Det mullrade utanför mitt hotellfönster i går morse. Jag lär inte ha varit den enda som under något kort ögonblick hajade till. Tänk om...
Men det hängde mer än symboliskt mörka moln på decemberhimlen över Seoul i går. Det var denna gång bara åskan som gick.
Men om strider någon gång skulle sätta igång vid gränsen mot Nordkorea så kommer dånet att höras här i Seoul. Det tar inte ens en timme med bil att köra från Sydkoreas huvudstad upp till den demilitariserade zonen, gränsen längs den 38:e breddgraden, gränsen som klyver den koreanska halvön i två synnerligen motsatta delar.
Det finns 1,1 miljoner nordkoreanska soldater på den andra sidan. 700 000 sydkoreaner på denna, plus 28 000 amerikaner.
Detta är platsen där det kalla kriget aldrig tagit slut. Och gränsen är så nära att Nordkorea med sitt artilleri når mångmiljonstaden Seouls norra förorter.
Några kilometer från gränsen finns ett utsiktstorn där man i fjärran kan se Nordkorea. "Vi sänder mat till Nordkorea, men den går ju bara till soldaterna", säger 75-årige sydkoreanen Kim Sam-jun. Foto: Axel ÖbergDär – intill ett rostigt, sönderskjutet ånglok, ett minne från Koreakriget – möter jag 75-årige Kim Sam-jun och 76-årige Jung Bo-yueng. Först är de skygga och ovilliga att prata, precis som många koreaner, men när vi undrar hur de reagerar på Nordkoreas artilleribeskjutning av den sydkoreanska ön Yuenpyeong i tisdags, så blir de snabbt upprörda.
– Vi måste sluta sända hjälp dit! dundrar Kim Sam Jun. Vi sänder mat, men den går ju bara till soldaterna som sedan attackerar oss.
De är bägge gamla nog att minnas Koreakriget, men tycker att den sydkoreanska regeringen har varit alldeles för mjuk i sina svar. De egna minnena från kriget avskräcker dem inte. Så är det ofta i Sydkorea. Det är de äldre som hökar, den yngre generationen vill gå försiktigare fram.
– Vi borde ha sänt in vårt flyg, säger Jung Bo Yueng.
Kim Sun-il flydde från Nordkorea efter att hennes femårige son dött i svält. Hon heter egentligen något annat. Foto: Axel ÖbergHan får medhåll och mer därtill av en grupp – mestadels äldre herrar – i centrala Seoul som demonstrerar och bär plakat med texter som:
”Bomba Pyongyang”
”Död åt Kim Jong-il”
”Död åt Kim Jong-un”
De verkställer symboliskt sina dödsdomar också. De placerar fotografierna på en liten kista och tänder på med hjälp av sprejburkar som förvandlas till eldkastare i miniatyr.

Det råder ingen tvekan om att Nordkoreas attack har väckt mycket heta känslor bland sydkoreanerna. Samtidigt ser livet på ytan ut som normalt.
Rädslan för krig är förmodligen större i Stockholm, Tokyo och Washington än vad den är här, fem mil söder om gränsen.
– Affärerna går som normalt, berättar bläckfiskförsäljaren Kim som har ett stånd vid affärsdistriktet Myeongdong.
Gågatorna är packade långt in på kvällen.
– Vi har varit med om sådana här kriser förr. Jag hoppas bara att Sydkorea inte slår tillbaka och provocerar fram något värre.
Men även om sydkoreanerna genomlevt nordkoreanska provokationer förr så är det ändå något som har förändrats detta år. För första gången har Nordkorea exempelvis använt en torped för att sänka en sydkoreansk fregatt. Det hände i mars och 46 sydkoreaner dödades.
USA VISAR MUSKLERNA. Hangarfartyget "USS George Washington" med sina 6 000 besättningsmän och 90 stridsflygplan har nått Gula havet. Amerikanernas fyra dagar långa militärövning tillsammans med Sydkorea retar gallfeber på Nordkorea. Och för första gången har Nordkorea satt in artilleri. Och dessutom beskjutit
sydkoreanskt territorium.

Yeonpyeong är en bergig utpost drygt två timmars gropig, rullande båtfärd väster om det Sydkoreanska fastlandet.
Här bodde cirka 1 600 civila fram till i tisdags.
När jag besöker ön två dagar senare har de flesta civila evakuerats därifrån.
Specialförband från kustgardets Special Sea Assault Team väntar i stället i hamnen där övergivna bilar står parkerade.
Det behövs sedan inte många steg inne i byn förrän de första skadorna blir synliga. Utblåsta fönster på ett tvåvåningshus. En bit längre in i byn väntar ruinerna av det som en gång var byns snabbköp.
Någon ursäkt från Nordkorea lär det inte komma. Pyongyang beskyllde i går tvärtom Sydkorea för att ha använt ”mänskliga sköldar” på Yeonpyeong. Nordkorea ligger strax norr om ön, synlig för blotta ögat när vädret är klart. Nordkorea har aldrig godkänt gränsdragningen till havs och menar att Yeonpyeong och en grupp andra mindre öar egentligen borde tillhöra Nordkorea.
Den 47-åriga Kim Sun-il blev lika upprörd som de flesta andra i Sydkorea när hon hörde nyheten i tisdags. Men för henne var känslorna ändå mer kluvna. Nordkorea är hennes forna hemland, landet hon flydde ifrån.
– Min syster bor kvar där, alldeles i närheten av Yeonpyeong, fast på den nordkoreanska sidan, berättar hon.
– Jag är rädd nu att något mer ska hända när övningen börjar. Nordkorea är i ett väldigt, väldigt känsligt läge.

