Ett finger. Ett enda finger. Kanske finns det ingenting som är mer intressant än centerpartistens Sven Bergströms ena pekfinger politikvåren 2010.
Antingen använder han det i regeringens tjänst. Då trycker han på jaknappen för alliansens energiöverenskommelse i riksdagens omröstning om ett par månader.
Eller så pekar han finger i bildlig bemärkelse. Då står han upp för sin egen övertygelse som kärnkraftsmotståndare, och fäller sin egen regering i en känslig fråga strax före ett riksdagsval.
Fyra röster utanför det rödgröna blocket är vad som krävs för att stoppa förslaget.
Centerpartisterna Solveig Ternström och Eva Selin Lindgren samt exmoderaten och den politiske vilden Göran Thingwall har redan bestämt sig för att trycka på nejknappen.
Sven Bergström tvekar.
Vilden Göran Thingvall. Foto: Cornelia NordströmMedan han funderar tar debatten om alliansen och partipiskorna ny fart.
Urholkningen av riksdagens makt har, för all del, varit ett kärt ämne för politiker, journalister och statsvetare i åratal. Men under den senaste mandatperioden har diskussionen mer och mer kommit att handla om de enskilda riksdagsledamöternas makt och vanmakt.
Sven Bergström. Under turbulensen runt FRA-omröstningen sommaren 2008 tvingades de borgerliga kritikerna att vika sig för partigruppernas påtryckningar. I slutändan blev folkpartisten Camilla Lindberg den enda borgerliga ledamot som tryckte på nejknappen. Regeringen vann striden.

För några veckor sedan kom bakslaget. Det var då som riksdagen skulle ta ställning till en motion om att erkänna 1915 års folkmord på bland andra armenier och assyrier i Osmanska riket, det som i dag är Turkiet. De borgerliga partierna skulle säga nej, de rödgröna skulle säga ja, men inom båda blocken fanns politiker som tyckte tvärtom.
Fredrik Malm (FP), Urban Ahlin (S) och Mehmet Kaplan (MP) var utkvittade vid omröstningen. Men de tre borgerliga ledamöterna Agneta Berliner, Gulan Avci och Anneli Enochson samt vilden Thingwall var på plats och tryckte på jaknappen, tvärtemot alliansens linje. Förvånade kunde ledamöterna i kammaren konstatera att det fanns en majoritet för förslaget.
- Jag kan inte säga att jag blev glad för egen del, jag kände mer att det var bra. Det var bra att Sveriges riksdag hade fattat ett viktigt beslut, säger Agneta Berliner.
Eva Selin Lindgren. Foto: Roger VikströmEfter omröstningen har hon fått beröm från människor långt utanför politikens värld. Det är inte alla som ens har en uppfattning i själva folkmordsfrågan. Men de säger att hon har varit modig, att hon har stått upp för sina värderingar, och att hon är precis en sådan politiker som de vill se i riksdagen.
Agneta Berliner är lite kluven inför alla lovorden.
- Jag är helt övertygad om att jag röstade rätt i sak. Men det handlade inte om mod, det handlade om övertygelse. För mig var detta en värderingsfråga, säger hon.
Hon tillägger att debatten om riksdagsledamöternas makt blir lite orättvis mot alla politiker som stretar och gnetar och vinner mark för sina frågor i riksdagens utskott, utan att synas utåt i medierna.
Men det är inte bara journalister som gillar starka politiker.
Agneta Berliner. Foto: Håkan WikströmPartierna gör det också - i alla fall i teorin.
De är eniga över blockgränsen om att det på sikt ska bli lättare att personkryssas in i riksdagen.
- Partierna vill gärna att man driver sina frågor i valrörelsen, och är tydlig utåt. Men om man ska ha starka riksdagskandidater, måste man också ha starka riksdagsledamöter. Det är klart att man till viss del måste kompromissa när man väl har kommit in. Men man kan inte bara ändra personlighet eller ståndpunkter i viktiga frågor, säger Berliner.
Problemet för partierna är att de behöver göra upp med djupt rotade traditioner.
För partipiskorna är inget nytt inslag i svensk politisk historia.
