I dag kan man leva vidare på nätet efter sin död.
Han var inte bara förste svensk att springa under tio sekunder på 100 meter – 9.98 i stark medvind i Duisburg 12 juni 1996.
Peter Karlsson från Alingsås var också en av de snabbaste i landet med att skaffa egen hemsida.
Den ligger fortfarande kvar på nätet. En kort presentation (Jim Peter Karlsson, född 23 november 1970). Några korta rader om hans utbildning (elektronikingenjör), hobby (fotografering) favoritskådis (Jim Carrey), favoritmat (spagetti och köttfärssås) och bilder på Madonna, Pink Floyd och några världsberömda fotomodeller. Längst ner en notering om hemsidans senaste uppdatering: Den 30 juni 1998.
Därefter total tystnad...
Någonstans i cyberrymden håller en jättelik digital kyrkogård på att ta form.
Bloggar, Twitter, My Space, Facebook, Lunarstorm, Linkedin, personliga hemsidor – det fullkomligt vimlar av sammanhang där människor har satt elektroniska spår som aldrig suddas ut.
Inom katolicismen existerade förr en tro att avlidna odöpta barn hamnade
i limbo, ett slags icketillstånd mellan himmel eller helvete. Något liknande kan sägas hända med de digitala avtrycken. Även om användaren dör, lever han vidare på nätet. Och eftersom lösenord är en hemlighet som i regel tas med i graven, finns det heller ingen vän eller anhörig som kan gå ner och släcka ner en avlidens hemsida.
Ibland kan konsekvenserna bli makabra. Som när Hasse och Anja Lidberg i Täby i oktober plötsligt började få Facebook–meddelanden från sin son Johan, som hade dött i augusti, 32 år gammal.
– Någon använde Johans namn för att skicka meddelanden till hans kontaktnät, berättar Anja Lidberg. Det kunde handla om att han gått ner i vikt genom att använda ett visst bantningsmedel,
eller att han berättade att han hade shoppat på en jättebra sajt.
Familjen hörde av sig till Facebook och bad dem stänga ner sonens sida. De fick dock beskedet att detta inte låg i företagets policy. Däremot stoppade man möjligheten för någon annan att sända meddelanden i Johans namn. Sidan blev i stället en sorts minneslund och ett forum för hans vänner.
– En fin och värdig lösning, tycker mamma Anja.
Men några månader senare ringde Johans syster och var helt hysterisk.
– Hon hade fått ett mejl i Johans namn. Det visade sig att någon hade gått in och ”kapat” hans hotmailadress. När vi kontaktade Microsoft, fick vi veta att det var urkrångligt att få adressen stoppad.
I dag är Johan Lidbergs hotmailadress avslutad. Men det krävde månader av pappersexercis för en familj som redan hade fullt upp med sitt sorgearbete.
Facebooks säkerhetschef Max Kelly bekräftar att man till en början blev tagen på sängen, när man insåg att det fanns
användare som ”levde kvar” på nätet, trots att de hade dött.
– Jag hade själv en kollega som dog i en tragisk cykelolycka, bara sex veckor efter att vi båda hade blivit anställda på Facebook. Innan dess hade jag inte ens tänkt tanken vad man gör med en död människas profilsida. Lösningen blev att erbjuda vänner och anhöriga att skapa ”minnesprofiler”. Dit ska bara den inre kretsen ha tillgång. Allt för privata detaljer tas också bort. Och man förhindrar att någon annan kan logga in i den dödes namn – eller att någon erbjuds att ta kontakt med någon som visar sig vara avliden.
De flesta tycks dock positiva till att vi i framtiden tycks leva kvar i den digitala världen – även om det rent tekniskt sett bara är som ettor och nollor.
Efter mordet på 18–åriga Nancy Tavsan i Göteborg den 30 december började både vänner och okända att skriva in sina kondoleanser och personliga hälsningar till den döda. I dag finns tre intressegrupper på Facebook. ”Rest in peace Nancy Jennifer Tavsan” är ojämförligt störst med drygt 13 000 medlemmar.
