Onsdag 14 september 2005 var det riksdagsdebatt om asyl- och flyktingpolitiken och Peter Eriksson från Miljöpartiet använde sig av Astrid Lindgrens berättelser för att propagera för en generösare och humanare flyktingpolitik, för "att människor som i dag far så oerhört illa får en chans att börja om i det nya land som de redan befinner sig i":
- Jag tänker på Astrid Lindgrens Nils Karlsson Pyssling, den lille modige pojken som kommer fram under sängen när ingen ser och letar efter något att äta och till slut också någon att prata med.
Fyra år senare var det dags för författaren att bli ett slagträ för en helt annan syn på saken.
I ett tal i Ljungbyhed lördag 17 oktober 2009 insinuerade Björn Söder, partisekreterare hos Sverigedemokraterna, att Astrid Lindgren hade "sverigedemokratiska värderingar". Han beskrev "Bröderna Lejonhjärta" som partiets kampbok, och att den "på ett allegoriskt sätt beskriver Sverigedemokraternas politiska vision".
I samma andetag sa Björn Söder att SD vill bekämpa "svenskfientligheten" och att alla som inte "vill arbeta, göra rätt för sig och ta till sig vår kultur och våra värderingar är välkomna och de som är emot reser hem igen. Passar det inte så är det bara att åka hem".
Astrid Lindgrens barn, släktingar, vänner och skådespelare som gestaltat hennes figurer på film och i tv protesterade.
Margareta Strömstedt, som stod författaren nära under 40 år, kallade Sverigedemokraternas utspel "vansinnigt":
- Hon skulle ha varit den ledande opinionsbildaren mot Sverigedemokraterna tror jag.
Att SD fick den mediala uppmärksamhet partiet sökte är tveklöst, men när reaktionen blir så explosivt negativ uppstår frågan om det verkligen kan vara värt det. Jenny Madestam är statsvetare på Stockholms universitet och har forskat om svensk partipolitik.
Björn Söder hävdade den 17 oktober att Astrid Lindgren hade sverigedemokratiska värderingar. Foto: Sven Lindwall Hon säger:
- Jag tror inte att Sverigedemokraterna tänker i de termerna. Partier tänker i partiers egenintresse, det är bära eller brista och kritiken spelar inte så stor roll. Budskapet klingar positivt, är redan använt och har gått in till mottagarna. Precis som reklam talar det omedvetet till oss.
Det är inte första gången Sverigedemokraterna har använt detta grepp. I en valfilm inför valet 2002 använde partiet Ulf Lundells sång "Öppna landskap" utan kompositörens tillstånd.
Lundell gick i taket, och hotade att stämma SD om de inte plockade bort låten från webbsidan och valmaterialet och lovade att de aldrig mer skulle använda hans musik.
- Det blev till sist en förlikning. Ulf var väldigt upprörd, säger advokat Stefan Widmark, som skötte ärendet åt Lundell.
I USA har liknande kollisioner med kända artister inträffat flera gånger under presidentvalskampanjer. Många politiker chansar, i stället för att fråga - för då riskerar de ett nej.
Redan 1984 retade Ronald Reagan upp Bruce Springsteen genom att under sin kampanj spela "Born in the USA", en sång som handlar om hur svårt det är för Vietnamveteraner att komma tillbaka i samhället. Rockstjärnan protesterade högljutt och Reagan backade.
Springsteen har sedan dess gjort konserter för demokratiska kandidater som John Kerry och Barack Obama.
Inför valet 2000 spelade George W Bush låten "I won't back down" med Tom Petty på varenda möte. Tom Pettys förläggare Randall Wixen skrev ett brev till Bush i februari 2000 där han uppmanade Texasguvernören att "omedelbart upphöra med och avstå all användning av låten i samband med kampanjen". Tom Petty menade att nyttjandet av hans musik gav intrycket att han stödde kampanjen - "vilket inte är sant". George W Bush gav med sig, men vann valet i alla fall.
Ulf Lundell fick sin låt "Öppna landskap" kidnappad av Sverigedemokraterna. Foto: Ulf RydTom Petty lät i stället demokraten Hillary Clinton använda låten inför presidentvalet 2008. I den kampanjen hotade i stället Jackson Browne med rättsliga åtgärder om inte republikanen John McCain slutade spela låten "Running on empty" under sina möten.
