Trädgrenarna dignar av kulörta ­lyktor i orange och gult. Snapsvisorna ekar ut över de lummiga villakvarteren. Det smaskas och slafsas och skålas i immiga glas medan middagsgästerna antar samma färg som de inmundigade ­kräken.
Kräftan visar sig vara större än avståndet mellan spröt och stjärt. Den är större än raj-rajet i augusti, den sista hyllningen till den falnade ­sommaren och avstampet inför höstens ­vedermödor. Kräftfrågan har minst lika många förgreningar som djuret har ben. I kräftan samlas allt från människans miljöpåverkan, ritualer och - så klart - njutning.
Njutningen till att börja med.

Mat- och vinkännaren Carl-Jan ­Granqvist äter helst signalkräftor från Hjälmaren. Det ska vara som förrätt med mycket rostat bröd och västerbottensost.
- Dagens signalkräftor är bra och inte så stickiga och äckliga som de var förr i världen. Först suger man på kräftan underifrån, sedan bryter man upp skölden och suger uppifrån. Sen tar man klorna och sparar stjärten till sist. Är det dessutom en hona med rom så är det inte en nackdel. Jag har min egen speciella liturgi.
Till de rodnande skaldjuren serverar Carl-Jan Granqvist helst öl från provinsiella bryggerier. Och så nubbe, kryddad med gullviva.
- Spriten dricker vi uteslutande för sången. Man kan ju inte sitta och torka, säger han.
Och när man har blivit för kladdig om ­ händerna förslår inte servetter. Nej, allra helst ska kräftätaren uppfriskas med ett bad innan middagen kan fortsätta, enligt Carl-Jan Granqvist.
Ritualer. Symbolik. Det är inte bara kräftornas smak som får oss svenskar att ställa till med kräftskivor. ­Ätandet ger en speciell gemenskap inom ­gruppen och även nationsgränserna. Traditionen att äta kräftor växte fram under nationalromantiken i slutet av 1800-talet. I början var kräftkalasen främst en njutning för överklassen men spred sig till medel- och arbetarklass.
- Poängen är att vi sörplar, att vi äter brännvinsost, att vi dricker nubbe. Men när vi firar vår gemenskap betyder det också att vi utesluter andra. Kräft­skivorna följer en ritual där det anses vara bättre ju mer autentiskt det är, alltså anses svenska kräftor bättre än utländska, säger Jonas Engman som är intendent på Nordiska museet.

Apropå svenska kräftor. ­Undertecknad har minnen från barndomen då vi lade ut burar i en älv och vittjade ­fångsten sent på kvällen, hur mamma ­näsrynkande plumsade ned de grå ­djuren i det kokande vattnet och hur de senare serverades dilldoftande ur en lila plastskål. Min farfar, som var den första att upptäcka kräftorna i älven, trodde att det var stora ­spindlar.
Nej, inte så illa. Det var flodkräftor. Och de kravlar ­ omkring där än i dag. Var ­ älven ligger? Det får förbli en ­ hemlighet.
Inte alla svenska ­vatten är begåvade med ­flodkräftor. Faktum är att ­flodkräftan, som anses vara den godaste, är rödlistad och utsatt för akut hot. Största faran är kräftpesten som sprider sig som elden på grund av illegal utplantering av signalkräftor, ­berättar Lennart Edsman som är kräftforskare vid sötvattenlaboratoriet på Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU.

Signalkräftan hämtades från Nordamerika på 1960-talet eftersom den skulle vara immun mot kräftpest, något som senare visat sig vara fel. Men då var det för sent. Numer är 90 ­procent av alla sötvattenkräftor som ­fiskas i Sverige signalkräftor. I ­Sverige fångas ungefär 1 700 ton kräftor per år. Sammanlagt äter ­svenskarna 4 500 ton.
- Utvecklingen går inte att vända. Ryktet går, du vet hur det är med fiskehistorier. Folk blir helt galna när de hör talas om fångster på 50 kräftor per bur och att det funkar fantastiskt med signalkräftor i Vättern, men det stämmer ju inte heller, säger Lennart Edsman.
Men slaget är allt annat än vunnet. SLU jobbar för att freda och behålla de få flodkräftvatten som finns kvar. Flodkräftan finns främst i Norrbotten, ­ Västerbotten, Jämtland, Västernorrland och Gävleborgs län och Dalsland, Värmland och Dalarna. Runt om i landet finns kräftrapportörer som rapporterar till länsstyrelsen.
Men vad är problemet med signalkräftor, kan vi inte bara acceptera att de dominerar och nöja oss med det?

