KIGALI, RWANDA. Klockan närmar sig 20.20 och Rwandas regeringsplan ska strax landa på Kigalis flygplats när en missil träffar ena vingen. Sekunderna senare träffar en andra missil flygplanets akter.
Planet, en Falcon 50, kraschar i president Juvénal Habyarimanas trädgård. Men presidenten är inte hemma - han befinner sig i regeringsplanet och omkommer tillsammans med Burundis president Cyprien Ntaryamira och övriga som var ombord.
Ett par timmar senare börjar hutu­milisen sätta upp vägspärrar. Folkmordet på tutsi­befolkningen inleds. Hundra dagar senare har närmare en miljon människor mördats, nästan alla tutsis eller moderata hutuer.
Få politiska händelser har blivit så mytomspunna och utlöst ett sådant infekterat propagandakrig som mordet på president Habyarimana, den 6 april 1994.
Men vem låg bakom attacken mot regerings­planet? Händelsen har infekterat försoningsprocessen i Rwanda i snart 18 år och skapat problem i landets relationer med omvärlden. Inte minst till Frankrike.
Planet sköts ner med fransktillverkade raketer, och regeringen i Rwanda anser att den franska underrättelsetjänsten stödde hutumilisen och därigenom bidrog till folkmordet. Från franskt håll har man hela tiden bestämt tillbakavisat anklagelserna som otroliga, inte minst eftersom besättningen var fransk.

Den dramatiska händelsen har sedan folkmordet upphörde satt relationerna mellan Rwanda och Frankrike på prov, och 1997 inledde den franske domaren en sannings­kommission. Han var tidigare mest känd för att ligga bakom gripandet av terroristen Ilich Ramirez Sánchez, också känd under alias "Schakalen".
Jean-Louis Bruguière s kommission la skulden för nedskjutningen av planet på Paul Kagame och några av hans närmaste män.
Reaktionen i Rwandas huvudstad Kigali lät inte vänta på sig. President Kagame svarade med att bryta de diplomatiska förbindelserna med Frankrike och inskärpte anklagelsernas om Frankrikes skuld i folkmordet. Det har till och med talats om att byta ut franskan mot engelska som officiellt språk i Rwanda.

När jag besökte Kigali i början av januari för att närvara vid konferensen "Conflict, Memory and Reconciliation" var nervositeten stor inför den nya franska utredningen som skulle offentliggöras den 10 januari. Den nya kommissionen har varit mer ambitiös än Jean-Louis Bruguières: Sex internationella experter med olika kompetenser har besökt nedslagsplatsen för regeringsplanet. Detta för att försöka säkerställa exakt vilken position varifrån missilerna avfyrades.
Båda sidor hade vid tillfället militär närvaro i området intill flygplatsen. Men när rapporten offentliggjordes senare samma kväll, slog den fast att missilerna avfyrades cirka en kilometer från olycksplatsen, från ett område som kontrollerades av elitförbandet inom Rwandas armé, bortom Paul Kagames milis, Rwandan Patriotic Front, kontroll.
I restaurangen där jag befann mig steg jublet när det blev känt vad den nya franska kommissionen kommit fram till. Men om någon i lokalen skulle vara kritisk till rapporten är det inte säkert att han eller hon skulle våga säga det.
- I samband med presidentvalet 2010 utsattes en oppositionell politiker för ett mordförsök, en hittades halshuggen i djungeln och ytterligare en sattes i husarrest. En ledande oppositionell journalist mördades på öppen gata. Det finns inga bevis för att Kagame eller hans regim har någon skuld, men man kan ändå fråga sig vem som annars har ett intresse av att oppositionella röjs ur vägen, säger Niclas Ericsson, författare och tidigare lärare i journalistik vid Rwandas universitet.

Även om landet fortfarande är relativt fattigt är tillväxten stark, under 2000-talet hamnade landet på topp 10-listan över världens snabbast växande ekonomier, rapporterade The Economist i början av året.
Rwandas president Paul Kagame. Foto: Ben Curtis/AP Kaffe och te är landets stora exportprodukter, men även bergsgorillorna är på stark frammarsch - gorillasafari har blivit en turistsuccé. En lite mer udda turistattraktion är president Juvénal Habyarimanas hus, alltså han som omkom i flygattacken. Men ekonomerna anser att det är regimens ekonomiska reformer som i första hand håller på att lyfta landet ur fattigdom.
Att läka såren efter folkmordet är en svårare process för landet.
- Problemet med Kagames regim är att bilden inte är svartvit, samtidigt vill många antingen svartmåla eller polera hans hjältegloria. Man ska ha klart för sig att regimen har fiender och att det bland kritikerna finns personer som fortfarande läser allt i etniska termer. Mannen på gatan anklagar regimen för att bara gynna "sina egna", det vill säga dels tutsier, dels partifolk. Det är svårt att bedöma hur sant det är och kritiken framförs inte öppet, eftersom folk är rädda", säger Niclas Ericsson.
Kanske ger sociala medier en mer rättvis bild än Kigalis nattliv av vad folk tänker kring rapporten.
Presidentens död blev startskottet för folkmordet i Rwanda. Foto: Brennan Linsley/APPå Twitter har det utbrutit ett liv som förmodligen skulle skrämma slag på landets mest populära invånare, de världsberömda bergsgorillorna. Bara några timmar efter att rapporten har släppts har den kommenterats i över 600 tweets, de allra flesta jublar. Den i Rwanda inflytelserika twittraren GettyRu skriver:
"#TrevidicReport Jag är glad att den här rapporten sätter punkt för mer än 16 år av manipulationer och lögner kring Habyarimanas död"
Bara en och annan exiltwittrare är kritisk:
"Rwandankunda: RT @EdouardMutabazi: Om #TrevidicReport bara handlar om varifrån missilen avfyrades tar den inte upp den mer viktiga frågan om "vem" som sköt. #rwanda"".

Men varför är rapporten så viktig? Mordet på den korrupte diktatorn begicks ju för nästan två decennier sedan.
Freddy Mutanguha är chef för Kigali Memorial Center. Hans arbetsrum ligger omgärdat av gravar. Här ligger 250 000 människor som mördades under de hundra dagar som folkmordet ägde rum.
- Rapportens moraliska värde kan inte överskattas. Vi har i 17 år tvingats leva med lögner, med historierevisionism. Det har försvårat försoningsprocessen. Nu kan vi äntligen se framåt.
Rwanda är ett motsägelsefullt land: Kigali sjuder av framtidstro, men samtidigt gör sig folkmordet ständigt gällande.
- Jag anser ändå att de som vill se fullskalig demokrati och yttrandefrihet i Rwanda är naiva. Att lagen sätter gränser och förbjuder "divisionism", alltså att göra åtskillnad mellan de etniska grupperna i Rwanda, är helt rimligt med tanke på folkmordet. Folkmordsideologin finns kvar under ytan och minst en miljon rwandier som deltog i folkmordet lever fritt i landet, säger Niclas Ericsson.

När jag kommer ut från museet har violetta moln hunnit lägga sig över Kigalis kullar. Parkeringen ser ut som ett förtätat Stureplan: humvees i långa rader och amerikanska turister som välkomnas in av allvarliga vakter.