Också det senaste svenska kidnappardramat slutade lyckligt. Gärningsmännen greps och offret överlevde - även om det av tidigare offers berättelser att döma kommer att ta lång tid för den bortförde 25-årige studenten från Uppsala att hantera sin chockartade upplevelse.
Ett fåtal välbeställda svenskar har rövats bort i utpressningssyfte de senaste decennierna. För dem alla stiger hemska minnen fram varje gång medierna rapporterar om ett nytt kidnappningsfall.
- Jag är en stark person och tänker i stort sett aldrig på kidnappningen längre. Det är bara när det händer sådana här saker som minnena kommer tillbaka, sade OS-ryttarinnan Ulrika Bidegård, som hölls fången i en låda i fyra dagar 1993, till Expressen i samband med en kidnappning i Finland för två år sedan.
Hon fördes bort från familjens villa utanför Bryssel. En maskerad man - en snickare som tidigare arbetat åt hennes familj - slog ned henne med en pistol och drogade henne. Han förde henne till sin lägenhet i Bryssel, där hon tvingades tillbringa fyra dygn i en ljudisolerad masonitlåda, bunden till händer och fötter.
- Det var tankarna på min familj och hästhoppningen som höll mig uppe. Jag kände väldigt starkt att jag inte var redo att dö, säger Ulrika Bidegård.
- När man befinner sig i en sådan situation märker man att hoppet verkligen är det sista som överger en. En människas livsgnista är otroligt stark.
Ulrika Bidegård. Foto: Robban AnderssonUlrika Bidegård har haft nästan 20 år på sig att bearbeta den traumatiska upplevelsen. Hon säger att hon fortfarande ogillar att vistas i utrymmen där hon inte kan ta sig ut, men ser inte det som något större problem.

Den första svenska kidnappningen i modern tid ägde rum i Gävle 1963. Då rövades Anne-Marie Engwall, 7, av ett par från trakten. De krävde 15 000 kronor i lösesumma av pappan Jacob Engwall, ägare till Gevaliarosteriet. Pengarna utbetalades, dottern släpptes och dagen efter överlämnade sig kidnapparna till polisen.
År 1980 blev Thomas Philipson, arvtagare till Sveriges första Mercedesimportör med en förmögenhet på hundratals miljoner och bror till kungavännen Anders Philipson, kidnappad. Två män övermannade honom utanför hans bostad på Strandvägen i Stockholm och förde bort honom. Men hans privatchaufför följde efter kidnapparna som gav upp strax därefter.
År 2002 kidnappades miljonärssonen Erik Westerberg av en pistolbeväpnad man som kom för att leverera blommor till hans lägenhet på Östermalm i Stockholm. Tre år senare drabbade samma öde hans gode vän, Siba-chefen Fabian Bengtsson i Göteborg. Både offren släpptes under dramatiska omständigheter.
- Vi har ett antal kända kidnappningsfall och dessutom flera som inte har kommit till Erik Westerberg. allmänhetens kännedom. Offren har släppts och gärningsmännen gripits. Utom i de fall vi inte vet något om, där offrens familjer agerat privat utan hjälp av polis, säger kriminologen Leif GW Persson.
- Det är inga ljushuvuden som ägnar sig åt kidnappning. De mest kvalificerade presumtiva gärningsmännen har dragit slutsatsen att det finns andra brott som lönar sig bättre.
- Det är ett utdraget och komplicerat brott med en massa moment över längre tid. Det kräver samspel mellan förövare och offer. Man måste ta kontakter, säger han.

Leif GW Persson påpekar att kidnappningsfall i Sverige brukar sluta oblodigt. Det senaste med dödlig utgång ägde rum 1919 när den så kallade Ryssligan kidnappade och mördade minst tre ryska medborgare. Motiven var såväl ekonomiska som politiska, ligan pressade både ut pengar och sade sig bekämpa det nybildade kommunistiska Sovjetunionen.
- Svenska kidnappningar har fallit väl ut. De brukar sluta med att polisen tar hem sista sticket, säger GW Persson.
- I till exempel Italien är det bara i undantagsfall som offrens familjer går till polisen. Där har man inget förtroende för rättsapparatens heder eller för polisens förmåga. Där ser man polisen som korrupt och inkompetent.
- Jag rekommenderar ingen att agera privat. Men det är lätt att säga när man sitter på läktaren. Det är väldigt svårt att dra slutsatser för den som själv är inblandad, säger han.
Fabian Bengtsson, chef för elektronikkoncernen Siba, är det mest kända svenska kidnappningsoffret. Han håller hög profil - inte minst med reklamfilmerna "Fabians värld" där han själv spelar huvudrollen. Han kidnappades på väg till jobbet i Göteborg och därefter följde 17 skräckfyllda dygn instängd i en ljudisolerad trälåda. Upplevelsen har präglat honom för livet.
- Det har påverkat mitt liv fullständigt Jag tänker nog på det varje dag, säger Fabian Bengtsson i Sveriges Radio P4 Extra.
Han försökte hela tiden hålla sig lugn, vara tillmötesgående och artig mot kidnapparna. Fabian Bengtsson. Foto: Larseric LindenHan berättar att han ville bygga upp en relation med dem och inte utgöra ett hot. På så sätt hoppades han att det skulle bli svårare för kidnapparna att döda honom.
- Jag ville att de skulle känna att jag var en person, inte bara ett ting, säger han i radiointervjun.
Sibas vd berättar att han i dag är mycket mer vaksam och har ändrat flera av sina vardagsrutiner. Han kör inte längre alltid samma väg till jobbet och tittar sig noga omkring när han hämtar tidningen på morgonen.
Många potentiella kidnappningsoffer, alltså människor med stora ekonomiska tillgångar, använder i dag privata säkerhetsbolag. De hjälper personer i riskzonen att se till att de undviker fasta rutiner. De upprättar också kanaler för att man ska kunna kontakta polisen utan att det upptäcks av kidnapparna.

Just samarbete mellan familj och polis ledde till att Erik Westerberg, då 23, medlem av en förmögen industri- och finanssläkt, släpptes och till att gärningsmännen kunde gripas - men först efter det att offret suttit fastkedjad i fem dagar i en ödsligt belägen stuga utanför Stockholm.
Erik Westerberg har sedan kidnappningen hållit mycket låg profil. Förra året bröt han tystnaden och gav en intervju till P3 Dokumentär.
- Jag var kedjad till händer och fötter och hade ögonbindel. Jag föll in i ett komaliknande tillstånd. Jag hade väldigt flummig tidsuppfattning, säger han i radioprogrammet.
Efter en dags fångenskap satte hans fångvaktare på radion så att han fick mera begrepp om tiden.
- Han hade en pistol som han gjorde mantelrörelser med hela tiden för att markera. Han skulle visa att han var macho , berättar Erik Westerberg.
- Efter ett tag blev han ett slags fadersgestalt. Vi blev vänner. Han bestämde ju mitt öde och sa att han bara var vakt men att andra killar skulle döda mig om min farsa inte betalar, säger han och kallar det ett exempel på Stockholmssyndromet, alltså att gisslan i vissa fall identifierar sig med den som tagit honom till fånga.
Erik Westerberg berättar om hur han led av följderna långt efter det att dramat var över.
- Jag fick torgskräck nästan omedelbart. Jag kände mig inte trygg med många människor runtomkring mig. Jag kunde inte gå till nya ställen. Men allt eftersom jag mådde bättre började säkerhets­zonen vidga sig säger Erik Westerberg till P3.