- Partierna i Sverige har alltid varit starka, från demokratins genombrott och framåt. Det började med arbetarrörelsens organisering, och sedan följde de borgerliga partierna efter, säger Jenny Madestam, statsvetare som forskar kring partiledarskap.
Hon konstaterar att partipiskan är väldigt stark i både Moderaterna och Socialdemokraterna. Men tidsandan ställer till problem för partierna och deras nyrekryteringar.
- Vi ser en generell individualisering i samhället. Då får man en yngre generation som inte vill nöja sig med att koka kaffe i 25 år innan man gör skillnad. Det blir bekymmersamt för partierna, säger hon.
I FRA-debatten var det inte minst ett knippe jämförelsevis unga ledamöter som fick ta stryk - som centerpartisterna Annie Johansson och Fredrick Federley, folkpartisten Birgitta Ohlsson och moderaten Karl Sigfrid.
Kanske hade de förväntat sig något annat av sin statsminister - han som hade lovat att stå för ett lyssnande ledarskap. Innan Fredrik Reinfeldt tog klivet upp i partitoppen var han en brinnande förespråkare för personvalet och motståndare till partimakten. "Ibland behandlas vi riksdagsledamöter som, ursäkta uttrycket, panelhönor", sa han 1997.

Vad hände? Fokus politiska redaktör Torbjörn Nilsson ger en intressant förklaring i boken "De omänskliga".
Han påminner om att Reinfeldts mjuka ledarstil var djupt ifrågasatt vid tiden för FRA-debatten. Oppositionens försprång i opinionsmätningarna ansågs ointagligt. Det talades om statsministerns osynlighet. Men för många borgerliga sympatisörer var det stora problemet snarare hur Fredrik Reinfeldt betedde sig när han väl syntes.
"De längtade efter en auktoritet - en sådan som de var vana vid - som pekade med hela handen och röt i", skriver Torbjörn Nilsson.
Så en piskad Reinfeldt tog till parti- och allianspiskan. Han behövde bevisa att en borgerlig regering - tvärtemot tidigare erfarenheter - klarar att hålla ihop.
- Regeringsdugligheten har ju varit A och O för alliansen. Fredrik Reinfeldt har valt att bli den trygge statsmannen, som styr i krisen, säger Jenny Madestam.
Det är inte Fredrik Reinfeldt utan småpartierna i alliansen som får betala priset av inpiskningen. Frågan om utländska kvinnors rätt till abort skapade långtgående intern splittring i Kristdemokraterna hösten 2007. Centerpartiet tappade sin status som de liberala ideologernas favoritparti efter FRA-omröstningen ett knappt år senare. Båda partierna kretsar i dag runt fyraprocentsspärren till riksdagen.
- Både Kristdemokraterna och Centerpartiet har en identitetskris idag, säger Jenny Madestam.
Misstron mot det politiska etablissemanget som helhet riskerar också att växa, när riksdagsledamöterna framstår som maktlösa. Det kan möjligen gynna utmanarna i svensk politik, som Piratpartiet i EU-valet 2009 eller Sverigedemokraterna i årets riksdagsval.
Men kan nya partier ändra systemet? Knappast.
När Sverigedemokraterna höll valkonferens sista helgen i mars, vädrades intern kritik mot toppstyrningen av vilka som får kandidera till riksdagen. Men partiledningen stod på sig: Riksdagsgruppen måste gå i takt under de kommande fyra åren. Annars kan hela det politiska projektet sluta i kaos, som för Ny Demokrati i början av 90-talet.
Jimmie Åkesson och hans partivänner behöver bara snegla på exemplet Reinfeldt för att känna att de gör rätt. Även om alliansen är i underläge i opinionsmätningarna, är väljarnas förtroende för den mer auktoritäre Fredrik Reinfeldt stort.
I den senaste mätningen, som publicerades i Dagens Nyheter på skärtorsdagen, leder statsministern klart på alla punkter över huvudmotståndaren Mona Sahlin och Miljöpartiets populära språkrör Maria Wetterstrand.
Det kan löna sig att ta till piskan.
Och även om partiledningarna har makten över sina politiker, så är det väljarna som har makten över hur partiledningarna beter sig. Så den som vill peka finger åt det politiska etablissemanget, får kanske börja med att peka finger åt sig själv.