beslut som nästan alla var emot infördes en "samvetsklausul". De behövde inte samarbeta med, eller viga kvinnliga präster, om det gick emot deras övertygelse. Livet var inte lätt för de kvinnor som på 60-talet kom ut på en arbetsmarknad där de flesta makthavare inte ville veta av dem.
Först 1982 upphävdes samvetsklausulen, men på många håll levde ett kompakt kvinnoprästmotstånd kvar betydligt längre än så. Inte minst i Västra Götaland.
Det har Karin Långström Vinge fått känna av. När hon som nybakad präst av kyrkorådet inbjöds att predika i sin barndomskyrka i Berghem utanför Borås sa kyrkoherden bestämt nej. Efter tre års kamp fick hon slutligen, 2005, predika inför en fullsatt församling.
Karin Långström Vinge tycker inte att man, trots den officiella utfrysningen, kan säga att kyrkan har gått hårt åt kvinnoprästmotståndarna.
- Jag tycker att man har varit väldigt tillmötesgående och verkligen varit mån om att de ska ha det bra och vill man inte tjänstgöra med en kvinna så har det lösts på olika sätt, säger hon.
Även om kyrkan officiellt har blåst av konflikten har Karin Långström Vinge, med sina erfarenheter, svårt att se bråket som avslutat.
- Det är överspelar på så sätt att alla beslut är fasta och klara. Men det finns många i kyrkan och utanför som fortfarande har problem med den här frågan. Så länge det är så kan man ju inte säga att frågan är överspelad.

En av de som har problem, den kändaste av dem alla, är prästen Dag Sandahl, numera komminister i Högby på Öland. Det var när han letade efter vassa argument att drämma till kvinnoprästmotståndarna med som han insåg att han var en av dem. Då var Dag Sandahl 18 år gammal.
- Jag fann att det var ett politiskt beslut av en teologisk fråga, och att man inte tog upp bibelmaterialet tillräckligt allvarligt, säger han.
I 30 års tid har han, i allt stadigare motvind, fört en kamp mot förändringen av prästämbetet. Många av hans allierade har lämnat kyrkan, och åtskilliga har åldrats och dött. Varför ger han inte upp?
- Framgången från 1960 till nu är inte otvetydig. Den väckelse som man sa skulle komma med kvinnliga präster kom inte. När folk säger en sak och det blir tvärtom, då har man anledning att granska resonemangen. Det har jag fortsatt att göra, trygg i det faktum att jag är svenskkyrklig. Hör man hemma någonstans, då talar man fritt om problemen hemma. Det är vad jag gör.
Dag Sandahl känner sig snarast stärkt av att kyrkan inte längre ser ämbetsfrågan som någon konflikt.
- Det roar mig ännu mycket mera, den som säger så har ju förlorat. De sa att Vietnamkriget är inget problem, apartheid är inget problem, Hitler är inget problem. När makthavarna säger att något inte är ett problem, det är just då som det är ett problem.
Han vill till att börja med se en försoningsprocess i kyrkan. Därefter vill han ha en ny samvetsklausul, som även ger kvinnoprästmotståndare tillträde till alla kyrkans ämbeten. Prästen Miriam Wredén Klefbeck är kluven i frågan om samvetsklausulen. Den hade för- och nackdelar tycker hon. Hon anser hursomhelst att kyrkan behöver försonas för att såren ska kunna läka.
- Är det något frågan skulle vinna på både inom och utanför kyrkan så är det att det blir mindre generaliseringar, och att vi börjar prata med varandra och inte om varandra. Ingen "sida" är utan skuld.
Hennes kollega Karin Långström Vinge tror att konflikten kommer att vara död och begraven när ytterligare 50 år har gått.
- Då är kyrkan så pass långt ifrån den myndighetskyrka som vi var på 1900-talet, säger Långström Vinge.
- Att vara präst är inte en så stor maktgrej som det var då och då är det mindre intressant att hålla kvar patriarkala värderingar kring det.