Nej, nej, menar ­Lennart Edsman. Tvärtom. Nu visar det sig att inte heller signalkräftorna mår prima liv.
- Sedan en sex år tillbaka märker vi att fångsten har backat på många håll. Vi vet inte varför. Och är man ute efter pengar så kan det vara bra att veta att man får mycket mer betalt för flodkräftor, säger han.
En koll med ­Östermalmshallen i Stockholm bekräftar Edsmans uppgift: Färska svenska ­signalkräftor kostar 450 kronor kilot och flod­kräftorna går loss på 890 kronor kilot.
En som handlar med kräftor, både svenska och utländska, är Carl ­Bergström som driver Bergströms ­delikatesser. Han började att ­importera kräftor från Louisiana i USA under 1980-talet. När tillgången minskade under 1990-talet gick han över till ­kinesiska. Även tillgången på kinesiska kräftor går ned så småningom, tror han. Anledningen till det är den ­växande medelklassen i Kina.
- På sikt äter kineserna själva upp alla kräftor, säger han.
Frågan är varifrån ­kräftorna då ska hämtas. Armenien, ­hoppas Carl Bergström. I ­början av 2000-talet byggde han en fabrik vid Sevansjön tack vare att kräftorna där liknar våra flodkräftor i smak och utseende. Efter alla år har han ännu inte kommit i gång ordentligt med ­produktionen.

Han låter matt och skrattar ­uppgivet då och då när han berättar sin ­osannolika historia om EU-byråkrati och företagande. Den rymmer ett antal rövarhistorier, som när han ingick ett avtal med en general för att få skydda kräftfabriken vid Sevansjön. När ­avtalet om beskydd slöts skålades det i ­guldglas så tunga att Carl Bergström tvingades använda båda armarna för att orka lyfta det.

Efter kringelikrokar mellan Bryssel, Armenien och Örnsköldsvik därifrån han kommer stod allt klart för kräftsäsongen 2008. Då invaderade Ryssland Armeniens grannland Georgien. Tidpunkten hade inte kunnat komma mindre lägligt. Så gick även det årets kräftsatsning i stöpet eftersom alla flyg användes till att transportera människor och krigsmateriel. Företaget fick en ekonomisk smäll och alla pengar har gått åt till att reparera skadorna. Nu, snart, är Carl Bergström på banan igen.

- Jag är en ­tjurskallig norrlänning som tror på att fullfölja det jag har ­börjat med. Jag har mindre volymer från Armenien i år och ­siktar fullt ut på kräft- säsongen 2012, säger han.
Även om det kan vara tufft att handla med kräftor så är det ännu tuffare att vara kräfta. Inte bara så här års, konstaterar Lennart Edsman. Han ­berättar att av ungefär 150 ägg som varje kräfthona lägger överlever ungefär tio kräftor till nästa år. Därefter minskar antalet överlevande konstant.

Fram till 1994 hade vi ett lagstadgat datum för kräftpremiär, där efter får kräftor fiskas och ätas året runt. Hur kommer det sig då att vi håller fast vid detta datum? Jonas Engman filosoferar kring att det inte spelar någon roll att premiär datumet är borttaget enligt lag.
- Det är en intressant fråga. Kräft­ätandet följer mönstret som andra ­ritualiserade högtider.

Lagstadgat eller inte. Den drygt hundra­åriga traditionen har knipit tag om svenskarnas hjärtan. Med tiden kanske den blir allmängods även bland svenskar med annat etniskt ursprung. Hur personer med invandrarbakgrund ser på kräftskivorna finns det liten forskning kring, berättar Engman.
- Det är en spännande fråga som handlar om hur immigranter ser på sin identitet, om man vill bli svensk eller om man är mer splittrad och avstår från svenska seder. Förhoppningsvis får vi forskning i framtiden kring det, säger Jonas Engman.

RÄTTELSE: I ingressen stod det tidigare "rödskaliga insekter", rätt ska vara delikatesser.