Vid hörnet av East Hastings och Carrall Street i Vancouver pågår kommersen av alla möjliga varor. En ny mountainbike säljs för 120 kronor. Någon säljer juiceförpackningar ur en barnvagn. En tandlös man öppnar en ryggsäck full med tandkräm. Hyreshusen, många över hundra år gamla, är fallfärdiga och skyltfönstren är igenspikade och övermålade i Vancouvers två kvadratkilometer av urbant elände.
Och så bakgrundsljudet som fyller luften: "Powder. Powder. Rock. Got rock. Down. Need down?"
"Down" är den lokala termen för heroin, och på trottoaren kan man hitta sprutor, ampuller och annat som antyder hur öppet det tunga narkotikamissbruket är och länge har varit i Downtown Eastside, ett område som ligger en kort promenad från Vancouver Olympic Centre och har, utan överdrift, en av världens högsta koncentration av knarkare. I en FN-rapport som kom 2007 beskrivs Vancouver som en "andlöst vacker stad". Men där står också:
- Det finns problem i paradiset. Och ingenstans är det mer uppenbart än i Downtown Eastside - en två kvadratkilometers sektor av multnande pensionat, sjaskiga strippbarer och skumma pantbanker. Värst av allt, menade FN-rapporten, var att hiv-utbredningen beräknades till 30 procent - samma som i Botswana.
De tävlande och alla besökare till OS i Vancouver möts på flygplatsen av en enorm väggmålning föreställande några vinteridrottare, och i hamnen lyser neonljusen i form av gigantiska olympiaringar. 

Turistbroschyrerna är fulla av beskrivningar av det dramatiska landskapet, med vattnet på ena sidan, de höga bergen på andra sidan och en skyline av skyskrapor. Här beskrivs de coola restaurangerna och barerna vid lastkajer och lagerbyggnader i trendiga Yaletown och den magnifika shoppingen och nattlivet i historiska Gastown. Men för Wayne, en hemlös narkotikamissbrukare som från sin gata i Downtown Eastside kan se de snöklädda bergen där de alpina tävlingarna avgörs, innebär de olympiska spelen bara en tid av oro. Han säger:
- Vi kommer alla att bli bortstädade härifrån under OS. Upprensningen kommer snart - de vill alla dölja stans blåöga, eller hur?
Grunden för oron är en ny lag som ger polisen rätt att "assistera" den som sover utomhus i hårt väder till boenden för hemlösa. Många uteliggare tror att lagen kommer att användas för att rensa gatorna under OS, och har döpt den till Lagen om olympisk kidnappning.
David Eby, chef för Civil Liberties Association, säger:
- Jag tror inte det är någon tvekan för de flesta som har följt de hemlösas situation i Vancouver att den här lagen är ämnad att ge polisen ett verktyg att flytta hemlösa bort från attraktiva turistområden.
I söndags, 7 februari, höll ett par hundra hemlösa och några aktivistgrupper en färgstark protestaktion i Vancouver mot OS och de höga kostnaderna för staden, pengar som demonstranterna menar kunde ha använts bättre.

En av de kritiska rösterna kommer från Robert Bonner, som tillhör creefolket och är ursprungsamerikan. I Kanada utgör indianerna 2 procent av befolkningen, men 31 procent av de hemlösa.
- Att lägga 178 miljoner kanadensiska dollar på en skridskobana är inte imponerande när du måste sova i en portuppgång, säger Robert Bonner.
- Sex miljarder dollar för tre veckors tävlingar, det är jättebra för stan men ger ingenting till befolkningen som helhet. Siffran sex miljarder kanadensiska dollar (omkring 42 miljarder kronor) är den siffra OS-kritikerna använder för skattebetalarnas insats, men organisatörer och myndigheter avfärdar den som alldeles för hög. De officiella siffrorna är att OS finansieras privat med 12 miljarder kronor, och att Vancouvers skattebetalare har fått satsa 4 miljarder kronor på arenabyggen och 6,2 miljarder kronor på säkerheten under spelen. 

De olympiska arrangörerna menar att värdskapet har gynnat Downtown Eastside genom att främja den ekonomiska utvecklingen, sporra program för arbetsplatsutbildning och för att göra invånarna delaktiga i OS-relaterade byggen.
- Vi har varit där och försökt att hjälpa till på alla sätt som vi kan. Men olympiska spelen har inte som målsättning att lösa all världens problem, säger Rusty Goepel, ordförande för Vancouvers OS-kommitté.
I ett väntrum några kvarter från trottoarförsäljningen vid hörnet av East Hastings och Carrall Street sitter ett dussin av Vancouvers tunga narkotikamissbrukare och väntar på sin morgonspruta. Här på Insite finns det enda rummet i hela Nordamerika där tunga droger är lagliga. Hit kommer omkring 650 missbrukare per dag med droger som de har skaffat på gatan. De får rena sprutor, steriliserat vatten, filter, kondomer. Under överinseende av Insites sjuksköterskor och annan personal får missbrukarna injicera den tunga narkotikan. Sedan starten 2003 har personalen avstyrt mer än tusen överdoser.
Ingen har dött, dödsfallen på grund av överdoser på gatan var 2008 den lägsta i Vancouver på över 30 år och antalet nya hiv-fall bland sprutmissbrukarna är den lägsta sedan statistiken började föras. Trots framstegen har den kanadensiska regeringen försökt stoppa experimentet. Tidigare hälsoministern och numera industriministern Tony Clement säger:
- Att tillåta och/eller uppmuntra människor att injicera heroin i sina vener är inte att reducera skadan... Vi anser att det är att addera skada. 
I mitten av januari gav en appellationsdomstol Insite rätt att fortsätta med sin verksamhet, som också har stöd av staden Vancouver. Men regeringen förväntas överklaga beslutet till högsta domstolen.
Vancouvers förre borgmästare Philip Owen hyllar domen och hoppas att Insite ska få efterföljare.
- Vi kommer att få ett halvt dussin av dessa landet runt. Det förbättrar folkhälsan och det förbättrar ordningen i samhället, säger han.

De styrande i Vancouver har förstått att Kanadas fattigaste kvarter kan bli intressanta för internationell media som besöker stan under OS. Tillsammans med en rad välgörenhetsorganisationer och projekt öppnade de i måndags ett olympiskt mediecenter i Downtown Eastside.
Meningen är att journalister ska få hjälp att förstå hur livet fungerar på gatorna i de här kvarteren, och förutom representanter för till exempel Vancouver Native Housing och Frälsningsarmén kommer även hemlösa och boende i området att finnas tillgängliga för välordnade halvtimmesintervjuer.
Mark Smith, chef för Rain City Housing som förser hemlösa med logi, säger att deras medverkan har flera syften.
- Det verkade vara ett bra sätt för oss att säga "OK, här är vi. Det här gör vi. Därför gör vi det. Därför tror vi att det fungerar", och kanske för att slippa en miljon förfrågningar om intervjuer dag in och dag ut.

Inte heller detta initiativ ses med blida ögon. Wendy Peterson från Carnegie Community Action Project, kallar det propaganda som bara berättar halva storyn.
- Provinsen ser hemlöshet som ett problem med missbruk och mental ohälsa och så ser inte vi på saken. Det handlar om utbudet av bostäder och priset på välfärden, säger hon. 

Källor: Slate Magazine, Vancouver Sun, Guardian, The Economist, CBC, Montreal Gazette, CTV, Reuters, Seattle Times.