Via Minneslunden.se – ett Stockholmsbaserat bolag som består av bland annat en IT-konsult, en läkare, en civilingenjör, en marknadsekonom och en informatör – kan vem som helst i dag gå in och skräddarsy en minnessida över en avliden anhörig.
Det gjorde Joakim Freij, när hans tvillingbror Magnus i våras dog i cancer, 39 år gammal. Där väljer han att berätta om den gemensamma uppväxt på Rödkullagatan i Helsingborg, om en konflikt som gällde Magnus sambo och om hur husläkaren en dag upptäckte mystiska fläckar på Magnus skelett:
”Ni ska veta att jag aldrig har varit en person som har varit speciellt känslig av mig, vilket Mange visste. Men när han skrev och berättade hur rädd han var för att dö och att han inte vill dö, visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Eftersom jag alltid har kunnat hjälpa honom, om han har haft problem eller saker som besvärat honom, kände jag mig så jävla hjälplös och att jag ville byta plats med honom, så att han slapp lida och vara rädd.”
– För mig var minnessidan en jättebra lösning, säger Joakim Frei i dag. Jag är inte religiös och tycker att det här blir mycket mer personligt. Dagligen är någon inne på Magnus sida och tänder ett ljus. Den har säkert redan haft ett par tusen besökare.
Tyske internetkonsulten Martin Röll i Dresden miste sin vän i en spårvagnsolycka. Det fick honom att grubbla över det digitala arvets möjligheter och problem.
– Att besöka en död persons webbsida kan innebära en värdefull och fin upplevelse för de sörjande. Men jag har också sett hur döda personers bloggar snabbt har grott igen av spam. Vi vet ju från vanliga kyrkogårdar, att gravvård innebär ett stort arbete. Sköter vi inte gravarna, växer de igen. Blommorna dör. Vi måste hitta ett sätt att lära oss att sköta de digitala platserna med samma inställning, har han sagt till Sydsvenskan.
Martin Röll har valt att själv skriva ett testamente, där det noga anges vad som ska hända med hans eget digitala arv, när han dör. Det handlar bland om vem som ska underrättas, vem som ska få tillgång till hans lösenord, vem som ska få lov att administrera hans internetkonton och vilka av hans texter som ska raderas.
Arvslotter kan förstås också vara trivialare än så. Det går i princip att testamentera allt ifrån samlingen av mp3-filer till karaktären i War of Warcraft. Men svensk lagstiftning har inte riktigt hunnit med i svängarna. Därför har två studenter på KTH, Lisa Granberg och Elin Tybring, utvecklat en tjänst, My webbwill, där man kan bestämma om ens hemsida ska släckas ner när man dör, om mejl ska skickas till anhöriga, om det sista twitterinlägget ska lämnas kvar – eller om någon kanske ska ärva ens lösenord.
– Vi har velat skapa ett slags digital livförsäkring, säger Lisa Granberg. Det finns en gråzon i lagstiftningen när det gäller immateriella värden. Du kan låta mamma ärva din samling av flickbilder – men den förblir värdelös om hon inte samtidigt får ditt lösenord. Så sent som i veckan blev jag uppringd av en person vars kompis hade dött, och nu kan ingen, vare sig vänner eller anhöriga, komma åt hans bilder. Jag är ju själv likadan. Jag har inte hyllorna fulla av fotopärmar, utan sparar allt i datorn.
Trenden går också åt att vi hellre lämnar spår efter oss, än försöker att sudda ut dem, menar Lisa Granberg.
– Många som har skrivit blogg, ser gärna att den lever kvar. Det är ju ett slags dagböcker, som kan hjälpa barnbarnen att förstå och minnas.
Vadå? Vad som hände med Sveriges snabbaste bloggare?
Lugn, han är inte avliden. Via nätet – förstås – kan man i dag luska ut att forne sprintern Peter Karlsson numera är bosatt
i Shanghai, där han driver två egna företag. Kvar i det gamla fosterlandet finns bara hans gamla hemsida.