Nordkorea är världens mest isolerade land. Ingen vet riktigt varför landet agerar som det gör. Dess egna invånare växer upp på propaganda om Kim Jong-ils storhet och landets överlägsenhet.
– Kim Jong-il var som en far för mig, berättar Kim Sun-il. Hon heter egentligen något annat. Eftersom hon har släkt kvar i landet vill hon inte ha sitt riktiga namn tryckt i en svensk tidning.
Själv flydde hon därifrån i januari 2003. En flykt hon hade planerat i tre år.
– Jag bestämde mig år 2000. Det var det året min femåriga son dog. Han svalt ihjäl. Vi hade inget att äta. Vi gick upp i bergen för att plocka gräs att koka soppa på. Så illa var det.
I fjol lyckades cirka 3 000 nordkoreaner fly därifrån. De flesta bor – liksom Kim Sun-il gjorde – i norra delen, på gränsen mot Kina.
– Jag flydde med min dotter, min syster och hennes familj och vi gick över Tumen-floden på natten. Min första måltid i Kina var ris och griskött. Det var första gången jag ätit kött på evigheter.
Hon bodde först några år i Kina innan hon 2006 kunde ta sig till Sydkorea via Vietnam. Livet i Kina var osäkert för henne som nordkorean, hon riskerade att skickas tillbaka om hon greps av kinesisk polis.
Även den 37-årige Kang Woo-chan flydde från Nordkorea. Han tillbringade ett år i kinesiskt fängelse efter att ha försökt ta sig in på den sydkoreanska ambassaden i Peking.
Han tror inte att Nordkorea kommer att vara dumdristigt nog att genomföra en ny attack så här snart efter tisdagens artillerianfall. Och han är besviken på Sydkoreas svar.
– Sydkorea borde ha svarat tuffare och slagit tillbaka. Nordkoreas vapen är gamla. Vi kan besegra dem.
Han borde veta. Han tjänstgjorde själv fem år i Nordkoreas armé. Nordkorea satsar sina resurser på militären och under de år han var soldat behövde han inte lida brist på mat, medan resten av landet svalt.
– Vi fick ordentligt med mat. Griskött fick vi en gång i veckan. Om ledarna då kallat ut mig i krig så hade jag gladeligen följt order. Jag hade velat bli en hjälte. Och jag var då säker på att Nordkorea skulle vinna.
Nu vet han bättre, säger han. Han tror inte att Nordkorea har en chans om det verkligen skulle utbryta krig mellan nationerna. Och han tror inte att Kim Jong-il vågar gå till anfall.
– Hans soldater tror säkert att de kan vinna en konflikt, men jag tror att ledarna själva inser. De vet.

Men det råder ingen tvekan om att stämningen är mycket spänd när Sydkorea och USA i dag inleder sin fyra dagar långa övning i Gula havet. Övningen är planerad sedan länge, men hangarfartyget USS George Washingtons närvaro är en nytillkommen styrkedemonstration från USA sida.
Nordkorea har – sin vana trogen – varnat i småhysteriska ordalag.
Övningen kallas en ”oförlåtlig provokation” som kan förvandla området till ett ”hav av eld”. Nordkorea varnade även Sydkorea i måndags under den pågående övningen Hoguk. Dagen efter kom artillerianfallet.
Men Sydkorea backar inte, och generalmajor Christer Lidström, befälhavare för den svenska övervakningsstyrkan i den demilitariserade zonen, förstår dem:
– Sydkorea kan inte låta Nordkorea diktera villkoren för hur och när de ska öva.
Att backa nu skulle också kosta på inrikespolitiskt. I går hölls också en mycket känslosam begravning av de två soldater som dödades på Yeonpyeong i tisdags. Två civila dödades också.
Och nordkoreanerna har varnat och hotat så många gånger förr att det är lite ”vargen kommer” över deras brösttoner.
Men det är nu inte bara nordkoreanerna som ogillar militärövningen. Även Kina har uttryckt sitt missnöje.

Kina är Nordkoreas allierade och det enda land som har något inflytande på regimen i Pyongyang. Kina har uppmanat till lugn efter artilleribeskjutningen, men inte heller denna gång förmått sig till att öppet kritisera nordkoreanerna. Men Peking lär inte glädjas åt Kim Jong-ils ständiga provokationer. Det finns få saker Kina fruktar mer än en ny konflikt på den koreanska halvön, en konflikt som förmodligen skulle leda till en total kollaps av Nordkorea.
Det skulle i sin tur leda till stora flyktingströmmar in i Kina och i värsta fall att USA kan flytta fram sina positioner ända fram till den kinesiska gränsen. Ett mardrömsscenario för Kina.
Det Kina nu önskar är att de de diplomatiska samtalen med Nordkorea i de så kallade sexpartssamtalen ska återupptas.
USA har hittills ställt sig avvisande och kräver att Nordkorea först ger upp sina kärnvapenambitioner.
Men det finns också risker med ett nästan totalisolerat Nordkorea. Ett svältfött Nordkorea som inte anser sig ha så mycket att förlora att uppträda på ett sätt som få andra nationer skulle komma undan med.
Så om militärövningen nu genomförs utan incidenter och situationen åter börjar lugna ner sig, så är det nog inte omöjligt att någon slags diplomatisk offensiv kommer att följa.
Den koreanska halvön har inte råd att uppleva fler veckor liknande den som just gått.