I Sverige är det inte så vanligt att "kidnappa" musik, men det är desto mer frekvent att ta till sig gamla socialdemokratiska legender. På främlingsfientliga Nationaldemokraternas webbsajt står om den socialdemokratiske ledaren Per-Albin Hansson att hans idéer "skulle förkastas helt och hållet" i dagens socialdemokratiska samhälle: "Mona Sahlin skulle utan tvekan ha spottat honom i ansiktet och kallat honom för nazist".
Både Nationaldemokraterna och Sverigedemokraterna påstår att Per-Albin Hansson, mannen som grundlade folkhemmet, skulle ha varit med i deras parti om han levt i dag.
- Per-Albin skulle rotera i sin grav om han hörde det. Han bildade samlingsregering under kriget och såg till att något nazistparti aldrig växte till i Sverige, säger Lotta Gröning, som doktorerat på socialdemokratins historia.
Moderaternas omvandling de senaste åren har bland annat handlat om att bejaka uttryck som förknippats med Socialemokraterna: arbetarparti, solidaritet, jämlikhet, upp till kamp och folkhemmet. På stämman i Västerås i augusti lyfte Fredrik Reinfeldt fram den gamle S-ledaren Tage Erlander som en förebild.
Statsvetaren Jenny Madestam:
- Det är inte så konstigt, utan ganska begripligt. Socialdemokrater har suttit vid makten och haft formuleringsprivilegium under så lång tid. I moderaternas fall är det så uppenbart att de är ute efter att förändra sin profil till något som svensken i gemen känner mer för, något som associeras med det som är väldigt positivt.
Däremot är det mer problematiskt för Mona Sahlin att hylla den gamla socialdemokratin, menar hon.
- Då kan hon kallas bakåtsträvare, och det vill hon för guds skull inte förknippas med. Det är speciellt svårt för Mona Sahlin, som velat bryta med Göran Persson och haft ambitionen att komma med något nytt och fräscht.
Under 1980-talet och början av 1990-talet blev den svenska flaggan intimt associerad med rasistiska och främlingsfientliga rörelser. När Ulf Lundell i protest mot detta avslutade sin konsert i Globen i Stockholm 10 december 1993 genom att spela framför en gigantisk svensk flagga blev det startskottet för medborgarna att ta tillbaka symbolen från rasisterna. I dag är nationaldagen 6 juni en helgdag och flaggor bärs inte bara av skränande nynazister.
Borde Mona Sahlin försöka återerövra Per-Albin Hansson och folkhemmet från Sverigedemokraterna?
Lotta Gröning svarar:
- Absolut. Hon borde läsa på om sin historia.
Kanske skulle Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund också ägna sig åt historiska studier. När han 12 oktober i år väckte debatt med uttrycket "verklighetens folk" citerade även han Astrid Lindgren, bland annat när Emil i Lönneberga hissade upp lilla Ida i flaggstången.
Men formuleringen "verklighetens folk", som användes i samma tal, är myntat av ett annat svenskt riksdagsparti. I riksdagen 1992 lanserades det av missnöjespolitikerna i Ny demokrati, som mest av allt förespråkade en restriktivare invandringspolitik. Såväl partiledaren Ian Wachtmeister som riksdagsledamoten Harriet Colliander använde uttrycket "verklighetens folk" under riksdagsdebatter. Ingen av dem har hittills krävt att Göran Hägglund ska sluta använda det.
Socialdemokraterna försökte i somras åka snålskjuts på Sveriges Radios klassiska sommarpratare genom att döpa ett webbradioinslag till just "Sommarpratare". I ett brev från chefsstrategen Staffan Sonning hotade SR med att det kunde bedömas som varumärkesintrång också juridiskt.
Snyltandet är inte alltid blodigt allvar.
Många skrattar gott åt Vänsterpartiets Lars Ohly, som i april 2003 med emfas hävdade att han på 1960-talet hade spelat fotboll mot legenden "Nacka" Skoglund. Det visade sig vara helt fel - Lars Ohly var bara 11 år när matchen spelades och ingen av A-lagsspelarna i Rydbo kunde minnas att han var med.
Källor: New York Times, Time, CNN, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Resumé.
