Malena Ernman. Foto: Cornelia Nordström
Malena Ernman. Foto: Cornelia Nordström

Operans väg från salongerna tillbaka till folket

Publicerad
Uppdaterad
Glöm Bianca Castafiore.
Dagens operastjärna är charmig, snygg och älskad.
Och kan mycket väl ta hem en schlagerfestival.
Sju av sångarna på Metropolitan, det berömda operahuset i New York, förekommer på en glassig bild i senaste numret Vanity fair. Sju snygga, smala superproffsiga sångare som är redo för närbilder i nästa direktsända Metropolitanopera. De sänds numera ut till biografer över hela världen. Och reportagen från Malena Ernmans gymövningar har vi snart överdoserat i de svenska medierna. Alla är ivriga att berätta något annat än den gängse fet-dryg-sångare-storyn. Lika många är beredda att spä på samma myt.
Vad är det med opera? Varför måste de brista ut i sång?
Det är egentligen en konstig fråga för är det någon som tycker att Robyn bör prata sin text, och helst på svenska, i stället för att sjunga låten? Är det någon som anser att fotbollsspelaren bör bära in bollen i mål i stället för att sparka eller nicka? Nej.

Opera förutses
vara svårt och konstigt och operahusen krånglar själva till det i programhäften med lärda essäer, förvillande stickspår och hela handlingen förklarad. Ingen går på teatern och kräver att få hela handlingen inklusive upplösningen redogjord för sig, men på operan sitter alla böjda över programmet och försöker förstå den kryptiska sammanfattningen innan ljuset släcks. Även om man vanligen får allting textat, som på bio.
När det kommer till kritan bryr sig inte särskilt många om att texten i "Nessun dorma" beskriver känslorna hos en man som står under stjärnorna och längtar efter den brud han ska vinna i gryningen. Efter avklarat höga C applåderar publiken som om tenoren nyss har gjort mål. Störst, bäst och vackrast vinner.
Paul Potts story kan alla vid det här laget, mobiltelefonförsäljaren som fick juryn och publiken att gråta till just "Nessun dorma" i "Britain's got talent". Nu är det den nytända musikalstjärnan Susan Boyle som är orsak till de tappade hakorna i samma program.

SF tar upp kampen
med Folkets hus och parker. De har fyllt biosalonger med direktsänd opera från självaste Metropolitan.I slutet av april börjar biojätten SF sända ut operainspelningar från La Scala i Milano. Operorna kommer att ges på utvalda biografer över hela landet. Och utanför Sveriges gränser sjuder det överallt av nya operasatsningar: Anna Nicole Smiths liv håller i denna stund på att bli opera under händerna på den brittiska samtidsmusikens största namn, Mark-Anthony Turnage. Premiär på anrika Covent Garden om två år. Och i sommar har Rufus Wainwright premiär på sin första opera i Manchester, England. Den handlar om en avdankad sopran som försöker göra comeback.
Wainwright säger att "Operan tycks ha blivit kidnappad av intellektuella krafter". Han vill återta konstformen, göra den lite mindre snobbig och tillföra mera känslomässigt engagemang. "Man måste komma ihåg att operan ursprungligen var en populärmusikalisk form, sin tids pop", säger Wainwright till The Independent. Men Wainwright släpper inte till helt och hållet. Han skriver libretto (texten) på franska, vilket gjort att Metropolitan, som har beställt operan, backat och vägrar spela.

Vad menar Wainwright med att "återta" operan? Ja, i Venedig på 1600-talet var definitionen på opera rätt likt någonting som man kunde använda för att beskriva intermezzot "Tingeling": "ståtlig utstyrsel, melodiös sång och komiska inslag", som opera beskrivs i Gereon Brodins "Musikordboken".
På 1700-talet gjordes opera främst för att de populära kastratsångarna skulle kunna briljera i olika fantasifulla förklädnader i överdådig scenografi. Den tidens Michael Jackson. Mannen, myten, monstret.
Den komiska operan, kallad buffa, var en annan populär genre där samhällssatiren och det goda humöret sprudlade och tjänstefolket ersatte de grekiska gudarna. Mozarts "Figaros bröllop" (handlar visserligen om herrskap, men framförallt om tjänstefolk). Mozart kände för sina rollkaraktärer, särskilt kvinnorna, och de berör än i dag. Beröringsgenren slog ut i full blom med Puccinis och Verdis alla plågade kvinnliga hjältinnor som drar sitt sista andetag just före slutackordet. Manliga operakompositörer (i klar majoritet) har alltid blivit som mest inspirerade när de får sända den åtråvärda hjältinnan i döden. Den kommande Anna Nicole-operan av Turnage är alltså helt i linje med den traditionen.

