Bara en månad efter sitt tillträde markerade påve Benedictus den sextonde att han ville helgonförklara sin nyligen avlidna företrädare. Enligt reglerna ska en person ha varit död i minst fem år innan den snåriga vägen mot en helgonförklaring öppnas. Men inspirerad av massornas slagord "Santo Subito!" (helgon genast!) gjorde påven ett undantag för den omåttligt populära och älskade Johannes Paulus den andre.
En helgonförklaringsprocess är en slags rättegång. Man samlar så mycket uppgifter som möjligt om det tilltänkta helgonet, söker igenom allt som finns skrivet, intervjuar tusentals vittnen, och lägger fram bevisningen inför Helgonkongregationen i Vatikanen.
Den så kallade postulatorn, "Guds advokat", har i uppgift att lyfta fram allt som talar för en helgonförklaring.
När det gäller Johannes Paulus har tiotusentals sådana helgonlika handlingar och egenskaper lyfts fram av postulatorn Slawomir Oder. Men i den sekulära världen är det framförallt en uppgift som har uppmärksammats. Att den förre påven brukade piska sig själv.

Jorge de Salas. Foto: Daniel Sidenbladh"I hans garderob, bland kläderna, hängde ett slags bälte på en klädkrok som han använde som piska", kan man läsa i den nyutkomna boken "Därför ett helgon" där Slawomir Oder har sammanställt all sin bevisning.
Fader Fredrik Emanuelson, handläggare för eukemenik på katolska biskopsämbetet i Stockholm, säger att tillfogandet av fysisk smärta kan vara ett sätt att ta del av Jesus lidande.
- Att tillfoga sig själv fysiskt lidande är ett uttryckssätt. Det har inget eget värde i sig. Men i hela kristendomen är korset centralt. Det stora mysteriet är att i allt gott som Gud har givit har det ändå kommit in någonting som är ont, vi kallar det synd. Lösningen formuleras i korset. Att Gud blir människa i Jesus Kristus, tar på sig våra synder, lider, dör och därefter för oss vidare mot frälsning, uppståndelse och evigt liv. Att tillfoga sig själv lidande kan för vissa människor vara ett sätt att fysiskt påtagligt vara en del av Kristus lidande. För andra av oss är det helt främmande, säger Fader Fredrik Emanuelson.

Anton Geels. Självpiskandet, som brukar kallas gissling eller flagellering, är en katolsk tradition med djupa rötter och något som många kända helgon har ägnat sig åt, däribland vår tids Saliga Moder Teresa såväl som den medeltida munken sankt Franciskus av Assisi.
Som fenomen uppstod självgisslingen på 1000-talet, när den flitigt självgisslande, och sedermera helgonförklarade, munken Petrus Damianus gav ut en hyllningsskrift i ämnet. Han var djupt beundrad och många andra munkar började göra som honom. Snart var självgisslingen en rutin på de flesta kloster och förblev så genom hela medeltiden.
Vissa gick över styr. På 1300-talet uppstod de så kallade "flagellanterna", en religiös sekt som piskandes sig själva drog fram genom städerna och lämnade spår av blod efter sig. Med jämna mellanrum uppstod nya, liknande sekter. 1349 fördömdes dessa av påven. Under den spanska inkvisitionen slogs de sista flagellanterna blodigt ned.

Självgisslingen har dock levt kvar in i våra dagar. Men att göra det som flagellanterna anses syndigt och ogudaktigt. I samband med påskfirandet i det katolska Filippinerna påbjuder en lokal tradition att människor piskar sig blodiga till minne av Jesus. Vissa brukar till och med spika upp sig själva på kors. Vatikanen har, förgäves, fördömt, handlingarna. Självspäkning ska ske med måtta och i enskildhet. Detta är fader Jorge de Salas noggrann att påpeka. Han talar ödmjukt, med mjuk spansk brytning, men gestikulerar tvärsäkert.
Jorge de Salas är biskopsvikarie med ansvar för juridiska frågor och medlem i Opus Dei, den organisation inom den katolska kyrkan som allra mest förknippas med självgissling och annan typ av så kallad kroppslig mortifikation. Medan självgissling anses ha försvunnit som bred företeelse inom katolicismen på 50- och 60-talen är Opus Dei öppna med att det är något som vissa medlemmar ägnar sig åt.

