Fråga:
Kan man skriva hur många krönikor som helst om Zlatan?
Svar:
Ja. Det verkar så.
Här kommer en till.
Och på frågan om vi aldrig tröttnar på att skriva om Zlatan är det numera bara att peka på hans bok.
Den heter "Jag är Zlatan Ibrahimovic".
Den har sålt en halv miljon exemplar.
Läs detta väldigt noga: En halv miljon.
Folk kan inte få nog av Zlatan.
Det är lätt att förstå varför:
Vi har aldrig haft en idrottsstjärna med samma internationella status som Zlatan Ibrahimovic.
Vi har heller aldrig haft en idrottsstjärna som på samma sätt gått rakt igenom alla tv-rutor och med sitt sätt, med en blandning av pojkaktig charm, naturlig kaxighet och en hel del hämndlystnad, delat en hel nation.
För så är det.
Gamla fotbollsromantiker kan prata om gamla och före detta hjältar, men ingen annan idrottsstjärna har, som Zlatan Ibrahimovic, lyckats fånga även personer som inte är det minsta intresserade av fotboll.

Jag har kvinnliga vänner som inte vet vem Kim Källström eller Anders Svensson är, båda är mittfältare i landslaget, men som har full koll på Zlatan. De vet inte vilka Tomas Brolin, Thomas Ravelli eller Henrik Larsson är, de är alla gamla VM-hjältar, men de har full koll på Zlatan.
Det är sju-åtta år sen bilden av Zlatan och landslaget blev sån att vi slutade skriva "landslaget", vi började skriva "Zlatan".
"Här ska Zlatan bo", om landslagets hotell.
"Så laddar Zlatan", om landslagets uppladdning.
"Zlatan festade i natt", om hur landslaget firade på en eller annan krog i Stockholm efter en seger.
"Så ska Zlatan ta medalj", om lands­lagets medaljchanser.
En landskamp med Zlatan drar fler tv-tittare än en landskamp utan Zlatan.
Om landslaget träningsspelar i fjärran­ land med Zlatan åker hela svenska mediekåren.
Om landslaget träningsspelar i fjärran land utan Zlatan åker Mathias Lühr, Olof Lundh och Henrik Skiöld på TT.
Jag är alltså inte förvånad över att "Jag är Zlatan Ibrahimovic" är en succé.
Men jag hade inte ens kunnat drömma om hur stor försäljningssuccén skulle bli.

Zlatan är uppe och nosar på siffrorna för böckerna om både Harry Potter, Arn och andra storsäljare, och för en månad sen tillbringade jag en dag på Bonniers på Sveavägen i Stockholm för att läsa boken och träffa den jag brukar kalla Den Långe.
Han kan vara strulig och trulig och drulig, men han brukar alltid vara öppen, pratsam och glad när jag träffar honom.
Han har ett sätt och en utstrålning som får människor som inte är vana vid hans stjärnstatus att bli alldeles stirriga. Det var följaktligen lätt bisarrt att se med vilken nervositet och överdriven respekt PR-folket på Bonniers närmade sig Zlatan.
Däremot ville detta kulturfolk ha autograf, och gärna bli fotograferade tillsammans med honom.
Det är lätt att glömma vilken klassresa Zlatan har gjort.
Han är nyligen fyllda 30, men han har varit med så länge att det verkar som om vi känt honom för evigt. När vi träffades på Bonniers berättade han att han var 18 år första gången han kom till Gustav Adolfs torg i Malmö.
Det var första gången han var i centrala Malmö, i city.
Den uppgiften säger kanske mer om segregationen i Malmö, om att det verkligen finns ett modernt getto, än Per Svenssons bok "Malmö - världens svenskaste stad" eller alla de fantastiska reportage som Niklas Orrenius skriver i Sydsvenskan.
Man hade sagt mig att Zlatan skulle komma med grova påhopp eller skandalösa avslöjanden, men det vi febrade som mest om i förväg var inga hemligheter: Alla visste att han och Fredrik Ljungberg inte drog jämnt och alla visste att Zlatan och Barcelonas tränare Pep Guardiola inte laddade ned och kollade film tillsammans.

Boken fick översvallande recensioner på nästan alla kultursidor, och är det några han fått kritik av är det av oss sport­journalister.
Vissa tycker att han bara berättar utifrån sin egen ståndpunkt. Ja, boken heter "Jag är Zlatan Ibrahimovic". Varför skulle han berätta från nån annans ståndpunkt?
Andra tycker han skulle ångra vissa saker han gjort. Varför det? Han har gjort det han har gjort, och nästan alla som får frågan om de ångrar nåt i sina liv svarar nej, de ångrar ingenting.
Jag har följt Zlatan "från dag ett" (som han skrev i boken till mig), men jag hade ingen aning om exakt hur hans barndom och uppväxt såg ut.
Han är befriande brutal och öppen i skildringarna av föräldrarna, familjen, gängen, Rosengård, cykelstölderna och den mer eller mindre öppna rasismen och invandrarhatet, för att inte tala om de föräldrar som försökte få bort honom från Malmö FF:s pojk- och juniorlag.
Det var först när jag läste boken som jag riktigt förstod ett svar han gav mig på en presskonferens. Jag frågade om han var medveten om att alla lag i Sverige nu har "en egen liten Zlatan" och Zlatan sa:
- Så är det kanske. Förr var det ingen som ville ha "en Zlatan" i laget, nu vill alla ha "en Zlatan" i laget.

Där han för tolv år sen aldrig hade varit i centrala Malmö är han i dag överallt. Han har köpt Malmös dyraste villa, han har blivit mästare i alla klubbar han representerat (utom Malmö FF), har bott i Amsterdam, Turin och Barcelona, bor i Milano, semestrar i New York, jagar vildsvin, kör snöskoter i Åre och rör sig ibland som en helt vanlig man på stadens gator.
Men det var inte riktigt sant. Inte alls, faktiskt.
Det var längesen han kunde röra sig som en helt vanlig man.
Zlatan Ibrahimovic är bevakad, påpassad och uppmärksammad. Det kan vara helt vanliga, vänliga fans men det kan lika gärna röra sig om paparazzi eller folk med mobilkameror som vill föreviga sitt möte med Den Långe.
Han är förvånansvärt tålmodig i detta.
Ja, jag kan också se hur det ibland brinner till i ögonen, hur tankarna går för snabbt och den eventuella medie­träningen blåser ut genom fönstret.
Men jag ser också ­humorn, lekfullheten och charmen.
Och jag är glad över att vara med på Zlatans resa.