Sveriges Radio ringde när jag kom fram. De undrade hur stämningen var på flygplatsen. Rutinerat berättade jag för lyssnarna om desperationen och spekulationerna kring hur en fullbokad A330 kunnat försvinna spårlöst över Atlanten.
På flygplatsen fanns redan två hundra journalister på plats. Alla de stora brasilianska tv-bolagen, radiostationerna och tidningarna var representerade. Även de internationella nyhetsbyråerna.
Tillsammans jagade vi kommentarer från anhöriga som börjat strömma till flygplatsen. Den federala polisen fick bilda korridorer och valla de anhöriga till ett avspärrat kontor för att undvika att de anfölls av pressuppbådets mikrofoner och tv-kameror. Det var innan jag fick upp ett namn på min skärm. Min väninna Christine var troligen en av de saknade passagerarna. Enligt mejlet hade hon rest med sin femårige son. En gång bet han min dotter i armen.

Jag stirrade på skärmen och började gråta. I det ögonblicket slutade jag vara reporter. Jag gick från att intervjua till att bli intervjuoffer. Från katastrofreporterns dreglande till kriscentrets kaffe och mackor.
Nu var det mig som flygplatspersonalen fick skydda när de vallade mig till rummet där de anhöriga satt. Mina kollegor, en del av dem vänner, hopade sig kring mig och ville ha kommentarer.
- Hur känns det?
- Vad tänkte du när du fick reda på det?
- Hur väl kände ni varandra?
En kollega vek ihop en lapp med sitt mobilnummer och försökte sticka den i min hand.
- Ring mig när du kommit in i de anhörigas rum.
Hon trodde att jag wallraffade, försökte bluffa mig in.

En annan kollega, från nyhetsbyrån Reuters, som jag tidigare arbetat med, ville att jag skulle smuggla in en mikrofon. Jag gav honom en blick, som jag tror han kommer att komma ihåg.
Hur blev vi journalister sådana? Vad är det för cynisk värld vi jobbar i? Jag har druckit många öl med min kollega på Reuters. Han är en fantastisk kille. Han frågar alltid hur jag och min familj har det. Han är själv pappa. Varför ville han att jag ska smuggla in en mikrofon?
Är det ett allt hårdnande medieklimat som kräver det? Den ena nyhetsbyrån måste ha bättre material än den andre. Den ena tidningen måste ha mer tårdrypande material än den andre.

I rummet fanns läkare, psykologer, flygvärdinnor och en präst. De ville att jag skulle läsa igenom passagerarlistan med dem för att få bekräftat att det verkligen var Christine som var bland de saknade. Vi gick genom de 216 namnen, upp och ned, tre gånger. Vi fann inte hennes namn. Den brasilianske psykologen reste sig upp och gratulerade.
Ett mirakel. Hon missade flighten!

Den känslomässiga bergochdalbanan kastade mig upp igen. Jag ringde min fru och berättade glatt att Christine och hennes son måste kommit med den tidigare flighten, som avgått tre timmar före. Flygvärdinnorna gav mig kaffe och kakor. Jag kunde andas ut. Runt omkring mig satt anhöriga med tomma ansikten i olika soffgrupper. En kvinna var kupad som om hon fått en akut blindtarmsinflammation. Hon skrek rakt ut i luften.
- Nej, nej, nej!!!
Psykologerna gick från familj till familj. Prästen stod vid kaffetermosen och gjorde sig tillgänglig för den som ville söka upp samtal.
Jag satte mig ned och förberedde mig för att åka hem.

Knackningen på axeln var försiktig. Nästan ursäktande. En flygvärdinna höll sitt pekfinger vid ett namn på listan. Bergochdalbanan rusade igång igen. Christine hade checkat in under sitt första namn i passet. Hon var med på flighten. På raden under stod Philippe Schnabl.
Philippe är jämngammal med min dotter. De brukade leka ihop på den skandinaviska kyrkan. Vi var ett gäng svenskar i Rio som fått barn ungefär samtidigt. Vi höll ihop. Christine var en av de pådrivande krafterna.
Nu är hon borta.

Jag gick med rödsprängda ögon till taxibilarna. Reportrarna anföll. En hop på femtio kollegor sträckte fram sina mikrofoner. Min kollega på Reuters gav sig inte och bad om en exklusiv "två-minutare". Jag gav honom samma blick igen och slängde igen taxidörren. När jag grät i taxin hem var det inte enbart för förlusten av en väninna och hennes son. Jag grät också för att jag visste, någonstans, att om jag inte råkat hamna på denna sida, hade jag stått på den andra.

Nu har det gått några dagar. Då och då går jag in på Christines sida på Facebook. Jag läser kärleksförklaringarna från alla hennes andra vänner. Vi är så många som saknar dig, Christine. Vårt senaste samtal på Facebook var för en kort tid sedan. Hon hade sett en intervju på webben som TV4 gjort med mig när de var i Rio för att rapportera om Volvo Ocean Race. Jag pratade om alla dessa fördomar folk har mot favelorna i Rio och försökte nyansera bilden en aning.
- Tur att vi har dig som korrespondent här, skrev hon.
Jag vet inte riktigt om jag kan ta åt mig.
I nästa meddelande berättade hon att hon skulle åka hem till Sverige i juni.
Det blir tidig sommarsemester för oss i år.

Nu stirrar jag på hennes foto. Hennes leende. Det blonda håret som blåser över ögonen. Den turkosa bikinin från Rio. Den urtvättade svenska t-shirten. Havet glittrar i bakgrunden. Antagligen är fotot tagit i Båstad. Det var dit Christine Badre Schnabl var på väg. Hon skulle fira svensk sommar med sin mamma, som skulle fira svensk sommar med sin dotter och sitt barnbarn. Det hade de planerat sedan länge.