Mortifikation kommer från latinets ord för att döda och det handlar om att döda den synd som alla människor enligt katolicismen bär med sig sedan födseln. Påven är inget undantag. Mestadels sker mortifikationen "passivt". Det handlar då om att möta svåra motgångar i livet utan att brytas ned och ge utlopp för synden. Att gissla sig själv är ett exempel på "aktiv mortifikation". Enligt Jorge de Salas kan man också se det som en förberedelse inför lidande. Han jämför med hur idrottsmän tränar inför tävlingar.
Självspäkning är inte bara en kristen företeelse. Både inom hinduismen och islam plågar vissa fromma sina kroppar. Jorge de Salas tycker det är viktigt att skilja på andra religioners "fakir-traditioner" och mild, kristen kroppslig mortfikation. Men Antoon Geels, professor i religionshistoria vid Lunds universitet tycker inte det är befogat.
- Som religionsvetare gör jag ingen åtskillnad. De tycker väl att de är unika på så sätt att man späker sig för att man gör det i Kristi efterföljd. Motivet kan skilja sig, men fenomenet att med hjälp av kroppen uppnå en högre andlig utveckling är gemensamt.

Psykofysiologiskt handlar det om att försöka uthärda smärta för att visa sin stora kärlek och hängivenhet till Gud, säger Antoon Geels.
I Dan Browns bok "Da Vinci-koden" piskar sig Opus Dei- munken Silas blodig för att sona sina synder. Sådant övervåld går emot kyrkans lära och Jorge de Salas skrattar uppgivet när bokens "galna" skildring av hans organisation kommer på tal. Enligt de Salas har svenska Opus Dei ett 60-tal medlemmar. En del av dem gisslar sig själva och de Salas påpekar noga att det inte är någon stor, eller viktig sak i livet.
- Man gör det i sitt eget sovrum. Man ber under tiden, till exempel Fader vår eller Ave Maria. Man gör det i någon minut eller så.
När det gäller Johannes Paulus den andres självpiskning menar Jorge de Salas att det är talande att det inte var allmänt känt medan han levde.
- Jag har aldrig sett att biografier om påven har talat om detta. Förmodligen berättade påven aldrig om det för någon. Det han gjorde i sitt intima liv, det handlade om hans andlighet och sådant berättar man inte för andra.

På frågan om varför självspäkning är så pass ovanligt i våra tider svarar Jorge de Salas att det tvärtom är större än någonsin. Skillnaden är att man inte gör det för att komma närmare Gud, utan för sin egen fåfängas skull.
- Det är många som piercar sig, och tatuerar sig, och går igenom fysisk smärta. För mig är det ett mysterium att man kan må bättre genom sådana grejer. Men många gör det för att det är häftigt.
Påvens självgisslande skulle inte ha lyfts fram inför Helgonkongregationen om det inte ansågs tala till hans fördel. Men Fredrik Emanuelson påpekar att det är en väldigt liten sak i sammanhanget.
- Det är en av flera miljoner pusselbitar. Mer intressant är att ställa frågan om hur denna lilla pusselbit passar in i detta stora pussel, säger Fredrik Emanuelson .
Läderbältet må, i det lilla, stärka Johannes Paulus den andres sak, men för att helgonförklaringen ska fullbordas krävs bokstavligen talat ett mirakel. Eller två rättare sagt.

För en saligförklaring fordras ett bevisat mirakel och för en fullständig helgonförklaring ännu ett.
Helgonkongregationen utreder nu en uppgift om att Johannes Paulus den andre ska ha botat en Parkinsonsjuk kvinna. Anses det stämma är den förre påven redo för det nästa och sista steget i helgonförklaringen. Maria Hasselgren, pressansvarig på Katolska kyrkan, påpekar att det inte är förklaringen som skapar helgonet. Det är bara ett erkännande. Fader Jorge de Salas tror att 99 procent av alla helgon förblir oupptäckta av kyrkan. Det kan finnas ett nära dig.

Källor: Catholic Encyclopedia, Catholiceducation.org, BBC, Time Magazine