Gioacchino Rossini blev så småningom roligast och bäst på rolig opera och där kan vi stanna ett tag. För nu - med Malena-effekten - har det blivit ett rejält tryck på biljetter just till Rossinioperan "Askungen" på Kungliga Operan i Stockholm. Den operan innehåller i sanningens namn rätt långa transportsträckor där sångarna ska visa sig på styva linan med ren tungvrickarsång. Många tillresta ungar kommer att skruva på sig i stolarna när Ernman river av den ekvilibristiska röstgymnastiken, det är nämligen där, i rösten och musiken, det är mest humor och action i "Askungen".

På flyget hem från Frankfurt häromveckan fräste Malena nåt otryckbart om en motspelerska i det tyska operahusets version av "Askungen". Jag kan vittna om att det var Malena Ernman som räddade hela spektaklet. Ryktet om att opera är bättre utomlands är överdrivet.
En annan myt gäller de feta odrägliga divorna och de krossade kristallglasen. Det har väldigt lite med verkligheten att göra. Den yppiga Bianca Castafiore, näktergalen från Milano i Tintin, är en komisk karikatyr av ett sångsätt som många upplever som förkonstlat. Operasångarna blir smalare och smidigare och i takt med att kilona rasar breddas hela operagenren.
Sedan Luciano Pavarotti, José Carreras och Plácido Domingo började fylla fotbollsarenor med sina tenorkavalkader i pingvinkostymer började opera långsamt återgå till forna tiders spektakel. Andrea Bocelli kan fortfarande fylla ett helt Skandinavium med sin publikfriande lightopera. Och på You Tube får operan en renässans. Förr fanns det operahus i minsta tysk och italiensk håla, nu ryms de största operahusen i varje liten laptop.

Folk blir nog aldrig
för blassé för att att uppskatta en riktigt stor opluggad röst. Det är snarare så att playback och trix med mikrofonen gör att publikens efterfrågan ökar på röster som bär fram rent och rätt med hjälp av egen kraft och teknik. Operasångare sjunger med ett vältränat magstöd och en huvudklang som man själv kan försöka hitta genom att gäspa i duschen.
De sångare som sjunger fult kan till exempel ha skarvar i sin röst så att man tydligt hör när de lämnar den lägre bröströsten och går över i den högre huvudklangen. Fula operaröster "slår" också på ett otäckt sätt i de högsta lägena och det kan vara där de spruckna kristallglasen kommer in. En bra operaröst känner nästan alla igen. Den är fri och färgrik, inte spänd och nasal.
Och i Sverige har vi för närvarande en imponerande skara storsångare som hela världen vill höra. Nina Stemme, Miah Persson, Erika Sunnegårdh, Matthias Zachariassen, Lars Cleveman, Peter Mattei för att bara nämna några.
Stockholmsoperan kunde exempelvis rollbesätta en hel Wagner-Ring med nästan enbart svenska solister.

Det är inte sämre ställt
i övriga Skandinavien, men där sjunger man i nya operahus med teknik som möjliggör fantasifullare skapelser än i Stockholm. Det spelas även opera med blygsammare anspråk. På en bar i Stockholms gamla skatteskrapa pågår just nu en interaktiv operaföreställning med ett gäng unga sångare. Tvärs över gatan i en källarteater improviserar en grupp med namnet Operaimprovisatörerna över ämnen som publiken har valt. Till Spaghettioperan Regina kommer busslaster för att få maten och sången serverad av operasångare som är så nära att man bokstavligen kan känna deras andedräkt. För att bara ta huvudstaden. I sommar är det operafestival i varenda buske, från Ystad till Åreskutan.
På You Tube har Pavarottis version av "Nessun dorma" tio miljoner visningar. "La voix" har nog rätt goda chanser i Moskva.

PS. Fem operor du måste uppleva innan du dör:
1. "Carmen" av Bizet.
2. "Don Giovanni" av Mozart.
3. "La traviata" av Verdi.
4. "Valkyrian" ur Wagners "Ringen".
5. "La Bohème" av Puccini.
Kulturredaktionen

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag