"Jag har inte gjort något annat dessa dagar än att gråta, följa nyheterna på tv och be till Gud att inget ska hända min son", säger pappa Naguib Farid. Sonen Karim har demonstrerat och dottern Nada har följt upproret via sociala medier. Mamma Hanan Alfy har tappat förtroendet för Mubarak. Foto: Martin Von Krogh
"Jag har inte gjort något annat dessa dagar än att gråta, följa nyheterna på tv och be till Gud att inget ska hända min son", säger pappa Naguib Farid. Sonen Karim har demonstrerat och dottern Nada har följt upproret via sociala medier. Mamma Hanan Alfy har tappat förtroendet för Mubarak. Foto: Martin Von Krogh

"Mubarak ljuger för oss"

Publicerad
Uppdaterad
KAIRO. Det är tolv dagar som skakat och förändrat Egypten.
Det är också tolv dagar som skakat familjen Naguib.
Dagar fyllda av tårar och skräck för mamma Hanan, dagar då sonen Karim, 18, förvandlats till en ung man.
Inget är sig riktigt likt i Egypten längre.
Inte familjen Naguib heller.
Det är inget speciellt med de fyra medlemmarna i hushållet Naguib. En rätt typisk medelklassfamilj i Kairo som har det hyfsat tryggt ekonomiskt, men som klagar över vardagens alla små hinder och krångligheter i det Egypten som president Hosni Mubarak skapat efter 30 år vid makten.
- Vi måste betala en liten muta för att kunna parkera bilen, klagar pappa Naguib Farid, 55. Och varje gång vi blir stoppade av polisen i trafiken så vill de ha något.
Naguib Farid är civilingenjör och huset de bor i har han själv byggt. Det är fyra våningar högt och uppdelat i flera lägenheter. Det är hans syskon och andra släktingar som är grannarna.
Mamma Hanan Alfy, 48, är hemmafru och bägge barnen studerar. Nada Naguib, 22, går femte året på läkarlinjen, sonen Karim, 18, går sista året på gymnasiet.
- Jag tänker bli ingenjör, säger han. Som min pappa.
Familjen bor i Nasr City, ett område i nordöstra Kairo. Det är ett rätt typiskt medelklassområde i Egyptens huvudstad, med breda avenyer och rader av rätt trista betongblock.
När vi besöker lägenheten under lördagen så är Kairo lugnt. De vägspärrar som fanns överallt dagen innan är som bortblåsta. Vägen dit tar bara cirka 20 minuter från centrum.
- Det är en fördel med revolutionen, skämtar Karim. I vanliga fall tar det över en timme att köra ner till centrala Kairo och Tahrirtorget, men nu går det på en kvart.
Karim Naguib har en hel del erfarenhet av det torget nu. Han är en av dem som åkt dit så gott dagligen under folkresningen, ibland även övernattat där.
Men detta är annars ingen familj av politiska aktivister.
- Jag brukade inte ens läsa tidningarna tidigare eller följa nyheterna på tv, erkänner Karim. Men nu läser jag dem varje dag och försöker hänga med så mycket som möjligt.

Ja, det är mycket som förändrats på knappt två veckor. I Egypten. Och hos familjen som Naguib. Inte minst mentalt, deras sätt att tänka, deras sätt att reflektera över mannen som har makten i landet.
- Om du hade träffat oss för två månader så hade vi sagt att det inte fanns en chans att detta skulle hända i Egypten, säger Karims syster Nada.
- Vi egyptier är i regel väldigt negativa och klagar, men inget händer.
Så de var helt inställda på att president Hosni Mubarak, 82, skulle väljas om igen i höstens presidentval. Eller att hans son Gamal skulle ta över efter pappa.
Och det hade de accepterat. Och ja, det finns trots allt även positiva saker de kan säga om presidenten.
- Egypten har varit ett säkert och stabilt land, säger Hanan Alfy. Vi slöt avtal med andra länder och vi har haft fred. Sådant är också viktigt.

Barnen har aldrig upplevt någon annan ledare än Hosni Mubarak. Mamma och pappa minns dock traumat när Mubarak tvingades ta över efter att islamister skjutit ihjäl företrädare Anwar al-Sadat 1981. De ser honom som räddaren av nationen den gången.
Men det är han inte längre. Framför allt inte för den unge Karim som känner att han vaknat upp dessa revolutionsdagar.
Demonstrationerna i Egypten inleddes tisdagen den 22 januari. Det var ingen slump att aktivisterna valde det datumet. Det var polisens officiella dag, och det sågs som ett passande tillfälle att fatta mod till sig och säga ifrån.
Dessutom hade tunisierna veckorna innan visat att det går att resa sig mot en arabledare och tvinga bort honom från makten.
Karim och Nada Naguib följde uppladdningen på Facebook och andra bloggar. Karim funderade på att gå men kom aldrig i väg. Nada var övertygad om att det inte skulle bli något denna gång heller, att polisen snabbt skulle puckla på de få som vågade dyka upp.
Men demonstranterna kom denna tisdag. Fler än någonsin under Mubarak. Och de kallade till en ännu större manifestation på fredagen samma vecka.
Den här gången tänkte Karim inte hålla sig borta:
- Jag är inte så politiskt intresserad, men jag visste att korruptionen fanns där, att problemen fanns där. Jag kände att det var min plikt att gå ner dit.

Det tyckte inte mamma Hanan
. Hon var inte alls förtjust i tanken att hennes yngste son skulle bege sig in till centrala Kairo en dag som mycket väl kunde sluta med våld och skottlossning. Det var ju så protester alltid slutat förr.
- Jag var så rädd för vad som skulle kunna hända honom. Jag grät och bad honom att inte gå.
Pappa Naguib var mer kluven. Han hoppades att Karim skulle komma fram till att det nog var bäst att stanna hemma, men om sonen verkligen ville ner, så tänkte han inte hindra honom.
Så Karim tog sig ner. Och det blev dramatiskt. Han fick uppleva saker den dagen som han aldrig kommit i närheten av i sitt liv tidigare. Saker som åldrade honom.
- Jag såg en död person. Han hade blivit skjuten. Det var första gången i mitt liv jag sett en död människa, berättar han.
- Och jag blev själv beskjuten. De sköt med hagel mot oss och en svärm träffade mig i benet. Jag blev chockad och ville först bara ta mig hem igen.
- Men sen kände jag att jag trots allt borde stanna.
Så det gjorde han. Hela natten. En natt då han såg flera polisbilar stickas i brand. Högkvarteret för Mubaraks parti Nationella demokratiska partiet - NDP - mötte samma öde. Det parti som i går rensade ut en stor del av det gamla gardet, inklusive presidentens son Gamal Mubarak.
Ännu det ett resultat av protesterna. Som Karim spelat en roll i varje dag. För han har varit på Tahrirtorget dagligen sedan förra fredagen. Ibland har han tillbringat nätterna på torget, ibland har han sovit över hemma hos kompisar i närheten, några gånger har han åkt hem till sig, trots att han där alltid mötte sin mammas djupa oro.
- Det fanns ju inga regler längre. Ingen regering. Ingen säkerhet. Vad som helst kunde hända, säger Hanan Alfy.
- Jag har inte gjort något annat dessa dagar än att gråta, följa nyheterna på tv och be till Gud att inget ska hända min son.

Karim var på Tahrirtorget
även i tisdags kväll när Mubarak tillkännagav att han inte tänkte ställa upp för omval i höstens presidentval. Det möttes av ett stort protestvrål från folkmassan.
Men hemma i lägenheten så var Naguib Farid och hans hustru Hanan mycket nöjda med vad de just hört. Så här reagerade hon på talet:
- Jag kände att han trots allt är en ärlig man som gjort mycket för vårt land. Varför inte låta honom ta avsked med lite värdighet och under ordnade former?
Deras dotter Nada tycker likadant. Hon är rädd att ett alltför snabbt byte vid makten bara riskerar framkalla kaos och nya våldsamheter på gatorna. De har redan sett en del av det.
- Vi hade medborgargarden även ute hos oss de första dagarna, men det har lugnat ner sig nu, säger hon.

Även Karim säger att han har många vänner som tycker att han borde sluta gå ner på torget. Att demonstranterna fått vad de rimligen kan begära och att protesterna nu ställer till mer skada än nytta.
Men Hosni Mubarak förlorade familjen Naguibs sympatier och tilltro dagen efter talet. Dagen då beväpnade Mubarak-anhängare stormade in på Tahrir-torget, misshandlade demonstranterna, kastade brandbomber från taken.
- Då förlorade jag allt förtroende, säger Hanan Alfy. Folket övergavs i 14 timmar. Ingen hjälpte dem. Ingen hjälpte min son.
- Det fick mig att ändra attityd helt och hållet. Mubarak ljuger för oss.
Pappa Naguib Farid reagerade ungefär likadant och beslutade sig dagen efter för att första gången följa med sonen till Tahrirtorget. Nada anser dock fortfarande att det bästa vore om Mubarak fick sitta kvar ett tag till.
- Varför inte ge honom en chans. Jag tror vi fått det mesta av det vi önskar oss, säger hon. Vi vet inte vad konsekvenserna blir om han går nu.
Men en sak är de eniga om. Egyptierna är sig inte lika. De har visat för första gången att de vågar säga ifrån. Tvingat maktens män att lyssna.
Och Naguib Farid ser med nya ögon på sin son.
- Han är inte samma person som han var innan detta började. Han har vuxit upp.
- Jag är så stolt över vad han gjort, vad folket gjort. Jag trodde inte vi hade det i oss.
Och Hanan kan snart sluta oroas. I morgon börjar skolan igen för Karim. Ja, han kommer att vara på plats i klassrummet.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag