Redan på 90-talet stod det klart att den amerikanska medelklassen blivit förlorare. På kort tid blev medelklassen varse att deras försäkringar inte täckte inkomstbortfallet vid sjukdom eller arbetslöshet.

Jag minns särskilt en kvinna som satt på en parkbänk i Washington 1993 och läste Ernest Hemingway. I en kundvagn bredvid sig förvarade hon resterna av sitt hem, hon hade sålt allt utom tio av sina böcker. Hennes bakåtvända klassresa började när maken fick cancer och dog.

Den amerikanska medelklassens resa utför förvärras. Inkomstökningarna avstannade redan på 90-talet, bolånekrisen och en ökad arbetslöshet har drabbat hårt. Barack Obama lovade stora reformer till medelklassen när han tillträdde, men har inte infriat sina löften.

OECD visade i en rapport 2011 att den sociala ojämlikheten ökat enormt i de 34 medlemsländerna under de senaste tre decennierna. USA, Västeuropa och Japan är inget undantag.

Medelklassen har historiskt sett varit särskilt utsatt under stora ekonomiska kriser och strukturomvandlingar.

Men medelklassen är också politikens röstboskap, regeringar är beroende av dem för sin trovärdighet och för att vinna val. Frågan är om vi nu håller på att bevittna en klass fall eller om medelklassen precis som vid tidigare ekonomiska kriser banar vägen för nya politiska regimer.

Kjell A Nordström, författare och ekonom tror att medelklassen är utrotningshotad. Han kopplar medelklassens ändrade villkor till tre faktorer:

Globaliseringen. Efterkrigstidens internationalisering har skapat ett större utbyte av varor och ett ökat resande.

Teknikutvecklingen. De förbättrade kommunikationerna överbryggar i dag geografiska avstånd.

Utbildningsnivån. I takt med globaliseringen har utbildningssystem blivit mer jämförbara. Tony Blair byggde sin tredje valrörelse på fem punkter kring utbildning, han ville lyfta britternas utbildningsnivå så att de inte skulle kunna ersättas av maskiner. Men maskiner flyttar fram sina positioner på alla områden, till exempel är bankomaterna som en automatisering av män med vita skjortor med slips.

Kjell A Nordström säger att han är uppfostrad i syfte att vara bäst i klassen.

- Det var viktigt särskilt för min farfar. Men jag har insett att det är helt meningslöst att vara bäst i klassen.

Världskonkurrensen gör allt till en enda stor idoltävling, hävdar Kjell A Norström. All form av medelmåttighet raderas ut.

- Vi jämförs numera med dem som är bäst i världen. Ta sångerskan Titiyo som ett bra exempel, Hon slog igenom i Sverige och var jätteduktig, men hon jämfördes med Maria Carey och Whitney Houston. I den konkurrensen blev det tungt. Så är det för andra yrkesgrupper också, vi hamnar i en hård konkurrens. Ska Astra Zeneca rekrytera folk tar de givetvis de som är bäst i världen.

Medelklassen jobbar i dag ofta i industrier som flyttar utomlands därför att tillverkningen är billigare i andra länder.

- De sofistikerade flyttar också ut, de vill vara där toppjobben finns, se bara på Silikon Valley. Astra Zeneca har sitt i Boston och New Dehli. Indien passar bra när mediciner för tropiska sjukdomar ska tas fram. Frågan som industrin ställer sig är var det är billigast och bäst att lägga tillverkningen. Det är med andra ord väldigt svårt att vara lagom.

Risken för arbetslöshet bland högre tjänstemän har fördubblats på 20 år. Många nya jobb kräver ännu högre utbil­dning, samtidigt blir andra jobb mer lågkvalificerade.

Men Norden har än så länge en större andel medelklass­befolkning än andra industriländer.

Roger Mörtvik, utredningschef på TCO, betraktar medelklassens överlevnad här i första hand som en politisk fråga.

- Våra välfärdssystem håller medel­klassen uppe. Bra utbildning, starka välfärdssystem och hög facklig organisering är viktiga faktorer, säger han.

Roger Mörtvik konstaterar att "den amerikanska drömmen" är lättare att förverkliga i Sverige än i USA.

- Skolan och välfärdssystemen förklarar det. I USA däremot krymper medelklassen. Den globala ekonomin gör medelklassen otrygg.

Han slår fast att den svenska medelklassen i hög grad är klass­resenärer med rötterna i arbetarklassen. Mörtvik kallar dem för "solidariska individualister": man vill ha solidarisk finansiering av välfärden men också att utbildning ska synas i plånboken.

- Det sägs att politiken har flockats i mitten, men i själva verket är det riktiga politiska mittfältet tomt. Vänstern försöker envetet locka kollektiv­isten och högern pratar mest till individualisten. Ingen har fullt ut förstått medel­klassens komplexitet - ändå är det medelklassen som avgör de politiska valen, säger Mörtvik.

Stefan Svallfors, professor i social ekonomi, har forskat mycket på klasser. Han anser att medelklassen är ett oanvändbart begrepp eftersom det rymmer så många olika levnadsvillkor och livsstilar. Många inom medelklassen har litet inflytande på arbetslivet, andra har stort självbestämmande. Professorer kan exempelvis jobba på en global marknad medan service­personal är helt hänvisad till den lokala marknaden. Och medan medelklassens toppskikt avnjuter allt bättre villkor, ökar sårbarheten hos de lägre skikten.

Stefan Svallfors menar att om trygghetsförsäkringarna urholkas söker sig människor med goda inkomster till privata lösningar för att komplettera det offentliga skyddet.

- Det är precis vad som sker nu. Regeringen har definierat bort välfärdsförsäkringarna, de ingår inte längre i statens kärnverksamhet. Stora delar av medel­klassen har valt de borgerliga lösningarna.

Stefan Svallfors är förvånad över att socialdemokratin har plockat upp så lite av samhällsproblematiken.

- När det gäller välfärdssystemen är det rent tekniskt oerhört lätt att återställa dem. Allt beror på den politiska viljan.

Per Schlingmann, statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt, delar Stefan Svallfors underkännande av begreppet medelklass - om än på helt andra grunder: Schlingmann vill inte tillämpa en klassanalys av samhället.

- I stället måste vi se alla människor som individer och det politiska perspektivet måste utgå från att värna allmänintresset, inte vissa klassers intresse, säger han.

Per Schlingmann säger att om man med medelklass menar medelinkomsttagare så har gruppen fått påtagliga förbättringar i form av jobbskatteavdrag.

Han poängterar vikten av trygghets­försäkringar, både i det statliga grundutförandet och i kollektivavtalens tilläggsförsäkringar.

- Jag håller med om att den svenska modellen i form av starka, ansvarstagande parter och välfärdstjänster med hög kvalitet är centralt för dessa människor.

Regeringen slår visst vakt om medelklassens krockkuddar, säger Per Schlingmann.

Kritikerna håller inte med.

Men frågan är om en nationell regering ens har de muskler som krävs för att skydda medelklassen i det längre perspektivet.